Alla filmer jag såg som barn, och alla filmer jag sett som vuxen, dom har inte fått mig att längta efter kärlek eller omtanke -dom har gett mig en sådan längtan att det blivit som ett begär, efter mitt livs äventyr där jag finner mig själv i takt med så mycket annat. Min själ är den mest rastlösa som någonsin existerat, jag har en sådan enorm längtan efter platser jag aldrig sett med människor jag aldrig mött och saker jag aldrig hört talas om. Jag vill ta främmande händer och känna gemenskap med någon jag inte har något annat gemensamt med än att vi är på samma plats för stunden. Jag vill uträtta stordåd, men inte de som skriks över världen och hamnar i tidningar och tv, utan de stordåd som skapas när man delat ut tusen ljusa viskningar i mörkret och ser världen lysa upp. Jag vill göra mig förtjänt utav ära och berömmelse utan att faktiskt ha det. Jag vill göra misstag och lära mig utav dom. Jag vill se rädslan rakt i ögonen och knäckas 99 gånger, bara för att den 100:e gången kunna knäcka den. Jag vill leva med ena foten utanför klippkanten, och känna som att jag flyger iställer för faller. Jag vill upptäcka, utforska, fascineras, skrämmas, älska, våndas, se, höra, springa, simma, hoppa, lyssna, gråta, skratta, skrika, irriteras, exalteras, generas, engageras, stimuleras, inspireras. Jag vill leva på spänn, ibland med lite rädsla, och med känslan att jag inte bara KAN utan även GÖR. Men mest av allt vill jag leva. Varje dag vill jag leva, sprängfylld utav det fantastiska ruset man endast kan få när bekvämlighetszonen är så långt bort att den inte längre syns. Jag är trött på att överleva, att stundvis inte kunna känna någonting alls, trött på att vara så smärtsamt tom. Jag vill känna allt och lite till även dom det skrämmer mig. Jag vill använda all den energi som slår och bankar inom mig till något bra. Jag vill lämna efter någonting fantastiskt som ingen vet om men alla påverkas utav. Jag vill vara gnistan som sätter världen i lågor.