Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Jag vill inte ringa min mamma och gråtandes säga "jag vet inte om jag klarar det här längre". Jag vill inte att Felix ska vakna klockan 3 på natten och hitta mig skakandes i mörkret. Jag vill inte säga till mina vänner att jag inte orkar träffas därför att jag inte kan sluta gråta. Jag vill inte skratta med nära och sedan komma hem och falla ihop för orken tagit slut. Jag vill inte behöva avboka 9 utav 10 möten för att jag ligger och kräks. Jag vill inte få blackouts och svimma flera gånger om dagen. Jag vill inte sätta mig i en fotölj mittemot min psykolog och tala om för honom att jag gett upp hoppet. Jag vill inte få medicin på medicin utskriven för att ändå bara bli sjuk och tvingas leta vidare. Jag vill inte behöva byta kanal när nyheterna kommer för att de ger mig ångest. Jag vill inte knuffa bort alla i rädsla att de ska känna min smärta. Jag vill inte slita loss hår från mitt huvud i ren panik. Jag vill inte höra folks suckar när jag svikit dom. Jag vill inte behöva förklara mig för oförstående människor. Jag vill inte få förhoppningar för att sedan slå i marken hårdare än innan. Jag vill inte ha hjärtklappning och stickningar i kroppen varje gång jag måste handla. Jag vill inte ständigt växla mellan att inte kunna sova, och att aldrig kunna hålla mig vaken. Jag vill inte gå varje dag och vara rädd för vad jag ska göra mot mig själv. Jag vill inte tala om för någon hur illa det verkligen är, hur ont det gör precis hela tiden. Jag vill inte att någon ska veta om mina ärr, hur gärna jag vill ge upp, trycket som plågat mitt vänsteröra i veckor på grund av att jag svimmar, eller det faktum att jag verkligen inte vet vad jag ska göra längre. Jag vill inte gärna prata om hur jag mår. Men jag måste.

Jag kan inte sopa det under mattan såfort någon kommer och låtsas som ingenting. Dom flesta frågar "hur är det med dig då?" på ren rutin, det är någonting man bara gör och många vill egentligen inte ha ett ärligt svar. Men jag kan inte fortsätta svara "jodå jag mår bra" när ögonen fortfarande är svullna efter all gråt. Även om andra blir smått obekväma när man svarar att det inte är så bra, och även om jag skäms så fruktansvärt, så måste jag vara ärlig. Inte för deras skull, men för min egen. Hur ska jag någonsin ha en chans att bli bättre, om jag inte ens kan erkänna att det är dåligt? Hur ska jag någonsin kunna lösa ett enda problem, om jag bara låtsas som de inte finns? Jag kan inte hålla det inom mig, hur gärna jag än vill, för då blir det såhär. Då går jag månader i sträck och blir sämre för var dag. Om någon med en stor tumör inte pratar om det och får hjälp, hur ska den någonsin ha en chans att bli frisk? Tumören kommer ju inte en dag plötsligt krympa ihop och försvinna av sig självt, precis som min psykiska ohälsa inte bara kommer försvinna. Jag är sjuk, utan botemedel, det finns ingenting som någonsin kommer kunna garantera att jag kommer vara pigg eller må bra länge. Min sjukdom syns inte, jag har inget gips eller rullstol, men det betyder inte att den inte existerar. Jag har kämpat varje sekund sedan jag var 6 år, och jag kommer troligtvis vara tvungen att kämpa till mitt sista andetag. Så jag måste prata om det, inte för uppmärksamhet eller medlidande, utan för att varje gång jag låtsas att allt är bra så dör jag lite inombords. Jag måste vara ärlig för att ge mig själv en chans att få leva.

Så, hur mår jag?
Inte bra, inte bra alls. Men jag kämpar på.
Kanske slipper jag överleva snart. Så jag äntligen får leva.