Jag älskar att ha människor runt omkring mig, jag är väldigt social och trivs med andra, men jag måste även få tid till att vara helt ensam. Jag behöver väldigt mycket egentid, varje dag. Jag måste få vara ifred för att kunna uppskatta sällskap. Men jag vet att många kan ha svårt att acceptera det.

Jag har alltid varit en "teamworker", jag fungerar utmärkt i grupp och har väldigt lätt för att samspela med andra människor. Jag tycker att det är härligt att ha andra runt mig, att kunna diskutera och argumentera med någon är som en intellektuell orgasm och något jag värderar väldigt högt. Att umgås med vänner och familj är livsviktigt för mig, men det är lika viktigt att kunna säga "nej, jag vill inte umgås just nu" -vilket är svårare än det låter. Jag vill såå gärna vara andra till lags, så när någon frågar "ska vi ses idag?" vill jag direkt säga ja, även om jag behöver säga nej. Många kan även ha svårt att förstå varför man inte vill umgås. Många gånger har jag fått frågan "men om du inte ska göra någonting, varför vill du då inte träffas? Har jag gjort något?"


" Ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand "

Det handlar inte om att det hänt något, och jag är inte heller arg eller ledsen på dig. Jag älskar dig, men jag vill inte träffa dig. Det är ingenting personligt, även om de flesta till en början tar det så. Jag behöver vara ifred ganska ofta. Ibland tittar jag bara på serie, ibland kör jag en skönhetsdag med fotbad, ansiktsmasker och hela köret, ibland målar eller skriver jag, ibland går jag ut på promenader, och ibland gör jag ingenting alls. Men jag behöver göra ingenting på egen hand. Det ger mig tid att tänka, vila, andas.

För mig är det väldigt krävande att vara runt andra människor, det tar extremt mycket energi. Jag vill finnas där och lyssna på problem, jag vill skratta tills tårarna sprutar, jag vill ta en fika på stan och bara prata, jag vill träffas -men det suger musten ur mig. När jag umgåtts med någon i 2-3 timmar så är jag helt färdig, jag vill bara hem och sova. Jag älskar mitt jobb och trivs så himla bra, men jag vill helst inte umgås med någon efteråt. Det är psykiskt utmattande att umgås med andra. Då vill jag bara få åka hem, lägga mig på soffan och stänga av hjärnan en stund.

" Utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus "

Felix har ibland haft svårt att förstå varför jag velat vara ensam, och förra året när jag bodde hos min syster nästan konstant under några månader tyckte han först att det var jättejobbigt. Jag var ju sjukskriven under den tiden, och var psykiskt sett på en väldigt mörk plats, kämpade dagligen mot begäret att självskada eller till och med ta mitt liv. Jag stängde av min telefon större delen utav dagarna, informerade mina närstående att jag inte kommer att svara, jag behövde ta bort all stress. Då ville han såklart få finnas där, och jag märkte att han hade svårt att acceptera att jag åkte iväg. Så en kväll i telefon förklarade jag och sa; "Jag vet att du tror att du har gjort något fel, men det har inte med dig att göra alls, du är underbar och hjälper mig såå mycket. Jag längtar efter dig varje dag. Men jag behöver vara själv med mina tankar på en plats där jag kan andas utan att drunkna, det hjälper mig att bearbeta saker och hitta nya sätt att hantera min ångest. Att vara ensam är renande för mig. Du vet att jag älskar dig mest av allt, och jag kommer hem snart igen. Jag vill bara komma hem lite starkare". Det hjälpte honom att acceptera och förstå att ensamtid är något jag behöver för att kunna klara av min vardag. Varje kväll pratade vi i telefon, och våran relation blev så mycket starkare under den tiden.

Ibland tar Felix bilen och åker en sväng, eller åker hem till vänner/familj några timmar, för att låta mig vara helt ensam. När jag ber honom att åka en stund, så gör han det, för att ge mig lite tid ifred. Han vet att jag verkligen behöver den tiden. Det är inte många som har förståelsen för detta behov, men jag är så väldigt tacksam att jag har en sambo som förstår och accepterar mig. Våran relation hade aldrig fungerat såhär länge om jag inte fick min egentid.

Det handlar inte om att jag ogillar någon, och det handlar inte om att jag är svag. För jag är en stark person, jag är jävligt stark faktiskt. Men utan min egentid skulle all min styrka rasera som ett korthus. Vissa behöver behandling, vissa behöver medicin, vissa behöver närhet -jag behöver vara ifred. 


Är ni som jag, eller är detta helt galet för er?