För mer än 6 år sedan var jag 15 år och nykär, störtförälskad faktiskt. Jag hade hela kroppen fylld utav fjärilar, en ständig längtan efter din närhet. Men jag var inte trygg, tvärtom så var jag livrädd. Hade någon frågat mig för 6 år sedan om jag trodde att vi skulle hålla ihop, hade jag sagt nej utan att tveka. Inte för att jag inte ville vara med dig, och inte för att jag inte älskade dig. Utan därför att jag var helt säker på att om någon fick se alla mina sidor, skulle jag aldrig bli älskad igen. Att någon skulle acceptera och tycka om mig precis som jag var, det fanns inte ens. Självhatet, osäkerheten, rädslan -det åt upp mig, jag övertalade mig själv att du inte tyckte om mig, att det var något slags sjukt skämt. Vissa gånger när du sa att du älskade mig så blev jag nästan arg, hur kunde du ljuga mig rakt upp i ansiktet? Jag förstod inte varför någon som du, ville vara med mig. Du, som var den snällaste människan som fanns, som ingen hade något ont att säga om, som alltid ställde upp för alla och kunde få alla att skratta. Du, med dina bruna ögon som kunde få vem som helst knäsvag. Du, som var så perfekt en människa kan bli. Vad fasen såg du hos mig, som bara var...jag?

Men genom alla mina panikångestattacker stod du kvar; höll mig hårt när jag skakade, torkade mina tårar, fick mig att andas när jag trodde jag skulle kvävas. Varje gång jag går ner i ett depressivt skov så ber jag dig att lämna mig, jag skäms och känner skuld att du ska behöva se mig på det sättet, jag säger att jag skulle förstå om du inte orkade. Och det skulle jag, för jag tror inte att jag själv skulle klara av det, att se personen man lever med förändras och sitta fast i sådant mörker månader i sträck. Men du stannar. Varje gång jag känner mig ensam och obetydlig, så håller du mig och säger att du älskar mig, att vi klarar detta. Att du tänker stanna, att det är du och jag, att ingenting kan ändra på det.

Jag tror inte någon kan förstå hur mycket du gör för mig, inte ens jag själv. Alla nätter du vaknat av att jag sitter på toaletten och försöker kväva gråten, alla dagar du kommit hem och mötts utav mig skakandes i soffan, alla gånger du brutit ihop för min smärta gör ont i dig, allt det mörker som du ständigt kämpar för att fylla med ljus. Under mer än 6 år har jag fått leva med dig, växa upp med dig som min bästa vän, stora kärlek och klippa. Det är så lätt att glömma bort det som är bra, speciellt när det är jobbigt. Därför skriver jag det; ibland i långa brev, ibland i sms eller små lappar, ibland här på bloggen. För att påminna oss båda om vilken fantastisk människa du är.

Så tack, Felix; För att du finns vid min sida, för att du bryr dig om mig, för att du håller mitt huvud ovan ytan när jag är på väg att drunkna. För att du alltid vet hur du ska få mig att skratta, för att du fortfarande håller min hand genom läskiga filmer, för att du skyndar dig hem när det åskar därför att jag är rädd för den, för att du lyssnar när jag babblar på om allt och ingenting, för att du kallar mig vacker när jag känner mig äcklig, för att du på något sätt lyckas hålla mig på jorden när impulsiviteten sätter igång. För allt.

Jag älskar dig
Då, nu, förevigt

Hat. Olycka. Sorg. Svek. Våld. Det omringar oss dagligen; i samhället, i media, i filmer, i böcker, i minnen. Vi är så vana vid terrordåd, mord, våldtäkt, misshandel, gråt, skrik att när vi går genom staden så letar våra ögon efter just dessa saker. Vi är så vana vid att världen är mörk och ond att det är det enda vi förväntar oss utav den. Hör vi en hetsig diskussion vänder vi vårat huvud för att se hur mycket mörker som infiltrerat vår omgivning. Vi har hjärntvättat oss själva till att uppfatta det dåliga, präntat in i våra hjärnor att det onda övervunnit det goda.

Men det är inte sant. Är det något jag burit med mig från alla filmer jag såg som barn, så är det att det goda alltid övervinner det onda. Det kommer ingen kunna ta ifrån mig. Det kommer jag hålla fast vid till mitt sista andetag.

 

Jag var på stan för ett tag sedan, det var ingen bra dag och ångesten höll strypgrepp runt min själ. Jag var på bristningsgränsen. Världen var kolsvart i mina ögon. Men så såg jag något som gjorde mig alldeles varm, något som faktiskt vände hela den dagen för mig. Jag såg en gammal dam som kämpade sig fram med sin rullator på skakiga ben, flera gånger höll hon på att ramla omkull när benen ville vika sig och armstyrkan inte riktigt räckte till. Men hon föll inte en enda gång. För bredvid henne gick en farbror och höll i henne varje steg på vägen, såg till att hon inte åkte i backen. Dom satte sig på en bänk utanför H&M-butiken och när jag gick förbi hörde jag en liten del av deras konversation. Damen tittade på sin rullator, sedan på farbrorn och sa "tack för du hjälper att stötta upp mig, jag vill så gärna komma ut". Farbrorn log brett och såg på henne med sån värme, så sa han "du har stöttat upp mig hela livet, jag återgäldar bara tjänsten gumman". När jag hörde det blev jag på fullaste allvar tårögd, det var en sådan genuin kärlek.

Det gav mig flashbacks till alla gånger jag fått uppleva den ljusa sidan utav världen, alla gånger en total främling har värmt mitt hjärta och satt ett spår i mitt liv. Kvinnan som räddade mig när jag som förkrossad 15-åring var halvnaken i snön, joggaren som stannade för att ta min hand och fråga hur det var med mig när jag grät, den 89-åriga farbrorn som hjälpte mig att gå när jag hade infektion i balansnerven, den nyopererade mannen och hans fru som på en busshållsplats berättade om deras 50-åriga bröllopsdag och sprudlande kärlek, den gamla farbrorn utanför affären som kallade mig underbar och grät av glädje när jag hjälpt honom efter han ramlat och tappat sina varor, kvinnan på bussen som sa att vårat korta samtal gjorde hela hennes vecka för hon känt sig så ensam. Alla goda gärningar jag sett, upplevt eller hört om. All kärlek som finns omkring oss varje dag, men som vi är så förblindade av hat att vi ej ser. 

 

Ja, det händer fruktansvärda saker i världen vareviga dag, hela tiden. Varje dag begås nya brott, nya människor som får lida, nya liv som aldrig blir detsamma igen på grund utav hat. Alla dessa terrordåd som skapas utav hat i hoppet om att föda ännu mer hat, i försök att låta det onda vinna. Men efter varje terrordåd ställer människor upp, ofta främlingar, för att hjälpa de utsatta. Efter varje terrordåd riskerar människor sina liv i hopp om att rädda andras. Efter varje terrordåd samlas människor för att visa respekt och hedra de som förlorats. Efter varje ondsint dåd, samlas människor för att sprida godhet och kärlek. Och så länge godheten och kärleken lever, kan ondskan aldrig någonsin vinna.

Mörker har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas, det måste vi vara medvetna om. Men vi ska aldrig någonsin ge den makten att få oss glömma hur mycket ljus som finns.

 

 

 

x Hur en kamera fungerar, vanlig och film. Ja visst det funkar si och så, men hur jävla häftigt är det egentligen inte? Man trycker på en liten knapp och sedan finns det man ser framför sig sparat på en liten manick. Det är helt galet när man tänker på det.

 

x Hur psykopaters hjärnor/tankeverksamhet fungerar. Missförstå ej, jag tycker inte att det ligger något häftigt i mördare, terrorister eller våldtäktsmän, men hur går deras tankebanor? Vad har skapat deras sjuka världsbild? Hur kan så många människor beskrivas som godhjärtade och omtänksamma av sin omgivning, och sedan gå ut och skjuta folk t.ex.? Finns det någon logisk förklaring eller blir vissa människor helt enkelt onda?

 

x Storstäder på kvällar/nätter. Ni vet när man åker över en stad och ser alla tusentals fönster som lyser? Jag tycker det liknar en stjärnhimmel, och jag tänker alltid att bakom alla fönster jag ser så finns det människor, människor jag aldrig träffat, människor som säkerligen gör så många viktiga saker varje dag som jag inte har en aning om, människor som på ett eller annat sätt gör en förändring i min värld utan att varken de eller jag vet om det. På något sätt fascineras jag oerhört av det.

 

x Hur barn från helt olika kulturer, religioner och språk är nyfikna på varandra, medan vuxna istället skräms. Hur kan det egentligen komma sig att 2 stycken 3-åringar vågar närma sig och kan skapa förståelse för varandra när de knappt kan tala sina egna språk rent, men 2 vuxna utbildade personer tar avstånd från varandra då de ej har förmåga att skapa tillräcklig kommunikativ förståelse för att se på varandra utan fördomar? Och hur kan vi kalla oss fullt utvecklade, om den delen av oss som är nyfikna och öppensinnade, försvinner med åren? Intressant att tänka på, eller hur?

 

x Telefoner. Ni måste tro jag är en gammal tant som är fascinerad utav kameror och telefoner, men jag tycker det är så häftigt hur jag kan åka till Thailand och ringa min mamma i Sverige och prata som om jag sitter i mitt vardagsrum liksom. Hur min röst på några få sekunder kan skickas över halva jorden, det är ändå jävligt imponerande.

 

x Varför vi blir som vi blir/vad som gör oss till individer. Det pratas så mycket om hur uppväxt, gener, omgivning och så vidare påverkar oss, men vi har ju även vissa saker som skiljer oss från varandra redan från början. Till exempel: ett siamesiskt tvillingpar, de har ju definitivt samma gener, de spenderar varenda sekund tillsammans, pratar med samma personer, ser samma saker, blir uppfostrade tillsammans -allt, men de bildar ändå varsin personlighet vilket indikerar på att de från början har vissa drag som skiljer dom åt. Vad är det som gör att vissa personer har lite mer "krut" i sig och kämpar för vad de vill få ut av livet, medan andra sitter på arslet och inte gör någonting? Vad gör att vissa människor aldrig någonsin är nöjda utan girigt vill ha mer, medan vissa är glada för det mesta? Varför blir vissa människor allvarligt deprimerade, medan andra aldrig är ledsna?

x Rymden, universum. Behöver jag ens förklara varför?

1) Upptäckt vad jag vill göra med mitt liv
2) Överlevt depressiva skov utan medicinering
3) Slutat röka
4) Besökt 5 olika länder
5) Vara vegetarian
6) Provat en massa olika hårfärger
7) Träffat mitt livs kärlek

8) Rest till Phi Phi-öarna
9) Funnit glädje i det enkla
10) Gått på konsert och sett artister/band jag älskar

11) Snorklat i Thailand
12) Besökt Lindos Acropolis
13) Ridit islandshästar
14) Övervunnit höjdrädslan i London Eye och på toppen av Empire State Building
15) Sett en meteor explodera
16) Besökt Madame Tussauds
17) Spenderat en hel natt under stjärnorna med vänner
18) Sett vilda delfiner (både på Gran Canaria och i Sverige)

19) Sett Frihetsgudinnan
20) Slutat skämmas. Vill jag dansa i en folksamling för det gör mig glad, så skiter jag i vad andra tycker.
21) Endast omringa mig med människor som lyfter mig
22) Klappat en fågelspindel
23) Skrivit och fått kärleksbrev
24) Skaffat mina 2 alldeles egna kattbebisar
25) Lärt mig att aldrig ta skit och alltid vara ärlig med var jag känner, oavsett om det känns jobbigt
26) Slutat hata. Förr brukade jag hata människor som sårade mig osv, men inte längre. Ingen vinner på hat.
27) Flyttat hemifrån, blivit sambo och skapat ett hem med min kärlek
28) Haft ett förhållande i 6 år and still going
29) Tillåtit mig själv att känna mig älskad

30) Fotograferat mer och mer för att JAG älskar det
31) Lärt mig att den viktigaste åsikten för mig, är min egen
32) Besökt 9/11 Memorial

33) Gjort mina föräldrar stolta
34) Badat på en hästrygg
35) Sett solen gå upp/ned från ett flygplan

 

 

...Resa runt och se världen från andras perspektiv

...Bli färdig undersköterska

...Gifta mig och starta familj

...Föreläsa om psykisk ohälsa i t.ex. skolor

...Volontärarbeta med både djur och människor

 

...Bo i ett hem med originalbjälkar i ett högt tak

...Vara anledningen till att någon inte ger upp

...Känna mig riktigt stolt över mig själv

...Uppleva minst ett magkramps-skratt om dagen

...Ta en kurs i något oväntat, bara för att lära mig något helt nytt

 

...Göra något riktigt fint för min mamma

...Skriva något som inspirerar någon
...Kunna vara själv och tycka att det är skönt
...Arbeta med något som gör mig riktigt glad största delen av tiden

...Övervinna mina rädslor

 

...Bevisa för mig själv att jag kan

...Vandra på bl.a Island

...Lära mig att kunna ha tråkigt

...Åka på en resa helt ensam, vare sig det är till Afrika eller Stockholm

...Prova 1 ny sak varje dag under 1 år och dokumentera det, vad som helst bara det är nytt

 

Igår såg jag filmen A Girl Like Her och jag tyckte att det var en väldigt bra film. Den är inspelad som en dokumentär, vilket jag tycker gör den bättre. Filmen handlar framförallt om Jessica och Avery, två jämngamla tjejer som går i samma skola. Jessica är den blyga och tillbakadragna med endast en vän, Brian. Avery är skolans populäraste tjej, som alla hälsar på i korridoren och ser upp till. Men för Jessica är Avery en mardröm. Avery har bestämt sig för att förstöra livet för Jessica, genom elaka ord, hot, knuffar och så vidare. Hon är på Jessica hela tiden, överallt, och trakasserar henne. Tills Jessica inte klarar mer.

Denna film är väldigt tung att se, tycker jag, men borde vara obligatorisk att se när man är skolungdom. Helst av allt borde skolorna visa den för alla första veckan av högstadiet, och sedan gå igenom hur man upplevde filmen och vad man tar med sig. Den är viktig då den visar konsekvenserna som alldeles för ofta sker vid mobbning, den visar smärtan för offret och rädslan för familjen. Den visar också ur mobbarens synvinkel, vilket jag också tycker är bra, skulden och skammen att ha krossat en annan människa. Som sagt, en väldigt bra film som borde ses utav alla.