" Man skrattar högt tills magen gör ont, man är ute och hittar på saker, går i skolan, och allt känns bara sådär jävla bra. Men så kommer det, som ett slag i magen. Luften går ur en fullständigt och det spelar ingen roll hur många gånger man drar in luft för syret verkar ändå inte nå lungorna. Det gör ont, som miljarder slag i bröstet, tusentals svidande skrapsår, hundratals brutna ben. Och så plötsligt minns man varje misstag man gjort under sin livstid, varje snedsteg man någonsin tagit, varje ord som kommit ut fel. Allt kommer tillbaka och spelas upp som en suddig film. Man minns alla gånger man gråtit sig till sömns och smärtan efter varje svek. Man vill gråta och skrika, men inga ljud lämnar läpparna. Så man pressar upp knäna mot ansiktet, trycker in naglarna i benen och försöker kontrollera sin ångest. Men det är lönlöst; ångesten är starkare, det har den alltid varit. Den håller en i sitt järngrepp och det känns som att man drunknar. Och på sätt och vis gör man kanske det, man drunknar i ångest. Det spelar ingen roll om man försöker ta sig upp till ytan för att hämta andan, för ångesten kommer ändå dra ner en till botten igen. Till slut kan man inte kämpa emot längre, orken är slut. Så man låter ångesten omfamna en med sitt mörker. " 


Jag var sex år gammal första gången jag hatade mig själv, nio år gammal första gången jag skadade mig själv genom att slå hårda föremål mot mitt huvud. Jag var tolv år gammal när dom sylvassa rakbladen blev min bästa vän och värsta fiende, tretton år gammal första gången jag svälte mig själv och fjorton år gammal första gången jag självmedicinerade med alkohol.
Så många gånger som jag försökt dämpa min psykiska smärta med fysisk smärta, så många gånger som jag sett mig själv i spegeln och hatat precis allt med mig själv. Så många gånger som jag kvävt gråten i kudden, ljugit om mitt mående, döljt mina självförvållade skador under långa kläder. Så många gånger jag känt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Jag kan inte räkna alla gånger jag velat ge upp, inte kunnat se någon annan utväg än självmord. 

Men här står jag idag, om några dagar är det två hela år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och jag kan lova er att ingen är mer stolt än jag. Jag kan inte påstå att jag mår bra alla dagar, men vem gör det å andra sidan? Det kommer stunder då ångesten stryper mig och lämnar mig gråtandes i mörkret, det kommer stunder då jag så sjukt jävla mycket bara vill rota fram något vasst och lämna blodiga sår på min kropp, ta alla tabletter jag kan hitta i en endaste klunk. Men jag låter bli, därför att jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men det kommer komma en stund då glädjen värmer upp hela kroppen på en sekund och alla års kämpande blir så jävla värt det. Det finns så otroligt mycket fina saker här i världen, varför ska någonting dåligt få förstöra allt det bra?

"God gives his hardest battles to his strongest soldiers:"

Det känns som att för varje år som går så handlar julen bara mer och mer om presenter, och visst är det roligt att ge bort saker och se glädjen i personens ögon, och visst är det kul att få någon present själv också, men det har blivit så jäkla överdrivet. Det känns liksom som att julklappar har blivit någon form av "bevis"; som att man tvunget måste köpa något till alla man bryr sig om annars bryr man sig inte om dom. Får man en julklapp utav någon som man inte köpt någonting till så får man stå där och känna sig så jäkla dum och hitta på ursäkter som "jag glömde din julklapp hemma" och så får man åka raka vägen till affären och köpa något.

När jag var liten önskade jag mig leksaker och blev glad om jag fick en nalle och en målarbok, idag önskar sig barnen dyra mobiler, iPad's och andra saker som kostar skjortan. Det har blivit en sådan jäkla hets kring vem som får finast och dyrast klappar när julen egentligen inte handlar ett dugg om presenter egentligen. Folk har frågat mig vad jag önskar mig i julklapp, men jag önskar mig egentligen ingenting som går att köpa för pengar. Det enda jag vill ha denna jul är att få vara glad tillsammans med dom jag älskar allra mest, att hela julafton vara omringad av dom som står mig närmast.

Jag anser att jag har precis allting jag behöver; jag har en underbar familj, en fantastisk pojkvän, världens bästa vänner och så himla många helt otroliga människor i mitt liv, mat på bordet varje dag och får varje natt somna i en varm säng med tak över huvudet. Jag är otroligt lyckligt lottad, men alla är inte det. 

För många barn är julen som vilken annan dag som helst då de ständigt måste kämpa för sin överlevnad. Dom har inget varmt hem, dom får inga julklappar, ingen mat på bordet, inget rent vatten och kanske har dom inte ens någon att fira julen med. Jag vill vara med och ändra vardagen för barn över hela världen, jag anser att alla, oavsett hudfärg, religion eller kön, har rätt till en framtid. Tycker du som jag? Gå in HÄR och hjälp tusentals barn till ett tryggare liv.

För 191:- kan du köpa 60 påsar nötkräm mot undernäring, för 284:- kan du köpa skyddspaket mot ebola, för 147:- kan du köpa 3500 vattenreningstabletter eller varför inte School-in-a-box (allt som behövs för att sätta upp en skola för 40 barn) för 1400:- ? 

För oss är dessa pengar några julklappar vi snart inte kommer vilja ha, för dom är dessa pengar skillnaden mellan liv och död. Hjälp till att rädda liv nu!

Gå in på unicef.se för att läsa mer om hur du kan hjälpa till. 

Den senaste tiden har jag inte mått så bra, vissa dagar vill jag ingenting annat än att dra täcket över huvudet och inte visa mig för någon. Hjärnspökena har återigen bosatt sig i mitt huvud och dom skriker hårda ord, ord som jag direkt tar till mig och som skär djupa sår i mitt inre. Jag klarar ingenting, för jag orkar inte göra något. Jag vet att jag har ett underbart liv, jag är så enormt lyckligt lottad med alla dessa fantastiska människor som är i mitt liv. Ändå verkar jag inte kunna ta mig ur detta djupa, mörka hål. Jag får skuldkänslor när jag är ledsen, för vad har jag egentligen att vara ledsen över? Jag har inte vågat visa hur dåligt jag mår, för jag har varit så jäkla rädd att mina nära ska tro att dom inte är tillräckliga. Men detta är allt annat än deras fel, det är ingens fel, det är bara såhär det är. Men igår svämmade dom dåliga känslorna över, jag började gråta flera gånger i skolan och fick åka hem innan skolan ens hunnit börja. Idag skulle mamma hämta mig efter jag varit på öppenvården och jag bröt ihop, så hon fick skjutsa hem mig istället. Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar vara så stark. Men jag antar att vi alla är svaga ibland, och det kanske vi måste få vara för att kunna resa oss ur askan och gå vidare. Jag måste acceptera att det är såhär det är, min Bipolär gör att jag får perioder då jag inte orkar någonting och då får man ta det därifrån helt enkelt. Jag försöker vända på tankarna, styra dom i rätt riktning, kämpar för att tänka positivt. Men det är inte alltid så lätt. Så många gånger jag kämpat mig blodig på livets slagfält, så många gånger jag haltat mig framåt men ändå inte gett upp. Jag tänker inte ge upp denna gång heller, aldrig någonsin. För jag vet att jag är starkare än så.

Jag vill i detta inlägg passa på att tacka dom människor jag idag kallar min familj, inte bara blodsbundna personer utan även dom människor som har förmågan att alltid få mig att må bättre. Dom personer som kom in i mitt liv och aldrig lämnade, dom människor som har kämpat vid min sida genom eld och vatten, dom personer som bara behöver finnas till för att jag ska orka kämpa. Dom personer som inte behöver säga att dom finns här, dom visar dagligen att dom gör det ändå.
Ni är mitt ljus i detta mörker, ni är stjärnorna på min natthimmel, ni är anledningen till att jag står här idag och fortfarande kämpar. Alltid ska jag stå vid eran sida och kämpa med er in i det sista, aldrig ska jag lämna er, förevigt ska jag älska er. Ni är fantastiska, tack.♥

Detta är en liten bok jag fick av en kvinna för mer än fyra år sedan. En kvinna jag aldrig förut träffat, och aldrig träffat igen, men som skulle komma att betyda så otroligt mycket för mig.

Jag träffade henne en eftermiddag mitt i vintern 2010. Jag gick ensam i shorts, linne och utan skor genom snön. Hela min kropp var färgad i blått, lila, rött och vitt därför att det säkert var 20 minusgrader ute, men jag kände inte kylan. Min mobil hade dött, men det brydde jag mig inte om. Jag visste inte vart jag skulle, men jag skulle bort, bort från allt som fick min insida att värka. Det kanske ska tilläggas att jag under den tiden hade stora problem med extrem panikångest och självmordstankar. Iallafall så gick jag mitt i vägen likt en zombie, söndergråten och stelfrusen. Folk tittade på mig, men ingen stannade, ingen frågade hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.
En bil kom mot mitt håll, jag tror det var en Volvo. I bilen satt en kvinna i medelåldern, hon tittade förskräckt på mig och sedan stannade hon precis bredvid mig. "Men lilla vän, hur mår du?" ropade hon. Jag svarade att jag var okej och fortsatte gå, för var det något jag hade lärt mig så var det att aldrig lita på främlingar. Men hon backade försiktigt bilen så hon var bredvid mig, sedan ropade hon "kom gumman, jag har höjt värmen till högsta, jag har stolsvärme och en filt. Du kommer frysa ihjäl, seså hoppa in nu, jag vill bara hjälpa dig", och så la hon huvudet på sned och log försiktigt. Det var någonting med henne som fick mig att lita på hennes ord, så jag gick skakande mot bilen och hoppade in. Hon la en filt runt mina axlar och försökte värma mig.

"Vad är det som har hänt som gjort att du gör såhär mot dig själv?" sa hon med oro i rösten. Jag tittade ner i golvet och tänkte en kort stund. Sedan kom allt ut, jag vet inte varför men jag kände en sådan trygghet hos denna fantastiska kvinna och jag berättade allt som hänt med min dåvarande pojkvän. Hon suckade, skakade på huvudet och tittade på mig, sedan sa hon "lilla vän, förstår du inte att du är värd så mycket mer? Jag har träffat dig en kort stund men vet redan nu att du är värd bättre, du är både vacker och snäll. Låt ingen trycka ner dig". Vi pratade en lång stund innan hon skjutsade hem mig till pojkvännen.
Precis när jag hade tackat för allt och skulle gå ur bilen så sa hon "vänta, jag har någonting till dig..", hon tog fram en liten bok som hette Tänkvärt om HOPP och gav den till mig. "Ja, jag köpte den egentligen till min väninna som fyller år, men jag kan köpa henne något annat. Jag tror du behöver den mer" sa hon och log. Jag kramade henne hårt, tackade säkert tusen gånger. "Säkert att jag inte ska följa med in och läxa upp honom?" frågade hon, men jag sa att det var okej, det skulle jag själv göra. Sedan gick jag ur bilen och vinkade åt henne när hon körde iväg.

Hade inte denna underbara kvinna stannat och hjälpt mig så hade jag frusit ihjäl, och framförallt så hjälpte hon mig att tänka till på vad som var värt mest; att kämpa för mitt eget välmående. För varandra var vi totalt främmande människor, men för mig kommer hon förevigt vara hjälten som räddade mitt liv på mer än ett sätt. Jag önskar att jag fick träffa henne igen, tacka henne ännu en gång, men jag vet inte ens hennes namn. Men aldrig någonsin kommer jag glömma den människan. 

Vi borde alla hjälpa varandra, en främling kan bli en vän om vi bara vågar ta steget. 


Har ni också varit med om någonting liknande? Dela gärna med er i kommentarsfältet!

Q: Vad tycker du om självskadebeteende? 
Hur skulle va de bästa sättet att sluta på tror du och hur ska man göra om man har en kompis som gör det?

A: Jag tycker självklart inte att självskadebeteende är bra, men samtidigt vet jag hur svårt det kan vara att ta sig ur det. Det blir ett beroende, man gör det oftast för att göra smärtan fysisk istället för psykisk, för att slippa ha ont på insidan. Men det är dumt, för det blir inte bättre av att man skadar sig själv. Det kanske känns bättre just den sekunden, men efteråt känns det oftast värre. Det blir en ond cirkel av det hela, man mår dåligt för att man gör sig illa och så gör man sig själv illa för att man mår dåligt.

Jag tror att det bästa är att "bara" lägga av, det är skitsvårt och man kommer känna hur det kryper i kroppen efter att få göra sig själv illa, men jag tror att det är det enda sättet att verkligen kunna sluta. Man måste bestämma sig själv såklart, men jag tror också att vännernas och familjens roll har stor betydelse i detta. Jag hade aldrig slutat skada mig själv om det inte var för mina nära och kära, men när jag verkligen förstod att varje gång jag skar sönder min kropp eller dunkade mitt huvud i väggen så gjorde jag inte bara illa mig själv, utan jag gjorde verkligen illa dom som älskar mig, och som jag älskar, också. 

Som kompis till någon med självskadebeteende är det viktigt att vara förstående då personen uppenbarligen inte mår speciellt bra, man kan försöka prata med den och visa att man verkligen bryr sig. Försök få med personen ut och hitta på saker som den tycker är roligt, så får den en chans att tänka på annat. Försök att förklara för personen hur ledsen och orolig du blir, ofta är den som är inne i ett självskadebeteende inte medveten om att andra blir ledsna eller att någon överhuvudtaget bryr sig. Det är viktigt att den får någon att prata med, vissa behöver någon utomstående som en psykolog eller kurator, andra behöver bara ha en vän där som talar om för den att den är värdefull. Har det gått riktigt långt borde du dock försöka hjälpa den till en psykolog då dom är utbildade till att hjälpa personer från botten och få dom att tänka om.

En person som gör såhär mot sig själv mår inte bra och den behöver hjälp, var aldrig någonsin dömande eller elak, vad istället förstående och lugn. Visa att du bryr dig på riktigt, ett enkelt "hur mår du, egentligen?" kan rädda någons liv. Lycka till, styrkekramar!♥

" ..."Självmord är aldrig utvägen" säger dom, psykologerna. Men vad vet dom om att inte orka leva längre? Vet dom hur det är att känna sig död, fast i en levande kropp? Vet dom hur det är att gråta sig till sömns kväll efter kväll? Har dom någonsin suttit där med det blodiga rakbladet i handen och tänkt att om jag bara skär djupare så kanske det inte gör ont längre? "Jag förstår" säger dom och skriver en kort anteckning i sina randiga block. Förstår? Du är utbildad till att försöka förstå, men aldrig någonsin kommer du att förstå hur det är om du inte suttit där själv. Du kommer aldrig förstå hur det är att ha en ständig klump i magen, hur det känns när man hyperventilerar så mycket av gråt att det börjar svarta för ögonen, hur det är att verkligen, verkligen inte vilja leva längre. Och jag avundas dig, just för att du aldrig kommer förstå. För om du aldrig kommer förstå, så betyder det att du aldrig kommer behöva känna som jag. Om du aldrig kommer förstå, så kommer du alltid få leva, på riktigt. Du kommer aldrig behöva vara rädd för dig själv, rädd för att vara ensam, rädd för att leva. Och för det kommer jag förevigt avundas dig. "

 

Q: Är inte du feminist?? Jag vill i alla fall ha ett jämställt samhälle!

A: Haha, jag visste att någon skulle komma med den frågan, men att det bara skulle ta några få minuter innan den kom trodde jag inte. Galet.
Nej, jag skulle inte kalla mig själv för feminist. Självklart vill jag ha ett jämställt samhälle, men jag tycker inte att man ska behöva kalla sig feminist för det. Det finns två andra ord för att vilja ha det jämställt; Sunt förnuft. Jag anser att dom feminister som syns mest idag (främst via sociala medier) har förstört ordets innebörd. Dom bojkottar rakhyvlar, bränner bhar och sjunger om att slita män i stycken (FI's kampsång från 2005(?) som än idag finns att se på youtube). Många (absolut inte alla!) av dessa s.k feminister tycker att andra kvinnor borde göra detsamma, och många, både män och kvinnor, kallar sig själva för feminister för att slippa bli kallade kvinnohatare med mera. Rätta mig om jag har fel, men jag trodde att feminism stod för jämställdhet, inte för att kvinnor ska vara exakt likadana som män? För det finns skillnader mellan könen, förlåt men det gör det. Det betyder inte att kvinnor är sämre, det betyder bara att det finns saker som skiljer oss åt från männen.

Såhär tycker jag:
Jag är kvinna och jag är en stolt sådan. Jag rakar mig, inte för att någon annan säger åt mig att göra det, utan helt enkelt för att jag själv vill. Jag använder bh, helst köper jag en bh jag kan känna mig fin i inför min pojkvän, återigen inte för att någon säger åt mig att göra det, utan för att jag vill det. Jag tycker om att stå i köket och laga mat till min pojkvän, just för jag älskar att laga mat. Jag kan byta proppar (med lite hjälp från google), men det är det mest händiga jag kan göra. Skruva ihop hyllor och bygga saker överlåter jag gärna åt min kille, inte för att jag är en dålig kvinna men för att han är bättre på det än vad jag är. Skulle min pojkvän tjäna riktigt gött med pengar så skulle jag mer än gärna vara hemmafru, för jag gillar att bara gå och plocka med saker och fixa hemma.

Jag tycker att om det ska vara riktigt jämställt så ska kvinnor få jobba lika hårt som män, vilket dom gör i väldigt många fall, men i vissa fall får dom det lättare just för att dom är kvinnor. Om en man är bättre kvalificerad för ett jobb så ska han få det, lika väl som en kvinna ska få det om hon är bättre på jobbet. Kvinnor har gjort sig själva lite till offer, så är det en mansdominerad arbetsplats får en kvinna med sämre erfarenhet ofta en klapp på huvudet och ett "varsågod du har fått jobbet" bara för att det ska vara "jämställt". Säger absolut INTE att det alltid är så, men jag vet att det har hänt.

Jag är kvinna och jag tror på ett jämställt samhälle, men jag kallar mig inte för feminist. Jag tror på att man ska få ha samma förutsättningar vare sig man är kvinna, man, svart, vit eller funktionshindrad. "ROPEN SKALLA - JÄMSTÄLLDHET TILL ALLA!"

Varsågoda att hata mig. Kram.

Q: Hur länge har du o Felix varit tillsammans nu? Har du något tips på hur man får förhållandet att hålla länge? Berätta gärna lite hur ni gjort. Ni är så jävla fina ihop o verkar ha de så bra! Kram

A: Åh tack vad snäll du är, glad jag blir! Den 2 september blir det 3 år och 9 månader, så i december har vi hela 4 år (!!!) tillsammans. Det känns egentligen helt galet att det har hållit så länge, trodde aldrig jag skulle hitta någon kille som skulle stanna hos mig då jag kan vara en ganska svår person att vara med. Men han älskar mig som jag är, och han är verkligen en helt underbar människa.

Jag vet inte om jag har några direkta tips på hur man får förhållandet att hålla länge, det är väl helt enkelt så att man måste våga gå all in. Det kan vara läskigt att öppna sig fullständigt för en annan person, att låta den se alla ens brister och fel och bara hoppas på att den kan acceptera en som man är. Tro mig, jag var livrädd till en början. Jag hade fått mitt hjärta krossat förut och var skräckslagen för att det skulle hända igen. Men på något sätt fick Felix mig att övervinna mina rädslor och våga öppna mitt hjärta igen.

Men några saker jag tycker är viktiga i ett förhållande är:

•Kommunikation -att man kan prata med varandra om allting. Är man sur eller ledsen måste man kunna berätta varför, och är man glad ska man kunna dela sin glädje med sin partner. Kan man inte prata med varandra kommer man aldrig kunna hålla ihop.

•Glädje -att man kan skratta tillsammans. Glädje stärker förhållandet och får en ofta att känna sig ännu mer kär.

•Bevis på kärlek -att man visar varandra kärek. Det kan vara allt möjligt; en hemlagad middag, en blombukett, en liten söt lapp eller helt enkelt ett litet "jag älskar dig, vad fin du är".

•Respekt-helt enkelt att man visar varandra respekt. Likaväl som man måste respektera att han/hon vill ha en dag med bara vännerna så måste man respektera varandras tankar, åsikter och upplevelser. Kom ihåg att någonting du uppfattar som pyttelitet kan vara enormt för någon annan.

•Inte bara kolla film -självklart kan man ligga inne en dag och bara kolla på film, men man måste även kunna hitta på saker tillsammans. Gå ut och gör något, eller spela ett spel tillsammans. Gör någonting socialt.

•Närhet -nu syftar jag inte bara på närhet i form utav sex (även om det också kan vara viktigt), utan att man kan ligga inlindade i varandras armar och bara vara.

•Reda ut saker tillsammans -är du sur på din partner? Säg det då. Låt aldrig ilska ligga och gro, för ilska är som en tickande bomb och till slut kommer det att smälla rejält. Det är bättre att kunna prata igenom det direkt och ge varandra en chans till förbättring. Försök dessutom att inte reta ihjäl er på småsaker.

•Gräset är sällan grönare på andra sidan -ser du en massa andra par som verkar ha det sådär "romantisk-film-perfekt" och drömmer om att ha det likadant? Inbilla dig inte för mycket, alla förhållanden har sina egna brister. Kanske går just det paret och avundas ditt förhållande, det vet du inte. Jobba på ditt eget förhållande och kämpa för att hålla ihop det istället för att vara avundssjuk på andra. Din partner är ju perfekt för dig.

Det var några saker jag anser väldigt viktiga i ett förhållande, självklart finns det massor utav fler saker och det är olika för alla. Men dessa saker försöker jag tänka på och kämpa med i mitt förhållande för att det ska hålla. Hoppas du fick svaren du ville ha! Kram ♥

Jag måste få chansen att hylla denna fantastiska låt, med denna fantastiska video gjord utav denna fantastiska tjej. Inte bara för att låten är underbar att höra, men för att texten är så gripande att lyssna på. Att hon, inför hela världen, vågar protestera mot detta ideal som säger att vi måste vara pinn-smala. Att hon vågar visa upp sin kropp och visa att såhär ser jag ut och det är okej, för vi ser alla olika ut och det måste få vara så också. Att hon sedan startar en instagram-kampanj där vem som helst är välkommen att visa sin kropp med hashtagen överminstoltakropp, just för att alla ska våga göra precis som hon, det är så häftigt att jag bara ryser. Denna kvinna är en förebild för många, och nu även för mig. Tack Molly Sandén, för att du vågar.

Denna video tror jag är viktig, främst för tjejer i puberteten. Tjejer som har fullt upp med att hitta sig själva, som växlar i humör konstant och inte kan rå för att dom tar åt sig när elaka kommentarer kastas över dom.

"Du kastar som en tjej" eller "du springer som en tjej" får många tjejer (och killar) höra, men varför ska detta tas som någonting negativt, egentligen? Tjejer är inte sämre än killar, inte på något sätt. När jag gick på mellanstadiet tävlade vi i olika grenar och gick man vidare fick man tävla mot andra skolor (tjejer mot tjejer och killar mot killar). Några utav grenarna var kulstötning, kast med liten boll och 60m löpning. Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och dessutom ganska stark, så jag gick vidare i alla dessa tre grenar, kast med liten boll vann jag alltihop. Jag kastade längre än många utav killarna, men vad tror ni jag fick höra? "Du kastar långt, för att vara tjej alltså", och just då irriterade det mig något så otroligt. Räckte det inte med att säga "grattis, vad långt du kastade", var dom faktiskt tvungna att lägga till "för att vara tjej alltså"? Var det för att bevisa att även om jag kastade längst av alla, så skulle jag aldrig kunna vara lika bra som killarna, just för att jag var tjej? 

När jag var i mina värsta tonår (14-15) så fick jag många gånger höra "sådär ska inte en tjej bete sig" eller "du beter dig som en kille!" vilket också gjorde mig vansinnig. Detta fick jag alltså höra för att jag var väldigt arg av mig, skrek och kastade grejer omkring mig även i skolan. Och de som sa såhär till mig var vuxna människor. Så då fick jag alltså förklarat för mig att "riktiga" tjejer får inte vara arga, om något är fel ska vi bara sitta tysta och snälla och ta emot skiten. Vi ska bara fnittra lite åt killarnas skämt, sitta stilla i skolbänken, inte använda svordomar och vi ska absolut inte säga ifrån, aldrig någonsin, för då är vi inga riktiga tjejer. Är det jag som är helt pantad, eller låter detta sjukt i era öron också?

Nu för tiden tar jag det mer som en komplimang om någon säger att jag gör någonting "som en tjej", för jag är så jäkla stolt över att vara just tjej. Tjejer är inte sämre än killar, punkt slut.

Sommaren är för många den bästa tiden på året, då solen skiner och man kan ligga i bikini på stranden hela dagarna. Många väljer att ta bilder på sig själva i bikini och lägga upp på olika sociala medier, dom är stolta över sin kropp och det är bra, för det borde alla vara. Men för väldigt många är sommaren pest och pina, för det är den tiden på året då man förväntas gå i tunna linnen och korta shorts. Den tiden på året då man "ska" gå runt i bikini och visa dom delar på kroppen som annars är gömda under lager av kläder. Man står där och provar en bikini i provrummet, påminns om allt man anser vara fel på sin kropp. Antingen vill man dölja sin feta mage, sina enorma lår, eller också är man livrädd för att visa sina utstående höftben eller väl synliga revben. Antingen är man för tjock eller för smal, men aldrig är man fin nog. Iallafall inte i sina egna ögon. 

Och väljer man till slut att ta på sig en bikini och gå till stranden, då är det alltid någon som stirrar. Det är alltid någon som pekar, någon som skrattar, någon som skakar på huvudet. Det är iallfall vad man inbillar sig, att alla ser på en som det vidriga monster man tror att man är. Och man skäms. Man vill sjunka genom jorden, man vill springa därifrån och aldrig vända sig om, man vill bara bort. Man öppnar en tidning och ser alla tjejer med vältränade kroppar, med fina magmuskler, lagom ben, putande rumpor och stora bröst. Så kommer hjärnspökena fram som på beställning, viskar att om man bara såg ut sådär, då skulle livet vara perfekt. Om man såg ut sådär skulle man kunna ta bilder på sig själv i bikini och våga visa sin kropp på stranden. Om man bara såg ut sådär.

Jag är långt ifrån nöjd med hur jag ser ut, jag vet att jag inte är någon Victoria's Secret-modell, jag vet att jag inte ser ut som tjejerna i tidningarna, jag vet att jag har lite fett här och där och att min kropp inte passar in i samhällets ideal. Men jag har varit tvärtom en gång. Jag hade helt platt mage med synliga höftben, smala ben, "lagom" stort arsle, hyfsade tuttar. Jag fick många gånger höra att jag hade så himla fin kropp, att jag var "sexig" osv. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig mått så dåligt över min kropp som jag gjorde då. Jag rasade i vikt därför att jag inte kunde äta, mina vänner och familj fick tvinga i mig mat som jag ändå bara spydde upp. Det var inte så att jag försökte kräkas, det var bara så att jag gick utan mat så pass länge att min kropp inte riktigt klarade av när jag åt. Jag har väldigt lätt för att öka i vikt dessutom, och det visste jag om, så jag var så jävla rädd för att gå upp i vikt, rädd för att inte passa in i idealet. Jag åt ingenting annat än gurka och möjligtvis en Actimel (en liten flaska yoghurt). Jag fick ofta komplimanger för min kropp, men jag kunde inte tycka om den själv. Jag hatade min kropp, varenda liten centimeter på den var äcklig och hela jag var bara avskyvärd. Allt för att passa in i idealet som media hjärntvättar oss till.

Visst kan jag fortfarande hata min kropp ibland, visst jämför jag mig fortfarande alldeles för ofta med andra tjejer och visst finns det saker jag vill ändra på. Men om jag ska ändra på någonting ska jag inte göra det för något idiotiskt ideal, jag ska göra det för MIN skull, för att jag VILL det, inte för att jag känner mig tvungen. Och aldrig mer ska jag svälta mig själv, aldrig mer ska jag vara så svag. Aldrig mer ska jag se ut som någon annan vill. 

Detta blev en väldigt lång text, så jag borde kanske börja avrunda den. Det jag vill få fram genom denna text är att det inte spelar någon roll hur man ser ut om man inte mår bra i sig själv, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du äter för det finns alltid dom som kommer kolla snett iallafall. Se bara till att du inte kollar snett på dig själv, börja le mot din spegelbild, tyck om dig själv för du är så jävla bra. 

För många år sedan började människor avla fram hundar som skulle användas till kamp, hundarna skulle ha låg rädsla, en väldig smärttålighet och hög kamplust. Hunden ska egentligen inte vara aggressiv, speciellt inte mot människor, utan bara vilja kampa för just kampandets skull. Många säger att "det händer inte i Sverige", men faktum är att jo, det gör det. Det händer överallt i hela världen, sorgligt nog. Några raser som i Sverige ses som kamphundar är t.ex. Bullterrier, Amerikansk Staffordshireterrier, Amerikansk Pitbullterrier m.f. Det finns alldeles för många oseriösa uppfödare som struntar i hur hunden de avlar på är/mår och vilket liv valparna kommer att få, så länge de får pengar så säljer de till vem fan som helst i stort sett. Självklart hamnar många utav hundarna därför i helt fel händer och används till helt vidriga saker, t.ex. kamp. Tidigare sågs även dobermann, rottweiler och schäfer som kamphundar, men är idag väldigt omtyckta familjehundar. En dag kanske vi kan få bort kamphunds-stämpeln på alla hundraser, men jag vet att den dagen är långt borta än så länge.

När jag jobbade på hunddagis fick jag lära mig extremt mycket om hundar och deras beteenden, men det jag främst lärde mig var att det är i stort sett aldrig enbart hundens fel om den gör utfall. Visst, en hund kan ha någon psykisk störning och gå till attack utan någon varning, men en frisk hund varnar alltid innan den gör någonting. Jag träffade runt 40 hundar i olika storlekar varje dag under sex månaders tid, otroligt många olika raser och personligheter och jag kunde inte älskat det jobbet mer än vad jag gjorde. Jag har aldrig haft några fördomar mot "kamphundar" då jag vet att det handlar om hundföraren och sättet hunden uppfostrats på, så när jag kom till hunddagiset så blev jag precis lika förtjust i de större, buffligare hundarna som i de små.
Precis som människor så kan hundar vara osäkra i sig själva och kan då göra utfall mot andra hundar eller t.o.m ibland människor. Jag minns speciellt en hund (kommer inte säga han/hon/namn då jag inte vill hänga ut den); den var stor, väldigt stark, men hade tyvärr haft det jobbigt tidigare och då blivit väldigt osäker i sig själv så den gjorde ofta utfall (bet aldrig någon utan endast utfall) mot andra hundar. Men en mer underbar hund får man leta efter, för herregud vilken mysprick detta var. Om jag kände mig lite nere så gick jag in till dennes bås, satte mig ner och kramade den, och som svar fick jag tusentals blöta pussar över hela ansiktet och en svans som viftade hejvilt. Jag ville gå med denna hund så ofta jag fick, i början var den svår att gå med då osäkerheten gjorde att den var väldigt uppstressad och såfort det kom en annan hund så skällde den och slet i kopplet så jag trodde mina armar skulle lossna. Men desto mer tid jag spenderade med den, desto mer började den att lyssna på mig. Under mina sista veckor såg jag stora framsteg, visst skällde den fortfarande på andra hundar, men jag försökte alltid få den att koncentrera sig på mig istället genom att säga åt den att sitta och sedan klappa och berömma den när den satt stilla. 

Saken är den att denna hund skulle kunnat bli en kamphund om den hamnat i fel händer, det kan vilken hund som helst oavsett ras eller storlek, t.o.m din sockersöta King Charles Cavalier Spaniel. Och att s.k kamphundar är mer aggressiva än andra är rena påhitt, en hund blir vad du gör den till. Behandla den med kärlek och respekt och du kommer att få tillbaka detsamma. 

Vad tycker ni om kamphundar?