Dom flesta har hela mitt liv sett mig som en väldigt "hårdhudad" person, som alltid reser mig efter alla smärtsamma fall och är alldeles för envis för att låta andra trycka ner mig. Jag ändrar aldrig åsikter för andras skull eller i rädsla att trampa någon på tårna, jag står upp för mig själv även om det betyder att jag får stå ensam, jag är så jävla öppen att jag vet vissa nästan skräms till en början och beter någon sig som ett arsle så är jag inte rädd att tala om det. Jag tror inte på att ljuga, jag tror inte på att ändra sig själv för att passa samhällets normer, jag tror inte på att hålla käften för att fly konflikter. Jag är 100 procent säker på att hur ont livet än gör, så hade det gjort mycket ondare om jag låtsades vara någonting jag inte är. Jag har blivit kallad många fula saker i mitt liv men låter inget av det definera mig, jag har många gånger faktiskt skrattat när folk försökt trampa på mig med ord som "slampa" och "hora", det rör mig liksom inte. Jag tror på ärlighet utan att vara elak, att köra sitt race utan att köra över någon annan. Allt detta är jag, men inte hela jag. Jag är lika känslig som jag är hårdhudad.

Jag är en otroligt emotionell person, känner jag saker så gör jag det med hela min kropp och själ, jag blir liksom uppslukad utav känslor. Och jag är, till skillnad från vad dom flesta tror, en riktig storgråtare. Inte bara i mina depressiva skov(då är det ju mer ångest), utan alltid. Ärligt talat så kan nästan vadsomhelst få mig att gråta, allt ifrån en söt hund till att inte komma åt där det kliar. Det är ingenting jag egentligen skäms över, det är sån jag är, ändå säger jag det med en nästan skämtsam ton om jag pratar med andra om det, som att det annars skulle låta så allvarligt och pinsamt. Men vad är det för fel med att vara känslig? Är det egentligen någonting konstigt att ha nära till tårar? Jag tycker inte det. Därför tänker jag här lista 15 saker som får mig att gråta. Läs och döm.