Det var länge sedan jag tog på mig rollen som "den starka". Den som aldrig visar svaghet i form av tårar eller sorg, den som står pall för allting och aldrig viker sig, den som lyssnar på alla andras problem men aldrig berättar någonting om sina egna. Den som påstår att allt är bra när smärtan egentligen river upp hela ens insida. Jag vet inte varför jag tog på mig den rollen, kanske för det är sån jag ville vara, sån jag ville att folk skulle tro att jag var. Starkast på jorden. Sedan har det bara fastnat, som ett stort tuggummi under skorna -du ser det inte, men du känner att det är svårare att komma framåt, som om någonting försöker hålla dig kvar på samma plats.

Jag vet att mina vänner inte förväntar sig att jag ska orka hur mycket som helst, jag vet att dom skulle torka mina tårar om jag lät dom rinna och att dom skulle lyssna på vartenda ord jag sa om jag bara kunde berätta vad som tynger mig. Jag vet att dom ser rakt igenom mig, att allt det starka bara är en yta och inte den verkligen är. Dom vet att jag inte mår bra, så varför fortsätter jag att låtsas? Jag antar att det är någonting jag präntat in i mitt eget huvud, att jag måste stå stark. Jag har under så många år intalat mig själv att om någon ser mig gråta så är jag svag, om jag bryter ihop när någon ser på så har jag förlorat vadet mot mig själv. Så jag fortsätter att le det där falska leendet, jag fortsätter att svara "jag mår bra" på alla frågor.

 

Jag önskar att jag bara kunde lägga av med den här töntiga rollen, att jag kunde säga till mina vänner att jag inte mår bra, förklara varför och gråta ut hos dom. Jag vill ingenting hellre, men någonting tvingar tillbaka både ord och tårar. Dom kan ju prata ut hos mig, dom kan ju gråta med mig, så varför kan inte jag göra detsamma? Det handlar absolut inte om att jag inte litar på dom, för det gör jag, men jag kan bara inte. Så medan dom rör sig framåt i livet står jag kvar där med tuggummit under skon. Jag tänkte skriva hjälplös, men det är jag inte. Jag vägrar bara ta emot hjälp. Varför har jag ju redan förklarat i den här texten. Idiotiskt.

 
Everybody hurts some days, It's okay to be afraid
Everybody hurts, everybody screams
Everybody feels this way
And that's okay

Jag vill uppdatera mycket varje dag så ni ska ha någonting att kolla på när ni klickar er in här, jag vill skriva texter med mina åsikter och sådant som ni alltid brukar uppskatta, men jag vet inte om vad. Jag har ingen inspiration eller ork om jag ska vara helt ärlig. Så istället för djupdykande texter får ni bara en massa bilder och korta beskrivningar om vad jag gör, jätteintressant...inte.

Jag vill verkligen inte lägga ner bloggen, men jag vill inte heller ha en blogg som försvinner i mängden. Jag vill ha en blogg som folk kan skratta, gråta och känna med, en blogg som bjuder på både bilder och texter. Men den har blivit så himla enformig, tyvärr. Om ni bara kunde våga lämna en kommentar om någonting ni ville att jag skulle ta upp och disskutera i bloggen, då skulle jag göra det. Då skulle ni få vara min inspiration. Men det gör ni inte, så vad ska jag göra egentligen?
Bloggen har blivit en stor del av mig och mitt liv, jag känner mig tom och elak när jag inte uppdaterat ordentligt, det känns som om jag sviker er då. Men jag har hellre ingen blogg alls än en blogg som är precis som alla andra. 

 

Som sagt så vill jag absolut inte lägga ner min blogg, men snart har jag inget val. Visst är det roligt att fler och fler hittar hit, men vad är meningen med att ha en blogg som jag själv inte kan säga att jag är stolt över? Förr var jag stolt, för jag visste att jag hjälpte andra med liknande problem genom att stå upp för mina problem och svagheter. Jag visste att ni uppskattade det jag skrev och den jag var, sättet jag vågade vara fullkomligt ärlig fick många positiva kommentarer från helt fantastiska läsare. Ni kallade mig förebild och inspiration, att ni såg upp till mig. Unga tjejer mailade mig och bad om min hjälp, för dom visste att jag var den enda som skulle förstå och vilja hjälpa till. Jag var stolt över mig själv och det jag lyckades åstadkomma med min blogg, men vad gör jag nu? 

 

Förlåt för ett tråkigt inlägg, men kände att ni borde veta hur jag känner kring detta för tillfället. Kanske lägger jag ner bloggen eller kanske håller jag fast vid den ett tag till, jag vet ärligt talat inte hur det blir. Det enda jag vet är att den blivit tråkig, enformig och ointressant. Lämna gärna en åsikt eller två i kommentarsfältet innan ni går, det skulle betyda mycket att veta hur ni tänker. Kram.

Idag blev det ingen skola för mig. Ska jag vara ärlig så är jag inte ett dugg sjuk, eller jo jag har hosta och är förkyld, men inte därför jag stannade hemma. Vill att mina läsare ska veta sanningen om mig och sanningen är den att jag grät en bra stund imorse för jag är så jävla trött på allt. Jag har en extrem prestationsångest och sätter alltid upp orimliga krav på mig själv och blir sedan superbesviken när jag inte når upp till dom. Som när jag fick B på ett prov, då blev jag besviken på mig själv att jag inte kämpade hårdare och fick ett A istället, när jag egentligen borde vara hur nöjd som helst att jag klarade av ett så pass högt resultat. Men sån är jag, jag har en sådan prestationsångest att det är sjukt och sätter alltid upp mål jag inte kan nå. Jag vet egentligen inte varför, kanske är det för att jag vill se mig själv misslyckas, för att ha någonting att känna besvikelse över. Idiotiskt.

 

Det var så många år sedan jag mådde helt bra att jag knappt minns hur det känns. När jag är lycklig så gråter jag, för jag vet inte hur man hanterar glädje. Däremot lärde jag mig för länge sedan hur man hanterar sorg, hur man gömmer sitt mående bakom långärmade tröjor och fejkade leenden. Jag lärde mig redan som nioåring hur man fick människor att tro att allt var okej, även om det var rätt åt helvete. Jag minns när jag fick gå till kuratorn när jag var 9-10 år och hon frågade hela tiden hur det egentligen var med mig. Men jag hade redan lärt mig hur man låtsades må bra. Så jag log, skakade lite på huvudet och sa "jag mår bra, jag förstår inte riktigt vad jag gör här faktiskt, för jag är helt okej". Hon trodde mig. Men som tolvåring började saker bli värre och efter mycket skolk så kopplade skolan in BUP. Jag hatade dom för det, jag ville inte ha någon som la sig i mitt mående, jag ville bara bli lämnad ifred. Nu förstår jag att dom gjorde det av oro, inte av elakhet. Och ärligt talat tror jag att dom räddade mitt liv då.

 

Jag har haft fler BUP-kontakter än jag kan minnas, jag har haft kontakter på socialen och jag har haft läkarkontakter. Jag minns speciellt två kvinnor, Stin hette den ena och hon jobbade för socialen. Hon var norsk och pratade hälften svenska, hälften norska. Vi brukade åka iväg och fika och gå långa promenader. Nu är det snart tre år sen jag hade henne. Den andra kvinnan hette Christina och jobbade på BUP. Henne hade jag för bara några månader sedan, jag kom till henne några gånger i månaden och pratade.
Anledningen till att jag minns dessa två så bra är för dom såg mig precis som jag var. Dom förstod min trasiga själ och dom var ärliga. Jag minns att Christina sa en gång "jag tänker inte säga att jag förstår hur du känner, för det gör jag inte. Jag kan försöka sätta mig in i din situation och förstå att du mår riktigt dåligt, men jag kan inte säga att jag förstår", det gjorde att jag fick enorm respekt för henne. Alla andra har alltid sagt att dom förstår, men det gjorde dom ju inte. Dom hade aldrig gått igenom samma saker som jag, dom hade aldrig känt på samma sätt som jag. Så att hon sa öppet och ärligt att hon inte förstod fick mig att tycka om henne ännu mer. Vi pratade på dom timmarna jag var där, det var inte tyst en sekund. Hon brukade prata med min mamma i telefon, och hon berättade för mamma hur mycket hon tyckte om mig, att hon lärde sig så mycket av mig och att jag var så himla klok. Sedan var hon tvungen att sluta och jobba någon annanstans. Det var jobbigt.

Jag har en fast kontakt på BUP, en som jag haft sedan början och som alltid brytt sig om mig på riktigt. Gerhard heter han och han är fantastisk. Jag minns för snart tre år sedan, då jag mådde som allra allra värst. Jag hade gjort lite dumma grejer, bl.a försökt ta mitt liv. Han var ledig den dagen, men mamma ringde panikslaget till BUP och sa att vi måste träffa honom. Man kan tro att han skulle be oss komma en annan dag, men faktum är att han kom in direkt för att prata med mig. Han brydde sig verkligen om mig och det gör han fortfarande. Han har liksom funnits där från början och han förstår mig som ingen annan gör. Om några månader fyller jag 18 år och tvingas börja på vuxenpsykiatrin (stv?), då kommer jag inte få träffa Gerhard mer. Det känns fruktansvärt, för han har hjälpt mig så himla mycket.

 

Vi måste börja uppskatta oss själva, för om vi inte uppskattar oss så varför skulle någon annan göra det? Varje dag hör man folk säga "jag kan inte" om så himla mycket saker, när vi alla vet att det inte är sant. Jag säger ofta att jag inte kan, att jag är dålig på det och det. Någonstans på vägen tappade vi allihopa självförtroendet och det är en hård kamp att försöka bygga upp det igen. Men saken är den att ofta när man säger att man inte kan så har man inte ens försökt, man har bara bestämt sig redan innan att man är för dålig. Jag har jättesvårt att erkänna när jag är bra på saker, men jag vet ju egentligen att jag inte suger på allt, det gör ingen. Alla är bra på någonting. Jag är ganska duktig på matte till exempel, trots det säger jag nästan alltid "det där kändes inte bra, det var ju jättesvårt och jag kommer säkert inte få så bra" efter varje matteprov. Men sedan står jag där med hyfsat bra resultat i handen, ett bevis på att jag faktiskt kan det här. Så varför kan vi inte tro på oss själva trots att vi har bevis på att vi är duktiga?

Jag tror att det är lite så att vi behöver ständig uppskattning, vi behöver höra att vi är duktiga hela tiden, för att våga tro på det. Det är så mycket lättare att säga att man inte kan och skita i det, än att ta tag i saken och riskera att inte klara det. Vad man då inte förstår är att ge upp är det största misslyckandet, att vara för feg för att satsa är ett misslyckande. Att satsa men att inte klara det är ett värdigt försök och då har man delvis vunnit oavsett resultatet.

 

Jag ska sluta säga att jag inte kan, för egentligen så kan jag ju om jag bara ger mig fan på att jag ska klara det. Och det kan ni också.

1. Som nummer ett ligger inte helt otippat Marshall Mathers, han är den klart snyggaste mannen. 



2. Johnny Depp får bli min nummer två, speciellt när han spelar Jack Sparrow. Mums!

3. Trean på denna listan får bli Charlie Hunnam. Hans medverkan i Green Street Holigans och Sons of anarchy är underbara och hela han är bara fantastiskt snygg.

4. Drömkillen Channing Tatum är värd en plats högt upp på listan.

5. Efter att ha sett Titanic som liten så fick jag en crush på Leonardo DiCaprio. Can you blame me?

Jag sitter och lyssnar på 3 doors down - Away from the sun och det får mig att tänka på så mycket. Jag är rädd, skräckslagen rent av. Jag tänker på allt jag tvingat mig själv att gå igenom, allt som aldrig borde ha hänt men som kanske behövde hända. Jag borde inte stå här idag, men det gör jag ändå. Jag står på skakande ben och stapplar långsamt fram. Skadad från det slagfält jag fått leva på, skadad från alla förlorade slag. Jag har gjort mig själv så fruktansvärt illa allt för många gånger, jag har försökt att hitta livsglöden i den grå askan som funnits kvar. Jag har gett upp på riktigt, känt lugnet av att veta att jag är påväg bort från allting som gör ont. Men ingen kan någonsin säga att jag inte har kämpat, för det har jag. Även när dom mörkaste moln hängt över mitt huvud så har jag försökt att se solen, även när all tyngd lagts på mina axlar så har jag gått framåt. Kanske behöver man nå botten innan man kan ta sig upp igen. Visst är det en lång väg att klättra upp, visst kommer jag tappa greppet och visst kommer jag vilja ge upp. Men jag kommer att kämpa vidare för att en dag få se solen igen. För jag vet så väl att bakom varje mörkt moln gömmer sig solen, det kan kännas mörkt och hemskt, men den kommer att komma fram igen. Det handlar bara om att aldrig ge upp. Så det tänker jag inte göra, aldrig igen. Att se skräcken, sorgen och besvikelsen i mina närmastes ögon var droppen. Jag vill aldrig vara anledningen till att dom är rädda, ledsna eller besvikna, jag vill vara anledningen till att dom ler. Det är den personen jag vill vara och det är den personen jag tänker bli. Jag ska bli jag igen, hur lång tid det än tar och hur jobbigt det än är så ska jag bli mig själv på riktigt. Jag ska le igen.

 

- Alla dessa fjortisbloggare som sitter där med sitt blonda fula löshår som inte aaaalllllsssss ser fejk ut och låtsas vara stenrika när dom egentligen inte har ett öre. Så sitter dom och klankar ner på oss "vanliga medelsvensson" som om dom var bättre? Är era föräldrar syskon eller vad är felet? Dö med er, bara dö.

- Alla som lägger upp halvnakna bilder på sig själva för att få likes på facebook/instagram. Behöver jag ens säga mer?

Färdighatat för idag. Mer hat får ni en annan dag, är alldeles för kärleksfull för att hata, HAHA..typ. Hejdå.

Aja ska sluta snacka så får ni se videon istället. Tycker det är starkt och bra av Joakim att göra detta. All respekt till honom!

 

För snart fyra år sedan hade jag inget hopp om framtiden. Jag minns att jag sa till min nära att jag aldrig skulle bli 16 år,  jag skulle dö innan. Jag tänkte dagligen på att ta mitt liv, jag skulle gjort vadsomhelst för att slippa finnas till och mina nära visste om det, dom var så oroliga och rädda att jag skulle ta livet av mig. Alla visste att jag var redo att ge upp när som helst, men få valde att hjälpa mig. Min familj och mina finaste vänner, dom vet vilka jag syftar på, räddade mitt liv varje dag. 
Jag minns den där kvällen då jag blev osams över någon skitsak med två av mina finaste vänner och vi gick alla åt varsitt håll. Då var jag övertygad om att livet inte hade någon mening längre, så jag tänkte fly från alla problem. Jag skrev ett sms till mamma och sedan lade jag mobilen och jackan i den kalla sanden och gick ner i det iskalla vattnet. Jag ville känna smärtan av att frysa så jag gick långsamt, men jag kunde inte känna någonting. När jag är arg eller ledsen så stängs allting av och jag kan inte känna någonting alls. När jag hade vatten upp till axlarna så lade jag mig med ansiktet neråt i vattnet och lät luften gå ur mina lungor. Jag minns att jag kände ett lugn i hela kroppen, ett lugn att jag aldrig förut upplevt, och plötsligt kändes allting okej igen. Därefter är det svart tills mina föräldrar hittade mig. Jag minns bara en sak riktigt klart den kvällen, vad min pappa sa till mig när han lade sin jacka om mina axlar och kramade mig hårt. "Gör aldrig såhär igen Izabelle, lova mig det. Vad skulle vi göra om du försvann? Utan dig skulle livet inte vara värt någonting, förstår du inte det? Vi älskar dig över allt annat, du är ju våran lilla prinsessa." Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var värt att försöka ta mitt liv för att få höra min pappa säga så till mig. Vi hade nämnligen haft lite problem tidigare och vi hade knappt haft någon kontakt alls vilket gjorde så fruktansvärt ont i mig, men att höra honom säga så gjorde min blå-lila kropp varm igen. Vi åkte hem till mamma och dom kokade varm oboy med mini-marshmallows till mig. Sedan satt vi länge och pratade om allt och ingenting, det kändes så otroligt bra.

Idag är jag snart 18 år gammal och för nästan en månad sen försökte jag ta mitt liv igen. Jag vet knappt själv vad som hände, hjärnspökena tog över och jag såg ingen annan utväg. Jag minns att jag skämdes när vi kom till sjukhuset, jag kände mig så otroligt dum. Där fanns folk med hjärtfel, brutna ben och som varit med i hemska olyckor. Så kom jag där och hade satt mig i sitsen själv. Jag var säker på att dom tänkte att jag fick skylla mig själv. Jag fick komma in direkt och dom tog en massa tester; hjärta, puls, temperatur och blodprover. Dom var så snälla emot mig, speciellt en man minns jag extra mycket. När vi var ensamma i rummet frågade han mig om jag kände mig deprimerad och hur det egentligen var med mig. Han brydde sig och det betydde mycket för mig. Jag hade skickat ett sms till Jennie och berättat vad jag gjort och det tog inte lång stund innan hon och Agnes gråtandes kom in i rummet och kramade mig hårt. Jag tror det var först då jag insåg att det faktiskt finns människor som verkligen vill ha mig kvar, som inte skulle kunna vara utan mig, precis som jag inte kan vara utan dom. Jag insåg att jag har så himla mycket bra i livet och så många människor som bryr sig om mig, varför skulle jag lämna dom?

Jag gav flera nyårslöften, men speciellt ett har jag bestämt mig för att hålla; Jag ska må bra igen. Jag har en fantastisk familj, en underbar pojkvän där jag även fått ytterliggare en fin familj och jag har dom absolut bästa vännerna en människa kan önska sig. Det är inte värt att överge allt det jag har för det lilla jag saknar. Jag har äntligen öppnat ögonen och insett att livet har så mycket bra att erbjuda, det finns så otroligt många saker kvar att se och göra. Jag säger inte att jag aldrig kommer falla igen, för det kommer jag. Men jag kommer resa mig och gå vidare. Jag kommer kämpa in i det sista. 2013 ska bli mitt år.

Vad fan är det som sänds på Disney Channel nu för tiden? Det enda bra dom har kvar är ju Phineas&Ferb förfan. När jag var yngre var det fullt av fantastiska program; Pepper Ann, Phil från framtiden, Kim Possible, That's so Raven, Lizzie McGuire osvosvosv. Och vet ni vad? Alla program hade en mening då. Dom handlade om vänskap, kärlek, familj och sådant som är bra för barn att lära sig av. Vad lär man sig av dagens Disney? Att smink och kläder är det viktigaste här i livet? Att du måste kunna sjunga eller vara superintelligent för att passa in? Det är ju skrämmande när 9-åringar kommer fullt sminkade och vickar på rumpan dom inte ens fått än. Jag minns när min lillasyster var sisådär 8-9 år och kom med smink, jag trodde jag skulle få spelet alltså. Man ska vara barn så länge man bara kan, men tack vare dessa påspacklade jävla sminkdockorna Disney väljer att visa så försöker små flickor och pojkar växa upp så snabbt som möjligt och det är så jävla sorgligt.

Har inte Disney Channel längre, men när jag får se vad dom sänder för skitprogram är jag glad för det. Jag älskar barnprogram och det står jag för, har nästan alla Lizzie McGuire avsnitt hemma och brukar ladda hem Phineas&Ferb också för den delen. Jag är snart 18 men önskar verkligen jag var 8 igen, det var en underbar ålder med helt fantastiska program som jag lärt mig mycket av. Usch vad irriterad jag är..

 

 

Jag är så trött och så jävla utmattad. Trött på att känna såhär, trött på skulden jag bär på och trött på att inte kunna må bra. Varje gång det börjar bli bättre så är det som om någonting måste stoppa mig från att skratta, som om jag inte förtjänar leendet på mina läppar. Så istället lämnas jag med tårar i ögonen och ett hjärta som knappt orkar slå. Visst har jag skrattat, men jag har inte känt glädje på så länge att jag glömt bort känslan. Jag kan inte minnas hur det är att må bra, utan någonting som står i vägen. Jag saknar mig själv. Det här är inte jag. Tårar är inte min grej, korta svar och dålig inställning till allting -det är inte jag. Jag brukade vara så positiv, så lycklig och så full av glädje. Titta på mig nu? Vem fan har jag blivit? Jag vill aldrig göra någonting, jag har ingen ork till något. Jag stöter bort dom jag älskar och vill helst av allt bara lämnas ifred. Ensamvarg, fast jag egentligen inte är ensam. Det är tomt på något sätt. Att sakna sig själv måste vara den största saknaden, för då har man liksom ingenting kvar. Då har man förlorat på riktigt.


Jag har begått så otroligt många misstag under mina snart 18 år, jag har valt fel vägar och jag har gjort människor illa. Jag har varit en idiot och det vet jag om. Hur länge straffas man för sina fel? Hur länge är egentligen karma en bitch? Kanske kommer det aldrig gå över, kanske kommer jag alltid gå runt med samma fruktansvärda känsla. Kanske har jag gjort så många fel att jag själv blivit ett, eller kanske är det bara allt jag är värd. Simple as that.