Enda sedan mitt första andetag har du funnits där, överöst mig med din villkorslösa kärlek. Jag har haft ett par rejält tuffa år, och jag vet hur mina tårar har skurit i ditt hjärta. Jag förstår om du känt dig fullkomligt hjälplös, som att du inte kan hjälpa mig till ett bättre mående. Men om jag ska vara ärlig så är det tack vare dig jag aldrig slutat kämpa, det är du som burit mig när jag inte orkat stå på egna ben och det är du som alltid har gjort precis allting för att sätta ett leende på mina läppar. Jag vet hur några ord kan få ditt hjärta att brista, jag vet att när jag säger "jag orkar inte mer" så sprider sig paniken i din kropp och jag vet hur hårt du fått kämpa för att inte bryta samman själv. Du kanske tror att jag glömt, men jag minns så väl alla gånger du stått och panikslaget bankat på min dörr och gråtit efter att bli insläppt. Jag minns alla nätter då jag försvann, då du satte dig i bilen och åkte runt i hela stan, ringde alla jag kände, gjorde allt för att hitta mig. Jag minns när jag försökte ta mitt liv, hur du kom springandes upp för trappan och in i mitt rum, hur du kramade mig hårdare än någonsin, när du sa att jag inte fick lämna dig. Jag förstår att du måste varit livrädd under alla dessa år, att du måste känt att du inte orkade längre. För vem skulle inte känt så? Många hade inte orkat, många hade gett upp, men aldrig du. Hur många gånger jag än försvann så hittade du mig alltid, hur många gånger jag än gråter så vet du alltid hur du ska få mig att le igen och vad jag än gör så lämnar du mig aldrig. För dig ska jag gå genom eld och vatten, för dig ska jag aldrig sluta kämpa. För dig ska jag må bra igen.

Du är min fina mamma, men du är också så mycket mer. Du är den starkaste personen jag träffat, som aldrig låter en motgång krossa dig. Du är mer lojal än dom flesta, som alltid finns där och aldrig går din väg. Du är en glädjespridare, som kan lysa upp hela världen med ditt leende. Du är en äkta vän, du är helt obeskrivligt vacker från insidan och ut, du är ärligheten själv, du är otroligt omtänksam och du dömer aldrig någon. Du är en sann förebild, om alla vore som du så skulle världen vara så mycket finare.

Tack för allt du gjort och allt du gör, utan dig skulle jag inte stå här idag. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, mitt ljus i mörkret♥

Kvinnor, hur beskriver man dom, egentligen? Många (absolut inte alla, men många) män skulle nog svara att en kvinna är en person som städar, lagar mat, alltid ser sådär lagom snygg ut och aldrig gör någonting annat på toaletten än bättrar på sminket. Det finns så många krav på kvinnor i dagens samhälle, så många fingrar som pekar på en och säger gör si och gör så, så många saker som är tabu. Jag hatar att städa, jag ser ofta ut som en påse skit när jag går ut och är jag på toan en längre stund kan du ge dig fan på att jag skiter. Är jag ingen "riktig" kvinna då? Jo, det är jag. För kvinnor är olika varandra, precis som män är. Alla vill inte stå i köket hela dagarna för att laga någonting riktigt gott till sin man, alla vill inte vara en hemmafru som har städat hela huset tills mannen kommer hem, alla orkar inte se ut som jävla Disneyprinsessor så fort dom sätter foten utanför dörren och jag kan försäkra er om att ingen kvinna i hela världen bajsar rosor. 

När det gäller smink så är smaken som baken -delad. Vissa lägger på några extra lager, vissa sminkar sig så det ser lite mer naturligt ut och vissa kör fullt naturligt och struntar helt i sminket. Men vilket man än väljer så är det fel enligt någon, så är det bara. När jag var runt 14-15 år så använde jag ganska (väldigt) mycket smink, jag var inne i den så kallade "fjortisperioden" och då kunde jag knappt gå utanför dörren utan att lägga på ett lager smink. Jag hade även en pojkvän som var ganska blåst när det gällde smink, hade jag mycket över hela ansiktet så sa han att jag såg överdriven ut och att jag skulle tvätta bort det, att jag var finare naturlig. När jag bara hade lite smink så sa han "titta så fin du är när du är helt naturlig!" och hade jag inget smink alls frågade han ofta om jag kände mig sjuk för jag såg så blek och hängig ut, haha.

Och hur många tjejer har egentligen hållit sig från att bajsa i rädsla om att den nya pojkvännnen/ragget ska höra det plumsa i toaletten? Jag har det. Jag var tillsammans med en kille i flera månader och vi sov tillsammans många nätter i veckan, trots det så intalade jag mig själv att om jag bajsar så kommer han göra slut med mig och det ville jag ju inte. Samma sak när det gällde att raka sig överallt, det gjorde jag ofta flera gånger varje dag(!!!!) för att vara säker på att inga små hårstrån stack ut någonstans. Jag känner mig bra mycket fräschare utan en massa hår överallt, men den paniken alltså, det var ju sjukt. "Känner han minsta lilla stubb kommer han tycka att jag är äcklig" tänkte jag konstant när jag snabbt som attan drog rakhyveln över det knappt millimeterlånga stubbet. 

Efter mer än tre år tillsammans med samma kille så upptäcker man att man inte behöver vara så rädd för att göra vardagliga saker som att bajsa, sminka sig som man själv vill, gå runt i mjukiskläder eller käka en fet pizza. För om sanningen ska fram så bryr sig inte en bra kille om du går på toan eller om du inte orkar klä dig snyggt en dag, en bra kille tycker om dig precis som du är. Börjar han snacka om att kvinnor bara ska stå i köket och sära på benen ska du vända på klacken och springa därifrån fort som attan, för säger han så på största allvar så är det något som inte står rätt till. Då lever han kvar på 1800-talet och det är ta mig fan inte hälsosamt.

Kvinnor börjar ta mer plats i samhället och det skrämmer skiten ur vissa män, dom vill inte lyda order från en kvinna. Men ta er i arslet, för kvinnor har all rätt i världen att ta plats. Kvinnor har levt i förtryck så förbannat länge nu och det är dags att vi går rakryggade och tar plats, att vi visar alla att vi är minst lika bra, lika starka, lika smarta och lika grymma som män är.

Så, hur beskriver man nu kvinnor? Jag skulle vilja säga att en kvinna är en person med intelligens, humor, styrka, envishet, kärlek i överflöd och en kvinna är en sjuhelvetes häftig person. Alla är vi olika och alla är vi fantastiska.

"Jag såg en film häromdagen, om jordens undergång. Dom som varit bra människor kom till himlen, och dom som varit dåliga människor blev dömda att stanna kvar bland onda demoner och en förstörd värld. Kanske är detta min undergång, men jag har varit en dålig människa så jag får stanna kvar på jorden. Demonerna bosatte sig i mitt huvud och min egen värld har raserat framför mina ögon. Ingen annan kan se att min värld är förstörd, ingen annan kan höra demonerna skrika åt mig och ingen kan se döden i mina ögon."
-Izabelle, 150114.

Som många av er vet så har mitt liv kantats av både upp- och nedgångar, men det som märkts mest är väl nedgångarna då det är dessa som hållit i längst och det har varit många intensiva år för både mig och mina nära. Jag har begått många misstag under mina år på jorden, misstag jag ångrar än idag och jag kan fortfarande gå och tänka "vad fan gjorde/sa jag sådär för?". Jag började bli deprimerad som 9-åring, började med självskadebeteende och hemska tankar om mig själv. När jag var 14 år hade jag hunnit med att både börja röka, bli utnyttjad av killar och ha gått igenom ett alkoholberoende. Jag gick ständigt runt i långärmade tröjor och långa byxor för att dölja mina självförvållade sår. Jag struntade i skolan och i stort sett allting annat, för jag orkade helt enkelt inte. Jag sa till mina nära att jag aldrig kommer hinna bli 16 år, jag skulle ta mitt liv innan. Jag såg ingen framtid alls.

Men här står jag idag, snart 19 år gammal, starkare och stoltare än någonsin. Visst har jag dagar då livet inte tycks ha någon som helst mening, dagar då jag vill avsluta mitt liv föralltid, dagar då jag känner mig så otroligt svag. Jag har en lång väg kvar tills jag kan kalla mig själv lycklig, men ärligt talat så är jag inte olycklig, för jag vet att jag har ett bra liv. Allt dåligt som tidigare hänt i mitt liv, alla saker och människor som har knuffat mig utför stupet, det är dåtid. Självklart kan jag tänka tillbaka och känna klumpen i magen, jag är trots allt bara människa och vi ältar saker in i det sista, men jag låter det inte förstöra mig. Inte längre. Vet ni varför? För jag är så jävla stark, min envisa vilja och mitt hopp kommer följa mig till slutet och det är jag glad för. Jag är ingen person som ger upp i första taget, en motgång trycker oftast bara ner mig en kort stund och sedan ställer jag mig upp igen som tusen gånger starkare, redo att kämpa på. Det spelar ingen roll hur många knivar som sätts i min rygg eller hur många gånger folk stampar på mig, jag kommer alltid att resa mig och gå framåt med stolthet. För jag ÄR stolt, stolt över att jag har förmågan att släppa taget om allt gammalt och gå vidare, stolt över att trots all den fruktansvärda skit som hänt så står jag här idag, stolt över att jag är jag.

Idag när jag skriver detta så har jag en bra dag, vilket ni kanske förstår, och när jag har bra dagar så känner jag mig "on top of the world" så att säga. Men jag tror att om jag aldrig hade dåliga dagar, så skulle jag inte märka av dom bra heller. Det måste helt enkelt regna ibland för att vi ska märka att solen finns där, för tro mig den är där. Även om det känns som att alla dagar förvandlats till kolsvarta nätter och all glädje försvunnit ur hela världen, så kommer man till slut upptäcka att bakom molnen finns solen, vi måste bara lära oss att se ljuset i mörkret.

Jag säger inte att jag aldrig kommer må dåligt igen, för det vet jag med all säkerhet att jag kommer. Jag kommer gråta, jag kommer skrika, jag kommer vilja ge upp precis allting och bara försvinna. Men jag kommer också stanna kvar, jag kommer torka tårarna och jag kommer resa mig och gå framåt. Vi har allihopa styrka inom oss, det gäller bara att använda den till någonting bra.

Vissa dagar känns lite jobbigare än andra, för vissa dagar känner jag mig mer tom än vanligt. Vissa dagar tänker jag på dig mer än andra, så vissa dagar gör det mer ont att du inte är här. Jag minns det så väl, hela dygnet. Hur ska jag kunna glömma? Jag förlorade en stor del av mig själv under det dygnet.

Jag minns kvällen, då mamma och Pelle var tvungna att åka till dig, du hade blivit sämre och dom visste inte om du skulle klara dig länge till. Jag minns min ilska över att inte få följa med, min ilska över att jag skulle på klassresa dagen där på så mamma tyckte att jag skulle stanna hemma och följa med på den istället. Jag sov inte en blund den natten, rädslan åt upp mig från insidan och mörkret kändes tyngre än någonsin. Den natten knep jag mina händer så hårt jag kunde och bad till den Gud jag aldrig trott på att du skulle överleva, att jag skulle få se dig igen. Tidigt på morgonen ringde telefonen och jag förstod direkt vad Pelle skulle säga. Mitt hjärta stannade när han sa dom där orden, dom där orden som har ekat i mitt huvud i snart 10 år; "Morfar har somnat in, han orkade inte längre, han ville till mormor". Jag stod helt stilla och sa ingenting på en lång stund, för vad kan man säga när det känns som att hjärtat gått i tusen bitar och lungorna tömts på luft?

Men på något sätt förträngde jag det faktum att du inte fanns kvar bland oss längre, så när julafton kom var jag så himla glad, jag var så himla säker på att du skulle komma. Jag köpte till och med en julklapp till dig, för jag ville att du skulle bli lika glad som jag var. Dom andra ville att vi skulle dela ut julklapparna, men jag vägrade. Jag förstod inte varför dom ville dela ut julklappar innan alla hade kommit. Till slut var jag tvungen att fråga mamma när du skulle komma. Hon tittade på mig med en undrande och sorgsen blick, sedan sa hon "men lilla gumman, morfar kommer inte, det vet du ju". Jag skakade på huvudet, varför skulle inte han komma? Vi brukade ju alltid träffas runt julen, så varför kom han inte nu? Mamma suckade med gråten i halsen och jag kan förstå nu hur ont det måste ha gjort för henne att vara tvungen och berätta allting för mig en gång till. 

Jag var nio år första gången mitt hjärta verkligen gick sönder, första gången jag kände mig tom och första gången jag kände riktig sorg. Julafton 2004, dagen då jag verkligen insåg att du inte skulle komma tillbaka till mig. Det fick mig att frukta och hata julen och allt som hade med det att göra. Varje år när mamma började plocka fram julsakerna så låste jag in mig i mörkret på toaletten och kröp ihop till en boll i hörnet. Sedan lät jag tårarna strömma tills all luft gått ur mig. Varje julafton klistrade jag på mitt fejkade leende och skrattade med dom andra, men på insidan dog jag lite mer för varje sekund som gick. 

Detta år ska inte bli som dom andra, detta år ska jag inte gå ner i depression på grund av julen. Jag ska vara så glad jag bara kan, för jag vet att du hade velat se mig glad. Jag ska le stort och skratta högt, jag ska göra mitt bästa för att hedra ditt minne på bästa sätt. För hur ont det än gör att jag inte kan se dig längre, så vet jag att du alltid finns med mig, det kommer du alltid göra. God jul morfar, jag älskar dig. ♥

...Jag antar att samhället ser och hör vad dom vill, resten stänger dom ute. Dom ville att jag skulle säga att allting var bra, så när jag gjorde det lät dom bli att fråga något mer även fast motsattsen bevisades så självklart. Att se någon som mår psykiskt dåligt är någonting jobbigt, en börda, för samhällets uppmålade ideal. Dom vill att alla ska vara likadana och må på samma sätt, så när någon sticker ut gömmer dom denne och låtsas att den är en av alla andra. Vi tillåts inte att vara annorlunda, för då är det någonting som är fel.

Jag har haft det riktigt jobbigt och stått på klippkanten många gånger, men jag skulle ändå vilja säga att jag har haft en sån jävla tur. När jag började må sämre och sämre, när jag var tolv år, så hade jag en fantastisk lärarinna som såg mig precis som jag var och bestämde sig för att hjälpa mig. Det var tack vare henne jag fick ha det där första mötet i skolan, mötet då Barn- och Ungomspsykiatrin kopplades in i mitt liv och började göra utredningar och letade förklaringar till varför jag var/är såhär. Jag har en underbar familj och helt otroliga vänner som alltid gjort precis allting för att hjälpa mig upp på benen igen. Hur många gånger jag än försvann så slutade dom aldrig leta, hur många tårar jag än fällde så gav dom sig fan på att torka varenda en och vad jag än gjorde och sa så slutade dom aldrig tro på mig.
Efter att ha varit med helt fel killar så träffade jag den rätta, Felix, och han fick mig att inse att jag var värd något bättre än dom killar jag träffat tidigare.

Efter många om och men fick jag gå nionde klass i specialskola, Lanternan, och jag är säker på att det var min räddning. Jag trodde inte på mig själv ett dugg, jag hade förlorat all självkänsla jag någonsin haft. Jag hade tvingats gå i vanlig klass trots att skolan var fullt medvetna om mina svårigheter och det var ett rent helvete för mig, jag klarade inte det som är en självklarhet för andra ungdomar. Men på Lanternan fick jag vara mig själv, det var okej att vara annorlunda och mina svårigheter vände dom till fördelar. Jag kunde vända mig till dom om allt och dom förstod mig, dom pushade mig aldrig till att berätta någonting utan jag fick prata med dom för att jag själv ville. Jag har aldrig stött på några människor som är såna fantastiska lärare och underbara pedagoger som dessa människor var. Efter ett tag började min självkänsla byggas upp igen och dom fick mig att inse någonting som var värt allt för mig; Jag var duktig. Jag började tycka att saker som tidigare varit omöjliga, dom var enkla att förstå. Jag lärde mig så mycket på det året, speciellt om mig själv. Jag fick chansen att lära känna mig själv på riktigt tack vare denna skola och dess fantastiska arbetande. Jag kan aldrig tacka dom nog för allt dom gjort för mig.

Nu ska denna skola tas bort, barn och ungdomar med samma svårigheter som jag ska tryckas in i vanliga, stora klasser med orden "Alla ska behandlas lika". HA säger jag bara, lika? Är det verkligen lika för alla? Är det samma sak för ett barn med extrema koncentrationssvårigheter, som tar in varje andetag från en klasskamrat, varje drag någon gör med en penna mot pappret, varje viskning och varje fågelkvitter utanför, är det verkligen samma sak för detta barn att sitta i en vanlig klass som för ett barn utan några svårigheter? Svaret är nej, för tro mig jag vet. Jag har suttit i klassrummet och drivits till vansinne av alla tusentals ljud, ljud som ingen annan ens tänker på. Jag har suttit där och försökt läsa en text medan några andra kastar boll utanför fönstret och jag har känt mig otillräcklig alldeles för många gånger på grund av skolans idiotiska motto att alla ska behandlas lika. Ge barn och ungdomar den hjälp dom behöver och har rätt till istället för att ta deras framtid ifrån dom. 


Ge gärna några egna åsikter på det jag har skrivit nu, varje ord uppskattas.

Jag har suttit och läst en del i denna blogg, hennes fästman sitter i fängelse och har gjort det ett tag. Två hela år ska dom vara ifrån varandra, men hon slutar inte kämpa ändå. Hon skriver om saknaden och den enorma kärleken till sin fästman, hur det är för henne att leva tillsammans med någon hon inte kan vara nära. Måste erkänna att tårarna kom när jag läste hennes inlägg, hon är en inspiration för oss alla. Det är sådana människor som får mig att tro på kärlek, att man kan klara vad som helst så länge man älskar varandra. Vilken otrolig styrka.

Efter att ha läst allt detta så vill jag bara ha Felix här, krama om honom och tala om för honom hur värdefull han är för mig, att jag aldrig vill vara utan honom. Mitt livs kärlek.

Jag är sjuk. Det syns inte på min utsida, jag tappar inte allt mitt hår eller får stora förändringar på min kropp. Men jag är sjukare än dom flesta andra är, sjuk på insidan. Vissa dagar är det dödligt, vissa dagar inte. Mina mediciner hjälper mig att leva längre, dom hjälper mig att ta mig igenom vardagen utan skakningar eller andningsproblem. Jag är psykiskt sjuk. Inte på så sätt att jag någonsin skulle göra illa någon annan eller att jag behöver låsas in bakom galler, men psykiskt sjuk. För ADHD, Bipolär Syndrom, depression och panikångest är psykiska sjukdomar, vissa av dom är farliga. Inte farliga för någon annan, men farliga för personen som bär på dom. Det är inte så att jag bara har ett år kvar att leva, för jag kan aldrig veta säkert. Kanske har jag bara några dagar kvar, eller kanske har jag femtio år framför mig, jag vet inte. Mina hjärnspöken och demoner kan komma och ta över min kropp och mitt sinne på bara någon sekund, är jag inte stark nog att stå emot så kan jag förlora föralltid. Jag måste ständigt vara beredd på strid, kämpar dagligen för mitt liv. Ger jag efter för demonerna, om så bara för en kort sekund, kan mitt liv ta slut. Jag har försökt att begå självmord, inte för att jag ville dö, utan för att demonerna övertalade mig om att jag inte ville leva. Kan ni förstå hur det känns att skära armarna blodiga, ta tabletter, dunka huvudet i saker tills du nästan svimmar, springa iväg från alla du älskar, helt emot din egen vilja? För jag valde inte att vara sjuk, precis som alla andra med psykiska sjukdomar. Jag har inte valt att leva mitt liv i rädsla för vad jag ska göra mot mig själv, men det blev så ändå. Så vad ska jag göra åt saken mer än att äta mina mediciner och försöka att omringa mig med människor som får mig på bättre tankar?

Alla ni som kollar snett på folk som skadat sig eller bara mår dåligt, som viskar bakom deras ryggar och kallar dom för elaka saker; fyfan för er säger jag bara. Ingen, absolut ingen, vill må dåligt och göra sig själv illa, det bara blir så för man inte vet vad man annars ska göra när man inte mår bra. Man vet inte hur man ska få smärtan ur kroppen om man inte sätter den på utsidan, man vet inte hur man ska kunna prata om det när man inte vet varför man mår dåligt.
Om ni har en vän som mår dåligt, pressa den aldrig till att berätta vad som står på, fråga bara hur det är och visa att ni finns där även om ni inte vet vad som hänt. Något utav det värsta jag vet är folk som försöker tvinga ur en varför man är ledsen, för det är kanske inte alltid man vill prata. Men att veta att någon finns där ändå, att den vill ställa upp vad det än är, det betyder mycket. Tänk på det.

Att må dåligt är ingenting att skämmas över, det är ni oförstående, iskalla människor som borde skämmas.

Jag har älskat Miley Cyrus sedan Hannah Montana började sändas på Disney Channel när jag var typ 10 år. Har alltid tyckt att hon varit en så himla bra förebild för unga tjejer med sitt snälla och omtyckta sätt att vara. När hon började göra musikvideor som "Who owns my heart" och "Can't be tamed" tänkte jag bara att det var dags för henne att ta sig ur Disney-bubblan, för det gör ju dom flesta Disney-stjärnor någon gång. Så att göra lite smått provokativa (avklädda och sexiga) musikvideor var väl bara hennes sätt att få växa upp och bli den hon vill. Inget som helst fel med det. 

Sedan kom "We can't stop" och då tror jag att hela världen blev lite "what the fuck?", för det var verkligen bara en stor chock. Missförstå mig inte, låten är skitbra och hon är en jätteduktig sångerska, men hon överdriver lite väl mycket i den. När videon sedan kom till "Wrecking ball" blev det otroligt många skriverier och jag tror inte att jag var det enda Miley-fanet som satt med hakan i golvet. Spritt språngande naken på en stor kula, slickar på allt hon hittar och ålar runt på golvet bland en massa smuts. Hon hade även sagt i en dokumentär att hon egentligen tänkt vara topless på MTV-galan, men att det stoppades. 

Visst, hon kan fortsätta påstå att hon är samma tjej som för några år sedan, att hon inte förändrats, men det har hon. Från att vara en stor förebild för tjejer världen över, till att klä av sig naken och visa upp sig inför hela världens befolkning. Självklart älskar jag henne fortfarande, hon är grym på det hon gör. Det är bara sorgligt att hon känner att hon måste bekräfta sig på detta sätt, att hon inte förstod hur fantastisk hon var redan innan.

x Jag är hela fem centimeter kortare än min fem år yngre lillasyster.

x Jag blir lugn av pianomusik. 

x Jag fick diagnoserna depression och panikångest flera gånger innan dom upptäckte att det var Bipolär Syndrom.

x Jag är varken morgonmänniska eller nattuggla, jag älskar att somna tidigt och hatar att vakna tidigt. Weirdo.

x Dom låtar som går på repeat i mina högtalare är Eminem - Berzerk och Green Day - Boulevard Of Broken Dreams.

Svar: Sånt här gör mig så himla ledsen; att värdefulla, fantastiska tjejer inte ska kunna känna sig fina på grund av samhällets sjuka ideal. Att man ska vara tvungen att vara supersmal för att bli sedd som vacker, när det egentligen är våra olikheter som gör oss speciella. Jag tycker att en kropp är fin när personen trivs i den, det finns ingenting som man kan säga är fint eller fult med en kropp då vi alla ser olika ut. Men när en person utstrålar självsäkerhet och glädje så blir personen plötsligt såå mycket finare, ni vet väl att ett leende är den bästa make-upen?

Jag tycker det är fint att vara smal, men jag tycker också det är oerhört vackert att ha lite kurvor. En tjejs högsta dröm borde inte vara att ha ett mellanrum mellan sina lår eller en totalplatt mage, tjejer borde inte behöva svälta sig själva för att kunna känna att dom är fina. Jag säger inte att jag aldrig mått dåligt över min kropp, för jag hatar den, men varför ska det vara så? Varför ska man inte få må bra i sig själv bara för man inte passar in i dagens ideal?

Här och nu startar vi ett nytt ideal: glad och nöjd. Det nya idealet ska inte gå ut på att svälta sig själv eller träna tills man kräks, det ska gå ut på att man ska känna sig glad med personen man är och nöjd över hur man ser ut. 

Och till dig som skrev denna kommentar: Ta hand om dig och försök att lyssna på mig när jag säger att du är fin precis som du är. Många styrkekramar till dig! 

När jag var nio år gammal dog min morfar, som många vet var det en utav dom värsta dagarna i mitt liv. Efter det började jag må dåligt, jag ville hela tiden skada mig på något sätt. Jag minns att jag hade hittat en gammal spik från en tågräls, stor och tung var den. Jag brukade slå mig själv i huvudet med den, för jag visste att under allt hår syntes inga sår eller blåmärken, där var dom begravna. Två år senare, när jag var 11 år, gjorde jag rakblad till min bästa vän och min värsta fiende. Jag upptäckte att långärmade tröjor lätt kunde dölja de självförvållade sår som prydde mina armar, så jag gick ständigt runt i långärmat. Att skada mig blev ett allvarligt beroende, jag utmanade ständigt mig själv till att skära djupare. Såfort jag var ledsen så åkte burken med mina gömda rakblad fram, vilket var i stort sett varje kväll. När jag blev arg på mig själv dunkade jag huvudet i dörröppningar, så hårt jag kunde, tills jag nästan svimmade.

 

Detta hemska beroende, som jag vet att många andra också lider av, höll på tills den 19 december 2012. Den kvällen var något utav det värsta jag varit med om, men även det bästa för aldrig tidigare har jag känt mig så älskad och behövd som då. Japp, det var kvällen jag försökte ta mitt liv. Jag hade skurit sönder min arm när jag kom till sjukhuset, och alla såg på mig med ett sådant medlidande även om jag inte förtjänade det, jag hade ju gjort det själv, det var mitt eget fel. Eller? Men efter den kvällen har jag låtit bli, hur gärna jag än velat ta fram något vasst och göra mig själv illa så har jag låtit bli. För jag vet att det inte är värt det.

Många säger att det "bara är att sluta" när man pratar om självskadebeteende, men så enkelt är det verkligen inte. Tänk dig den härliga kicken när du klarat någonting. En liknande kick får man utav att skada sig när man sitter i ett djupt beroende. Och ni rökare vet hur jobbigt det är att stå emot en cigarett när man inte kan tänka på något annat? Det är samma sak. När man är ledsen vet man inte vad man annars ska göra än att göra sig själv illa på något sätt. Man vet inte hur man ska få smärtan ur kroppen om man inte sätter spår av den på utsidan.

Hur har jag då klarat mig utan att skada mig i över 7 månader om beroendet är så svårt, tänker ni säkert. Mina nära och käras blickar gjorde valet lätt för mig; antingen så gör jag mig illa och får smärtan att försvinna en sekund men får leva med ångesten över att gjort mina älskade besvikna och ledsna, eller så låter jag bli och försöker istället ta tag i problemet och blir någon gång kanske fri från smärtan för alltid. Så jag gjorde mitt val. Jag säger inte att jag aldrig kommer skada mig igen, för det kommer jag kanske göra, men jag försöker att låta bli. För allas skull. Och det finns bättre metoder, till exempel att prata med någon om det som tynger en. Det blir bättre, jag lovar er det.