" Man skrattar högt tills magen gör ont, man är ute och hittar på saker, går i skolan, och allt känns bara sådär jävla bra. Men så kommer det, som ett slag i magen. Luften går ur en fullständigt och det spelar ingen roll hur många gånger man drar in luft för syret verkar ändå inte nå lungorna. Det gör ont, som miljarder slag i bröstet, tusentals svidande skrapsår, hundratals brutna ben. Och så plötsligt minns man varje misstag man gjort under sin livstid, varje snedsteg man någonsin tagit, varje ord som kommit ut fel. Allt kommer tillbaka och spelas upp som en suddig film. Man minns alla gånger man gråtit sig till sömns och smärtan efter varje svek. Man vill gråta och skrika, men inga ljud lämnar läpparna. Så man pressar upp knäna mot ansiktet, trycker in naglarna i benen och försöker kontrollera sin ångest. Men det är lönlöst; ångesten är starkare, det har den alltid varit. Den håller en i sitt järngrepp och det känns som att man drunknar. Och på sätt och vis gör man kanske det, man drunknar i ångest. Det spelar ingen roll om man försöker ta sig upp till ytan för att hämta andan, för ångesten kommer ändå dra ner en till botten igen. Till slut kan man inte kämpa emot längre, orken är slut. Så man låter ångesten omfamna en med sitt mörker. " 


Jag var sex år gammal första gången jag hatade mig själv, nio år gammal första gången jag skadade mig själv genom att slå hårda föremål mot mitt huvud. Jag var tolv år gammal när dom sylvassa rakbladen blev min bästa vän och värsta fiende, tretton år gammal första gången jag svälte mig själv och fjorton år gammal första gången jag självmedicinerade med alkohol.
Så många gånger som jag försökt dämpa min psykiska smärta med fysisk smärta, så många gånger som jag sett mig själv i spegeln och hatat precis allt med mig själv. Så många gånger som jag kvävt gråten i kudden, ljugit om mitt mående, döljt mina självförvållade skador under långa kläder. Så många gånger jag känt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Jag kan inte räkna alla gånger jag velat ge upp, inte kunnat se någon annan utväg än självmord. 

Men här står jag idag, om några dagar är det två hela år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och jag kan lova er att ingen är mer stolt än jag. Jag kan inte påstå att jag mår bra alla dagar, men vem gör det å andra sidan? Det kommer stunder då ångesten stryper mig och lämnar mig gråtandes i mörkret, det kommer stunder då jag så sjukt jävla mycket bara vill rota fram något vasst och lämna blodiga sår på min kropp, ta alla tabletter jag kan hitta i en endaste klunk. Men jag låter bli, därför att jag vet att det blir bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men det kommer komma en stund då glädjen värmer upp hela kroppen på en sekund och alla års kämpande blir så jävla värt det. Det finns så otroligt mycket fina saker här i världen, varför ska någonting dåligt få förstöra allt det bra?

"God gives his hardest battles to his strongest soldiers:"