För snart fyra år sedan hade jag inget hopp om framtiden. Jag minns att jag sa till min nära att jag aldrig skulle bli 16 år,  jag skulle dö innan. Jag tänkte dagligen på att ta mitt liv, jag skulle gjort vadsomhelst för att slippa finnas till och mina nära visste om det, dom var så oroliga och rädda att jag skulle ta livet av mig. Alla visste att jag var redo att ge upp när som helst, men få valde att hjälpa mig. Min familj och mina finaste vänner, dom vet vilka jag syftar på, räddade mitt liv varje dag. 
Jag minns den där kvällen då jag blev osams över någon skitsak med två av mina finaste vänner och vi gick alla åt varsitt håll. Då var jag övertygad om att livet inte hade någon mening längre, så jag tänkte fly från alla problem. Jag skrev ett sms till mamma och sedan lade jag mobilen och jackan i den kalla sanden och gick ner i det iskalla vattnet. Jag ville känna smärtan av att frysa så jag gick långsamt, men jag kunde inte känna någonting. När jag är arg eller ledsen så stängs allting av och jag kan inte känna någonting alls. När jag hade vatten upp till axlarna så lade jag mig med ansiktet neråt i vattnet och lät luften gå ur mina lungor. Jag minns att jag kände ett lugn i hela kroppen, ett lugn att jag aldrig förut upplevt, och plötsligt kändes allting okej igen. Därefter är det svart tills mina föräldrar hittade mig. Jag minns bara en sak riktigt klart den kvällen, vad min pappa sa till mig när han lade sin jacka om mina axlar och kramade mig hårt. "Gör aldrig såhär igen Izabelle, lova mig det. Vad skulle vi göra om du försvann? Utan dig skulle livet inte vara värt någonting, förstår du inte det? Vi älskar dig över allt annat, du är ju våran lilla prinsessa." Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var värt att försöka ta mitt liv för att få höra min pappa säga så till mig. Vi hade nämnligen haft lite problem tidigare och vi hade knappt haft någon kontakt alls vilket gjorde så fruktansvärt ont i mig, men att höra honom säga så gjorde min blå-lila kropp varm igen. Vi åkte hem till mamma och dom kokade varm oboy med mini-marshmallows till mig. Sedan satt vi länge och pratade om allt och ingenting, det kändes så otroligt bra.

Idag är jag snart 18 år gammal och för nästan en månad sen försökte jag ta mitt liv igen. Jag vet knappt själv vad som hände, hjärnspökena tog över och jag såg ingen annan utväg. Jag minns att jag skämdes när vi kom till sjukhuset, jag kände mig så otroligt dum. Där fanns folk med hjärtfel, brutna ben och som varit med i hemska olyckor. Så kom jag där och hade satt mig i sitsen själv. Jag var säker på att dom tänkte att jag fick skylla mig själv. Jag fick komma in direkt och dom tog en massa tester; hjärta, puls, temperatur och blodprover. Dom var så snälla emot mig, speciellt en man minns jag extra mycket. När vi var ensamma i rummet frågade han mig om jag kände mig deprimerad och hur det egentligen var med mig. Han brydde sig och det betydde mycket för mig. Jag hade skickat ett sms till Jennie och berättat vad jag gjort och det tog inte lång stund innan hon och Agnes gråtandes kom in i rummet och kramade mig hårt. Jag tror det var först då jag insåg att det faktiskt finns människor som verkligen vill ha mig kvar, som inte skulle kunna vara utan mig, precis som jag inte kan vara utan dom. Jag insåg att jag har så himla mycket bra i livet och så många människor som bryr sig om mig, varför skulle jag lämna dom?

Jag gav flera nyårslöften, men speciellt ett har jag bestämt mig för att hålla; Jag ska må bra igen. Jag har en fantastisk familj, en underbar pojkvän där jag även fått ytterliggare en fin familj och jag har dom absolut bästa vännerna en människa kan önska sig. Det är inte värt att överge allt det jag har för det lilla jag saknar. Jag har äntligen öppnat ögonen och insett att livet har så mycket bra att erbjuda, det finns så otroligt många saker kvar att se och göra. Jag säger inte att jag aldrig kommer falla igen, för det kommer jag. Men jag kommer resa mig och gå vidare. Jag kommer kämpa in i det sista. 2013 ska bli mitt år.