Den senaste tiden har jag inte mått så bra, vissa dagar vill jag ingenting annat än att dra täcket över huvudet och inte visa mig för någon. Hjärnspökena har återigen bosatt sig i mitt huvud och dom skriker hårda ord, ord som jag direkt tar till mig och som skär djupa sår i mitt inre. Jag klarar ingenting, för jag orkar inte göra något. Jag vet att jag har ett underbart liv, jag är så enormt lyckligt lottad med alla dessa fantastiska människor som är i mitt liv. Ändå verkar jag inte kunna ta mig ur detta djupa, mörka hål. Jag får skuldkänslor när jag är ledsen, för vad har jag egentligen att vara ledsen över? Jag har inte vågat visa hur dåligt jag mår, för jag har varit så jäkla rädd att mina nära ska tro att dom inte är tillräckliga. Men detta är allt annat än deras fel, det är ingens fel, det är bara såhär det är. Men igår svämmade dom dåliga känslorna över, jag började gråta flera gånger i skolan och fick åka hem innan skolan ens hunnit börja. Idag skulle mamma hämta mig efter jag varit på öppenvården och jag bröt ihop, så hon fick skjutsa hem mig istället. Jag vet inte vad det är med mig, jag brukar vara så stark. Men jag antar att vi alla är svaga ibland, och det kanske vi måste få vara för att kunna resa oss ur askan och gå vidare. Jag måste acceptera att det är såhär det är, min Bipolär gör att jag får perioder då jag inte orkar någonting och då får man ta det därifrån helt enkelt. Jag försöker vända på tankarna, styra dom i rätt riktning, kämpar för att tänka positivt. Men det är inte alltid så lätt. Så många gånger jag kämpat mig blodig på livets slagfält, så många gånger jag haltat mig framåt men ändå inte gett upp. Jag tänker inte ge upp denna gång heller, aldrig någonsin. För jag vet att jag är starkare än så.

Jag vill i detta inlägg passa på att tacka dom människor jag idag kallar min familj, inte bara blodsbundna personer utan även dom människor som har förmågan att alltid få mig att må bättre. Dom personer som kom in i mitt liv och aldrig lämnade, dom människor som har kämpat vid min sida genom eld och vatten, dom personer som bara behöver finnas till för att jag ska orka kämpa. Dom personer som inte behöver säga att dom finns här, dom visar dagligen att dom gör det ändå.
Ni är mitt ljus i detta mörker, ni är stjärnorna på min natthimmel, ni är anledningen till att jag står här idag och fortfarande kämpar. Alltid ska jag stå vid eran sida och kämpa med er in i det sista, aldrig ska jag lämna er, förevigt ska jag älska er. Ni är fantastiska, tack.♥