Hat föder endast hat // Stockholm♥
Jag såg en livevideo på facebook sänd utav en tidning, och många kommentarer under den skrämde mig. Istället för kärlek, oro eller stöd, så svämmade det över utav hat. Återigen svämmade internet över utav främlingsfientlighet - "allt är invandrarnas och framförallt muslimernas fel". Det skrevs att man borde ta lagen i egna händer och "utrota alla som inte hör hemma här", att dom bara förstör och självklart den klassiska idiotkommentaren "alla muslimer är terrorister". Detta skrämmer mig minst lika mycket som terrordådet. Vem är ni att bestämma vilka som hör hemma här? Om du sitter med chipsfläckar på magen i soffan hela dagarna, medan en nyinflyttad är ute och jobbar arslet av sig -vem gör då egentligen mest för samhället? Hur kan det vara miljontals människors fel om några som (knappt) delar samma religion begår brott? Är du, svensk man, skyldig till en serie våldtäkter och mordförsök - Hagamannen och du delar ju etnicitet och kultur så då måste du ju vara det? Och är du, norsk man, en nazistisk terrorist -Anders Behring Breivik är det och han är ju också norsk? Om ni kan dra alla över en kam, så kan väl andra göra detsamma med er?
En sak måste alla människor förstå; Det kommer aldrig någonsin vara möjligt att stoppa hat genom att hata, hat föder hat. I denna värld finns det bara en enda sak som är starkare än hat och det är kärlek. Istället för att ägna era dagar hatandes på sociala medier - ge stöd, omtanke, hopp. De som begår dessa vidriga dåd är människor förpestade utav hat, och deras stora förhoppning är att starta en pandemi utav hat. Låt inte deras uppdrag lyckas.
Ta hand om varandra. Bry er om varandra. Se varandra. Acceptera varandra. Ta främmande händer och känn gemenskap. Det är det enda sättet att övervinna hat.
#HappiChallenge // 7 positiva saker med att blogga
Jag har somsagt bloggat ett bra dag, och anledningen till varför jag började var just för att kunna se tillbaka på alla minnen. Jag kan ibland sitta och kolla tillbaka på min gamla blogg (även om den är en aning cringey haha) och skratta, läsa mina gamla åsikter om saker, se bilder jag hade glömt existerade osv. Det är jätteroligt!
Jag ventilerar ju väldigt mycket här på bloggen, ibland finns det saker som man inte kan hålla inom sig men inte vill ringa någon och prata om -då är det väldigt skönt att bara kunna skriva av sig lite. Dessutom läser många utav mina närstående bloggen och om jag då t.ex. skrivit ett inlägg om att jag har en väldigt jobbig dag och ej orkar prata med någon, då ser dom det och förstår varför jag ej svarat i telefon eller så. Ibland behöver man prata utan att prata och då är bloggen perfekt.
Sedan jag började blogga har jag fått många hatkommentarer, men ärligt talat så har jag fått 99% mer kärlek. När jag mått dåligt har jag fått kommentarer/mejl fyllda med energi och kärlek, när jag varit trött på allt och velat lägga ner bloggen har läsare skrivit att min blogg verkligen behövs, jag har haft mejlkontakt med unga tjejer som inte vetat var de ska vända sig men läst bloggen och varit i behov av stöd och råd, jag har fått kommentarer/mejl där människor sagt att min blogg gör skillnad i deras liv och hjälper dom, jag har till och med varit med om personer som kommit fram i verkligheten och berättat att de älskar min blogg och hur mycket de uppskattar mig, att de ser mig som förebild osv. Jag har aldrig haft någon superfamous blogg, men ändå har jag blivit överöst med så mycket kärlek från underbara läsare. Det är så underbart!
Jag har inga många bloggar jag läser varje dag, faktiskt bara en haha, men jag älskar att klicka mig in på bloggar och bara inspireras. Jag kan gå in i blogg-grupper på facebook och bara klicka på en efter en för att läsa och se bilder. Bloggar är en perfekt plats för inspiration! Jag brukar dessutom lämna en liten kommentar om jag ser något jag verkligen gillar, att visa uppskattning är viktigt.
Jag älskar ju att skriva, om allt som dyker upp i mitt snurriga huvud. Mycket om psykisk ohälsa och försök att skapa förståelse kring det, men även om allt annat som finns här i världen. Jag älskar att uttrycka mina tankar och känslor i text, lägger ofta ner mycket tid när jag skriver något lite längre, och jag älskar när det får andra att reagera -vare sig de håller med eller ej. Så länge det skapat en tanke hos andra så tycker jag det har lyckats. (OBS ej provocera, jag är inte 14 år längre haha!)
Det är ofta svårt att se att man själv utvecklas, åtminstone tycker jag det. Jag är ju en sådan person som har väldigt lätt att se det jag inte gör bra, men nästintill blind för det jag gör bra. Då är bloggen fantastisk. Jag kan gå tillbaka 3 år och få en glimt av hur jag var som person då, och på så sätt få en förståelse för min utveckling. Dessutom kan jag genom mina texter om min psykiska ohälsa få en större förståelse för mig själv och hur jag ska hantera saker.
Bonus: Mina två första "tanke-inlägg" på denna blogg (år 2011, jag var 15 skulle fylla 16)
Lite tändvätska på min livsglöd
Livet har varit tufft de senaste månaderna, mitt mående påverkar inte bara mig utan alla i min närhet och jag tror det är fler än mina krafter som börjar ta slut. Jag har fällt lika många tårar som jag tagit andetag, och mina leenden har alltmer sällan varit äkta. Därför är det så otroligt viktigt att skriva ner och minnas de stunder då stenen i bröstet mer liknat ett sandkorn och andetagen plötsligt slutat göra ont. Ikväll var en sådan stund.
En fjäril och tusen tankar
Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Jag vill inte ringa min mamma och gråtandes säga "jag vet inte om jag klarar det här längre". Jag vill inte att Felix ska vakna klockan 3 på natten och hitta mig skakandes i mörkret. Jag vill inte säga till mina vänner att jag inte orkar träffas därför att jag inte kan sluta gråta. Jag vill inte skratta med nära och sedan komma hem och falla ihop för orken tagit slut. Jag vill inte behöva avboka 9 utav 10 möten för att jag ligger och kräks. Jag vill inte få blackouts och svimma flera gånger om dagen. Jag vill inte sätta mig i en fotölj mittemot min psykolog och tala om för honom att jag gett upp hoppet. Jag vill inte få medicin på medicin utskriven för att ändå bara bli sjuk och tvingas leta vidare. Jag vill inte behöva byta kanal när nyheterna kommer för att de ger mig ångest. Jag vill inte knuffa bort alla i rädsla att de ska känna min smärta. Jag vill inte slita loss hår från mitt huvud i ren panik. Jag vill inte höra folks suckar när jag svikit dom. Jag vill inte behöva förklara mig för oförstående människor. Jag vill inte få förhoppningar för att sedan slå i marken hårdare än innan. Jag vill inte ha hjärtklappning och stickningar i kroppen varje gång jag måste handla. Jag vill inte ständigt växla mellan att inte kunna sova, och att aldrig kunna hålla mig vaken. Jag vill inte gå varje dag och vara rädd för vad jag ska göra mot mig själv. Jag vill inte tala om för någon hur illa det verkligen är, hur ont det gör precis hela tiden. Jag vill inte att någon ska veta om mina ärr, hur gärna jag vill ge upp, trycket som plågat mitt vänsteröra i veckor på grund av att jag svimmar, eller det faktum att jag verkligen inte vet vad jag ska göra längre. Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Men jag måste.
Jag kan inte sopa det under mattan såfort någon kommer och låtsas som ingenting. Dom flesta frågar "hur är det med dig då?" på ren rutin, det är någonting man bara gör och många vill egentligen inte ha ett ärligt svar. Men jag kan inte fortsätta svara "jodå jag mår bra" när ögonen fortfarande är svullna efter all gråt. Även om andra blir smått obekväma när man svarar att det inte är så bra, och även om jag skäms så fruktansvärt, så måste jag vara ärlig. Inte för deras skull, men för min egen. Hur ska jag någonsin ha en chans att bli bättre, om jag inte ens kan erkänna att det är dåligt? Hur ska jag någonsin kunna lösa ett enda problem, om jag bara låtsas som de inte finns? Jag kan inte hålla det inom mig, hur gärna jag än vill, för då blir det såhär. Då går jag månader i sträck och blir sämre för var dag. Om någon med en stor tumör inte pratar om det och får hjälp, hur ska den någonsin ha en chans att bli frisk? Tumören kommer ju inte en dag plötsligt krympa ihop och försvinna av sig självt, precis som min psykiska ohälsa inte bara kommer försvinna. Jag är sjuk, utan botemedel, det finns ingenting som någonsin kommer kunna garantera att jag kommer vara pigg eller må bra länge. Min sjukdom syns inte, jag har inget gips eller rullstol, men det betyder inte att den inte existerar. Jag har kämpat varje sekund sedan jag var 6 år, och jag kommer troligtvis vara tvungen att kämpa till mitt sista andetag. Så jag måste prata om det, inte för uppmärksamhet eller medlidande, utan för att varje gång jag låtsas att allt är bra så dör jag lite inombords. Jag måste vara ärlig för att ge mig själv en chans att få leva.
Så, hur mår jag?
Inte bra, inte bra alls. Men jag kämpar på.
Kanske slipper jag överleva snart. Så jag äntligen får leva.
Review: Beauty & the Beast
Först av allt kan jag säga att jag hade konstant gåshud genom HELA filmen, jag var nästan öm i huden efteråt haha! Dessutom satt jag och log som ett fån, och då och då grät jag -bara för den var så jäkla bra att jag blev väldigt känslosam! Filmen som helhet var rakt igenom MAGISK, och så mycket bättre än jag ens kunnat tänka mig. Den var så otroligt välgjord i både skådespeleri, sånger och manus.
Denna film går "steget längre" än den tecknade filmen från 1991 och jag fullkomligt älskar det, den svarar liksom på frågor man haft på ett alldeles underbart sätt. Jag måste även säga att de övriga skådespelarna inte heller kunde passat bättre än de gjorde, helt obeskrivligt bra. Måste nog speciellt ge cred till Luke Evans som gjorde Gaston så jäkla bra!
Allt som allt var detta en av de bästa filmer jag någonsin sett och jag vill bara se den igen och igen.
Ni som funderar på att gå och se filmen: GÖR DET.
Ni som inte funderar på att se den: SE DEN.
UR MINA ANTECKNINGAR
Är ni också såna som överanvänder anteckningarna eller är det bara jag?
