Sommaren är för många den bästa tiden på året, då solen skiner och man kan ligga i bikini på stranden hela dagarna. Många väljer att ta bilder på sig själva i bikini och lägga upp på olika sociala medier, dom är stolta över sin kropp och det är bra, för det borde alla vara. Men för väldigt många är sommaren pest och pina, för det är den tiden på året då man förväntas gå i tunna linnen och korta shorts. Den tiden på året då man "ska" gå runt i bikini och visa dom delar på kroppen som annars är gömda under lager av kläder. Man står där och provar en bikini i provrummet, påminns om allt man anser vara fel på sin kropp. Antingen vill man dölja sin feta mage, sina enorma lår, eller också är man livrädd för att visa sina utstående höftben eller väl synliga revben. Antingen är man för tjock eller för smal, men aldrig är man fin nog. Iallafall inte i sina egna ögon. 

Och väljer man till slut att ta på sig en bikini och gå till stranden, då är det alltid någon som stirrar. Det är alltid någon som pekar, någon som skrattar, någon som skakar på huvudet. Det är iallfall vad man inbillar sig, att alla ser på en som det vidriga monster man tror att man är. Och man skäms. Man vill sjunka genom jorden, man vill springa därifrån och aldrig vända sig om, man vill bara bort. Man öppnar en tidning och ser alla tjejer med vältränade kroppar, med fina magmuskler, lagom ben, putande rumpor och stora bröst. Så kommer hjärnspökena fram som på beställning, viskar att om man bara såg ut sådär, då skulle livet vara perfekt. Om man såg ut sådär skulle man kunna ta bilder på sig själv i bikini och våga visa sin kropp på stranden. Om man bara såg ut sådär.

Jag är långt ifrån nöjd med hur jag ser ut, jag vet att jag inte är någon Victoria's Secret-modell, jag vet att jag inte ser ut som tjejerna i tidningarna, jag vet att jag har lite fett här och där och att min kropp inte passar in i samhällets ideal. Men jag har varit tvärtom en gång. Jag hade helt platt mage med synliga höftben, smala ben, "lagom" stort arsle, hyfsade tuttar. Jag fick många gånger höra att jag hade så himla fin kropp, att jag var "sexig" osv. Men ska jag vara ärlig har jag aldrig mått så dåligt över min kropp som jag gjorde då. Jag rasade i vikt därför att jag inte kunde äta, mina vänner och familj fick tvinga i mig mat som jag ändå bara spydde upp. Det var inte så att jag försökte kräkas, det var bara så att jag gick utan mat så pass länge att min kropp inte riktigt klarade av när jag åt. Jag har väldigt lätt för att öka i vikt dessutom, och det visste jag om, så jag var så jävla rädd för att gå upp i vikt, rädd för att inte passa in i idealet. Jag åt ingenting annat än gurka och möjligtvis en Actimel (en liten flaska yoghurt). Jag fick ofta komplimanger för min kropp, men jag kunde inte tycka om den själv. Jag hatade min kropp, varenda liten centimeter på den var äcklig och hela jag var bara avskyvärd. Allt för att passa in i idealet som media hjärntvättar oss till.

Visst kan jag fortfarande hata min kropp ibland, visst jämför jag mig fortfarande alldeles för ofta med andra tjejer och visst finns det saker jag vill ändra på. Men om jag ska ändra på någonting ska jag inte göra det för något idiotiskt ideal, jag ska göra det för MIN skull, för att jag VILL det, inte för att jag känner mig tvungen. Och aldrig mer ska jag svälta mig själv, aldrig mer ska jag vara så svag. Aldrig mer ska jag se ut som någon annan vill. 

Detta blev en väldigt lång text, så jag borde kanske börja avrunda den. Det jag vill få fram genom denna text är att det inte spelar någon roll hur man ser ut om man inte mår bra i sig själv, det spelar ingen roll hur mycket eller lite du äter för det finns alltid dom som kommer kolla snett iallafall. Se bara till att du inte kollar snett på dig själv, börja le mot din spegelbild, tyck om dig själv för du är så jävla bra.