Detta är en liten bok jag fick av en kvinna för mer än fyra år sedan. En kvinna jag aldrig förut träffat, och aldrig träffat igen, men som skulle komma att betyda så otroligt mycket för mig.

Jag träffade henne en eftermiddag mitt i vintern 2010. Jag gick ensam i shorts, linne och utan skor genom snön. Hela min kropp var färgad i blått, lila, rött och vitt därför att det säkert var 20 minusgrader ute, men jag kände inte kylan. Min mobil hade dött, men det brydde jag mig inte om. Jag visste inte vart jag skulle, men jag skulle bort, bort från allt som fick min insida att värka. Det kanske ska tilläggas att jag under den tiden hade stora problem med extrem panikångest och självmordstankar. Iallafall så gick jag mitt i vägen likt en zombie, söndergråten och stelfrusen. Folk tittade på mig, men ingen stannade, ingen frågade hur jag mådde eller om jag behövde hjälp.
En bil kom mot mitt håll, jag tror det var en Volvo. I bilen satt en kvinna i medelåldern, hon tittade förskräckt på mig och sedan stannade hon precis bredvid mig. "Men lilla vän, hur mår du?" ropade hon. Jag svarade att jag var okej och fortsatte gå, för var det något jag hade lärt mig så var det att aldrig lita på främlingar. Men hon backade försiktigt bilen så hon var bredvid mig, sedan ropade hon "kom gumman, jag har höjt värmen till högsta, jag har stolsvärme och en filt. Du kommer frysa ihjäl, seså hoppa in nu, jag vill bara hjälpa dig", och så la hon huvudet på sned och log försiktigt. Det var någonting med henne som fick mig att lita på hennes ord, så jag gick skakande mot bilen och hoppade in. Hon la en filt runt mina axlar och försökte värma mig.

"Vad är det som har hänt som gjort att du gör såhär mot dig själv?" sa hon med oro i rösten. Jag tittade ner i golvet och tänkte en kort stund. Sedan kom allt ut, jag vet inte varför men jag kände en sådan trygghet hos denna fantastiska kvinna och jag berättade allt som hänt med min dåvarande pojkvän. Hon suckade, skakade på huvudet och tittade på mig, sedan sa hon "lilla vän, förstår du inte att du är värd så mycket mer? Jag har träffat dig en kort stund men vet redan nu att du är värd bättre, du är både vacker och snäll. Låt ingen trycka ner dig". Vi pratade en lång stund innan hon skjutsade hem mig till pojkvännen.
Precis när jag hade tackat för allt och skulle gå ur bilen så sa hon "vänta, jag har någonting till dig..", hon tog fram en liten bok som hette Tänkvärt om HOPP och gav den till mig. "Ja, jag köpte den egentligen till min väninna som fyller år, men jag kan köpa henne något annat. Jag tror du behöver den mer" sa hon och log. Jag kramade henne hårt, tackade säkert tusen gånger. "Säkert att jag inte ska följa med in och läxa upp honom?" frågade hon, men jag sa att det var okej, det skulle jag själv göra. Sedan gick jag ur bilen och vinkade åt henne när hon körde iväg.

Hade inte denna underbara kvinna stannat och hjälpt mig så hade jag frusit ihjäl, och framförallt så hjälpte hon mig att tänka till på vad som var värt mest; att kämpa för mitt eget välmående. För varandra var vi totalt främmande människor, men för mig kommer hon förevigt vara hjälten som räddade mitt liv på mer än ett sätt. Jag önskar att jag fick träffa henne igen, tacka henne ännu en gång, men jag vet inte ens hennes namn. Men aldrig någonsin kommer jag glömma den människan. 

Vi borde alla hjälpa varandra, en främling kan bli en vän om vi bara vågar ta steget. 


Har ni också varit med om någonting liknande? Dela gärna med er i kommentarsfältet!