Det var länge sedan jag tog på mig rollen som "den starka". Den som aldrig visar svaghet i form av tårar eller sorg, den som står pall för allting och aldrig viker sig, den som lyssnar på alla andras problem men aldrig berättar någonting om sina egna. Den som påstår att allt är bra när smärtan egentligen river upp hela ens insida. Jag vet inte varför jag tog på mig den rollen, kanske för det är sån jag ville vara, sån jag ville att folk skulle tro att jag var. Starkast på jorden. Sedan har det bara fastnat, som ett stort tuggummi under skorna -du ser det inte, men du känner att det är svårare att komma framåt, som om någonting försöker hålla dig kvar på samma plats.

Jag vet att mina vänner inte förväntar sig att jag ska orka hur mycket som helst, jag vet att dom skulle torka mina tårar om jag lät dom rinna och att dom skulle lyssna på vartenda ord jag sa om jag bara kunde berätta vad som tynger mig. Jag vet att dom ser rakt igenom mig, att allt det starka bara är en yta och inte den verkligen är. Dom vet att jag inte mår bra, så varför fortsätter jag att låtsas? Jag antar att det är någonting jag präntat in i mitt eget huvud, att jag måste stå stark. Jag har under så många år intalat mig själv att om någon ser mig gråta så är jag svag, om jag bryter ihop när någon ser på så har jag förlorat vadet mot mig själv. Så jag fortsätter att le det där falska leendet, jag fortsätter att svara "jag mår bra" på alla frågor.

 

Jag önskar att jag bara kunde lägga av med den här töntiga rollen, att jag kunde säga till mina vänner att jag inte mår bra, förklara varför och gråta ut hos dom. Jag vill ingenting hellre, men någonting tvingar tillbaka både ord och tårar. Dom kan ju prata ut hos mig, dom kan ju gråta med mig, så varför kan inte jag göra detsamma? Det handlar absolut inte om att jag inte litar på dom, för det gör jag, men jag kan bara inte. Så medan dom rör sig framåt i livet står jag kvar där med tuggummit under skon. Jag tänkte skriva hjälplös, men det är jag inte. Jag vägrar bara ta emot hjälp. Varför har jag ju redan förklarat i den här texten. Idiotiskt.

 
Everybody hurts some days, It's okay to be afraid
Everybody hurts, everybody screams
Everybody feels this way
And that's okay