För många år sedan började människor avla fram hundar som skulle användas till kamp, hundarna skulle ha låg rädsla, en väldig smärttålighet och hög kamplust. Hunden ska egentligen inte vara aggressiv, speciellt inte mot människor, utan bara vilja kampa för just kampandets skull. Många säger att "det händer inte i Sverige", men faktum är att jo, det gör det. Det händer överallt i hela världen, sorgligt nog. Några raser som i Sverige ses som kamphundar är t.ex. Bullterrier, Amerikansk Staffordshireterrier, Amerikansk Pitbullterrier m.f. Det finns alldeles för många oseriösa uppfödare som struntar i hur hunden de avlar på är/mår och vilket liv valparna kommer att få, så länge de får pengar så säljer de till vem fan som helst i stort sett. Självklart hamnar många utav hundarna därför i helt fel händer och används till helt vidriga saker, t.ex. kamp. Tidigare sågs även dobermann, rottweiler och schäfer som kamphundar, men är idag väldigt omtyckta familjehundar. En dag kanske vi kan få bort kamphunds-stämpeln på alla hundraser, men jag vet att den dagen är långt borta än så länge.

När jag jobbade på hunddagis fick jag lära mig extremt mycket om hundar och deras beteenden, men det jag främst lärde mig var att det är i stort sett aldrig enbart hundens fel om den gör utfall. Visst, en hund kan ha någon psykisk störning och gå till attack utan någon varning, men en frisk hund varnar alltid innan den gör någonting. Jag träffade runt 40 hundar i olika storlekar varje dag under sex månaders tid, otroligt många olika raser och personligheter och jag kunde inte älskat det jobbet mer än vad jag gjorde. Jag har aldrig haft några fördomar mot "kamphundar" då jag vet att det handlar om hundföraren och sättet hunden uppfostrats på, så när jag kom till hunddagiset så blev jag precis lika förtjust i de större, buffligare hundarna som i de små.
Precis som människor så kan hundar vara osäkra i sig själva och kan då göra utfall mot andra hundar eller t.o.m ibland människor. Jag minns speciellt en hund (kommer inte säga han/hon/namn då jag inte vill hänga ut den); den var stor, väldigt stark, men hade tyvärr haft det jobbigt tidigare och då blivit väldigt osäker i sig själv så den gjorde ofta utfall (bet aldrig någon utan endast utfall) mot andra hundar. Men en mer underbar hund får man leta efter, för herregud vilken mysprick detta var. Om jag kände mig lite nere så gick jag in till dennes bås, satte mig ner och kramade den, och som svar fick jag tusentals blöta pussar över hela ansiktet och en svans som viftade hejvilt. Jag ville gå med denna hund så ofta jag fick, i början var den svår att gå med då osäkerheten gjorde att den var väldigt uppstressad och såfort det kom en annan hund så skällde den och slet i kopplet så jag trodde mina armar skulle lossna. Men desto mer tid jag spenderade med den, desto mer började den att lyssna på mig. Under mina sista veckor såg jag stora framsteg, visst skällde den fortfarande på andra hundar, men jag försökte alltid få den att koncentrera sig på mig istället genom att säga åt den att sitta och sedan klappa och berömma den när den satt stilla. 

Saken är den att denna hund skulle kunnat bli en kamphund om den hamnat i fel händer, det kan vilken hund som helst oavsett ras eller storlek, t.o.m din sockersöta King Charles Cavalier Spaniel. Och att s.k kamphundar är mer aggressiva än andra är rena påhitt, en hund blir vad du gör den till. Behandla den med kärlek och respekt och du kommer att få tillbaka detsamma. 

Vad tycker ni om kamphundar?