" Hela kroppen skriker men inga ljud lämnar mina läppar. Det börjar bli jobbigt att andas, som att någon satt en påse över mitt huvud, och skakningarna är ett faktum. Jag vet att ångesten är på väg, och jag försöker hålla den tillbaka, försöker vara stark. Men den är starkare och det vet jag om. Alla hemska minnen spelas upp som på repeat, om och om igen snurrar dom i mitt huvud. Det känns som att jag ska kräkas, som att någonting sitter fast i mitt bröst och måste ut. Men framförallt gör det ont, så jävla ont. Mitt hjärta verkar slå tusen slag per sekund, bara för att sedan stanna upp några sekunder, och så om igen. Paniken går inte att undvika. Och så kommer den, den där förbannade ångesten, som ett slag i bakhuvudet. Jag gråter och andas häftigt men inget syre verkar nå mina lungor. Det enda jag kan tänka på är att få smärtan ur mitt inre, jag måste göra smärtan fysisk, jag måste lämna dolda märken på min kropp för att rädda mitt hjärta från att brista. Men nej, jag får inte. Får inte skada mig själv fysiskt, får inte göra dom besvikna, får inte falla tillbaka igen. Så jag sätter mig i hörnet, kurar ihop mig till en boll, pressar naglarna in i benen för att händerna inte ska ha en chans att ta tag i någonting värre. "Orkar inte längre, vill inte mer", tanken far genom mitt huvud gång på gång tills orden slutligen lämnar mina läppar. Viskningar i mörkret, ingen får höra, ingen får se. Ingen får veta att jag är svag. Jag sitter kvar, trycker in naglarna hårdare och hårdare. Tårarna svider likt rakblad längs mina kinder. Hjärnspökena skriker åt mig och jag sväljer vartenda ord, jag vet att dom har rätt. Jag är dålig, rentav värdelös. Jag är ful, jag är äcklig, jag är hemsk. Ingen kan älska någon som jag, jag borde inte få finnas.

Efter en stund som känns som en evighet så kan jag slutligen känna hur syret fyller min kropp. Jag torkar mina blöta kinder, reser mig upp. Sköljer ansiktet med kallt vatten för att dämpa svullnaden och rodnaden. Jag tar ett djupt andetag, sätter ett leende på mina läppar och går ut. Jag överlevde denna gång. "

Detta är en text jag skrev för ett tag sedan och jag tänkte att den kan behöva läsas utav dom som har närstående med ångest, eller kanske kan någon känna igen sig och förstå att den inte är ensam. Varje dag lever ofantligt många människor med just ångest, denna hemska känsla som äter upp en från insidan. Lika många människor låtsas dagligen att ångest inte finns, dom viftar bort det, skyller på tonåren eller annat. Men det är dags att ALLA öppnar ögonen och inser att ångest är något fruktansvärt och att ångest är verkligt, det är vardagen för alldeles för många människor världen över. Detta är för fan 2014, vi kan inte låtsas som ingenting medan våra medmänniskor går under. Ett simpelt "hur mår du?" kan rädda någons liv, så istället för att trycka ner varandra borde vi lyfta och hjälpa varandra.