" ..."Självmord är aldrig utvägen" säger dom, psykologerna. Men vad vet dom om att inte orka leva längre? Vet dom hur det är att känna sig död, fast i en levande kropp? Vet dom hur det är att gråta sig till sömns kväll efter kväll? Har dom någonsin suttit där med det blodiga rakbladet i handen och tänkt att om jag bara skär djupare så kanske det inte gör ont längre? "Jag förstår" säger dom och skriver en kort anteckning i sina randiga block. Förstår? Du är utbildad till att försöka förstå, men aldrig någonsin kommer du att förstå hur det är om du inte suttit där själv. Du kommer aldrig förstå hur det är att ha en ständig klump i magen, hur det känns när man hyperventilerar så mycket av gråt att det börjar svarta för ögonen, hur det är att verkligen, verkligen inte vilja leva längre. Och jag avundas dig, just för att du aldrig kommer förstå. För om du aldrig kommer förstå, så betyder det att du aldrig kommer behöva känna som jag. Om du aldrig kommer förstå, så kommer du alltid få leva, på riktigt. Du kommer aldrig behöva vara rädd för dig själv, rädd för att vara ensam, rädd för att leva. Och för det kommer jag förevigt avundas dig. "