Igår var jag också hemma, träffade Anna en stund och sedan kom Alva till mig. Massa mysigt prat och god tacos. Guld värt.

Läkaren bad mig att förklara det. Ångest. Hur kan man få någon som aldrig känt det att förstå känslan? Dom flesta har någon gång känt rädsla, sorg, ilska, panik, oro och utmattning. Men tänk er att alla dessa fruktansvärda känslor exploderar inom er på samma gång. Tänk att alla dessa känslor, som var för sig är hemska, trycks ihop och sedan spränger erat hjärta och själ. Lämnar, förutom tomhet, endast trasiga spillror efter sig. Som att någon våldtagit ens själ och lämnat den söndertrasad i mörkret. Efteråt skäms man, för att man varit svag. För att man inte kunde kämpa emot, för att ångesten var starkare. Och det enda man verkligen, verkligen kan tänka på är att få hamna under jord. Att befria sig själv från smärtan. Men man gör det inte, och han undrade varför, läkaren. Kanske finns det, långt inom mig, en liten gnutta hopp kvar. Men mest är det på grund av dom jag bryr mig om, jag vill aldrig att de ska känna dom vidriga känslor som jag känner. Jag bär hellre på smärtan själv än lägger den på någon annans axlar. Jag stoppar i mig mina receptbelagda mediciner, som panodil fast för själen. Och hur stor min dödslängtan än är, så är min kärlek till mina närmaste större. Så jag fortsätter kämpa, haltar fram genom det eviga mörkret. Då och då kommer någon med en fackla, lyser upp vägen och får mig att se vart jag sätter mina fötter. Går bredvid mig och gör vägen lättare att vandra. Och det är för er jag lever, mina fackelbärare.

 

 

Kanske är det verkligen så att det finns en för alla, men att ingenting är så enkelt som det ibland kan verka. Ingenting kommer helt gratis, man måste jobba för att saker ska fungera. Vi lägger tusentals kronor och alldeles för mycket tid på skönhet, på materiella ting i allmänhet, så varför är det så fel att lägga all sin energi på en människa som kan få en varm och pirrig i hela kroppen? 

Jag tror att människor ger upp för lätt, att så fort dom stöter på en motgång i förhållandet ger dom upp, dom antar att det måste vara fel eftersom det gör ont. För mig spelar smärta ingen roll, hur många tårar jag än fäller och hur ont jag än kan ha, så är jag övertygad om en sak; han är värd det. 

Ni som sett filmerna med Tsatsiki kanske känner igen meningen "När den rätta dyker upp så säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill", - det är det bästa citat jag känner till. För hur ofta övertänker man inte allt som sägs i tjafs, hur många gånger har man inte gjort sig själv orolig genom att tänka att han inte kan älska en? Under hur många bråk överväger man inte om det är bättre att göra slut, men ändå stannar? Huvudet är fullt utav idioti, och jag tror att även dom smartaste människor kan bli dumma när det kommer till kärlek. Det är när man väljer att följa sitt hjärta som man lär sig att oavsett hur många gånger man fått sitt hjärta krossat så har det på något sätt varit bra, för det har lett en till den rätta. Den personen som ger dig en trygg famn att somna i och en morgondag att längta efter -det är den rätta. Alla par bråkar, alla människor kan bli trötta, arga, ledsna. Det handlar egentligen inte om hur ofta man är osams, eller vem som sagt och gjort dummast saker. Förr eller senare lär man sig att stunderna man tidigare kanske tagit för givet, som att bara ligga i varandras armar och prata om allt och ingenting, blir stunderna man lever för. Allt det som tidigare varit en självklarhet, blir något man kämpar för att hålla kvar. Och på något sätt blir det mer speciellt, att bara ligga och prata blir något fantastiskt, något fint. Något man ser tillbaka på senare och minns med glädje. Alla har ont ibland, men om man har turen att hitta någon som på en sekund kan ta bort all smärta och få en helt varm, då jävlar ska man hålla hårt i den. 

But being and feeling alone was too much to face. Though everyone said that she was so strong, what they didn't know is that she could barely carry on.

Större delen utav mitt liv har jag lidit rejält utav min psykiska ohälsa; i perioder har jag inte klarat enkla vardagssaker såsom att gå ut bland folk eller överhuvudtaget ta mig ur sängen, haft kraftiga hjärtklappningar och andra fysiska problem p.g.a panikångest/ångest. Jag har år utav självskadebeteende i bagaget, tusentals nätter utav panikslaget gråt och skakningar, slagit sönder speglar för att jag hatat personen som tittat tillbaka på mig. Så många gånger jag i ren panikångest rivit sönder mina ben med naglarna, slitit hår från mitt eget huvud, slagit i väggar eller dunkat huvudet i dörrar tills jag nästan svimmat. Så många gånger min ångest fått mig att hyperventilera tills det faktiskt svartnat för ögonen.

Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.

Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?

 

Jag vill inte ha medlidande, jag vill ge er en chans till att förstå. Det är alldeles för många som lider utav psykisk ohälsa, och ännu fler som inte har den minsta förståelsen för det. Men vem är jag att döma, för vem vet egentligen hur det känns att flyga om man aldrig haft vingar?

Jag tror inte att någon missat all uppståndelse kring festivalen i Kina där dom äter hundar (och katter, men av någon anledning skriver fler om hundarna), hundar som sitter i trånga burar bara för att plågas ihjäl, kokas levande osv. Än mindre har ni väl missat alla människor som rasar över detta, kolla bara in hashtagen "stopyulin2015" så får ni se hur galna människor blivit över det. Vilka barbarer dom är, kineserna! För här i Sverige plågar och äter vi aldrig djur, aldrig någonsin! ...eller?

 

Igår scrollade jag igenom mitt facebook-flöde när det kom upp en text skriven utav någon svensk tjej, självklart med #stopyulin2015 på slutet. En kille hade kommenterat någonting om hur djuren behandlas innan dom hamnar på tallrikar i Sverige, varav denna tjej svarar ungefär "det är inte det vi pratar om nu, ser du inte hur dom behandlar hundarna i Kina?! Dom är ju sjuka, som njuter av djurs lidande och dessutom äter hundarna! Om jag kunde så skulle jag hjälpa djur här med fattar du väl!" och jag kunde inte låta bli att skratta och undra hur dum en människa kan bli. För kan alla ni som delar dessa bilder under denna hashtag med handen på hjärtat säga att ni inte längtar efter att få grilla den där fina steken och avnjuta den med en kall öl? Om ni inte längtar, så förstår jag inte varför ni äter kött. Och om ni gör det, så förstår jag inte varför ni blir hysteriska över denna festival. 

"Ät inte danskt kött dom är inte snälla mot djuren!!!" hör man lite här och var. Jaså okej, men Sverige är jävligt mycket bättre? Visst har vi bättre lagar om hur djuren ska hanteras, men det är långt ifrån alla som följer dessa lagar. Alldeles för många fraktar djuren i trånga utrymmen där många dessutom blir ihjältrampade av dom andra, bara för att slaktas på led. Innan detta är det så jävla många utav djuren som levt så pass trångt att dom knappt kunnat röra sig, blivit galna och till och med börjat äta på varandra. Dom föds upp endast för att hamna på en tallrik, ungarna hinner knappt öppna ögonen förrän dom tas ifrån sina mammor. Djuren känner en rädsla vi aldrig kommer förstå. Men kossor, grisar, lamm och kycklingar/hönor/tuppar är ju inga direkta sällskapsdjur, det är inga djur man har sovandes vid fötterna eller kastar boll med, så då har dom inget värde. Då spelar det ingen roll hur mycket dom skriker eller panikslaget försöker ta sig därifrån, för dom är ju ändå bara mat för er. 

Varför har hundarna större värde? Varför gör ni denna festival till världens största sak och säger att dessa människor är hemska, när ni inte är det minsta bättre själva? Vet ni vad det sjukaste är? Att när all uppståndelse lagt sig, när inte "alla andra" bryr sig lika mycket längre, då kommer inte ni heller göra det. Ni kommer inte försöka ändra något, för hade ni på riktigt brytt er om djuren hade ni inte försökt ändra denna festival, ni hade börjat med att försöka ändra er själva och eran egen syn på djur. Varför äter ni kött och bidrar till köttindustrin när det finns så många andra alternativ som är så mycket bättre på så många olika sätt?

Hur kommer det sig att pedofiler, våldtäktsmän och mördare får som högst några år i fängelse här i Sverige, men ett djur som biter någon direkt avlivas? Är dessa ynkliga människor, som förstört så många liv, mer värda än någon som kanske bara försvarat sig? Hur kommer det sig att ni med glädje njuter av ett djurs lidande i form av en stek, men går bananas när andra gör samma sak? Är ni verkligen så dumma att ni inte ser era egna fel?

Missförstå mig inte, jag tycker att denna festival är så förbannat vidrig, men jag tycker exakt samma sak om köttindustrin. Ni som tänker kommentera någonting dumt kan tänka till lite innan, för ni känner er nog träffade av en anledning.

Måste hitta tillbaka, följa mina egna spår för att finna vad jag en gång tappat bort. Måste gå genom de djupaste dalar för att en dag kanske kunna nå toppen. För jag kan se den där uppe ovan molnen, men det är inte alltid lätt att klättra när man inte kan hitta något fäste. Så man ramlar handlöst mot botten igen, ingen chans att rädda sig själv. Eller kanske fanns det någon gång en chans, men man var alldeles för blind för att se den. Kanske är vi så upptagna av att hitta vårat lyckliga slut, att vi helt glömt bort glädjen i själva resan. Kan det vara så att jag så länge försökt rädda andra, att jag inte märkt att jag själv sjunker djupare? Som att panikslaget trampa vatten tills det sista hoppet försvinner ur kroppen och den slutligen ger upp. Jag brukade tro att allt har en mening, att varje snedsteg är en lärdom, att varje falsk vän leder dig till en äkta. Men vad är egentligen meningen med att känna sig så vilsen? Är det värt att tappa bort sig själv i jakten på den eviga lyckan? Jag tycker inte det, ändå verkar jag på något sätt ha förlorat både glädjen och mig själv på samma gång. Så jag går samma vägar tillbaka för att kanske en dag hitta tillbaka, jag slåss mot samma demoner och blir psykiskt misshandlad utav samma hjärnspöken. Försöker intala mig själv att det är okej att vara vilsen och irra runt likt en huvudlös höna, men jag vet så väl att det är en lögn. Det är inte bra, det kommer aldrig att bli bra. Kanske blir det okej, men aldrig bra. 

Bloggen har verkligen hamnat åt sidan senaste tiden, men mitt liv är just nu allt annat än roligt. Jag har varit väldigt ledsen under en period, blivit så jävla sviken alldeles för många gånger, fått känna mig som en jävla idiot för jag litat blint på lögner. Jag tror alltid det bästa om människor, är dum nog att tro att alla vill mig väl, för blind för att se att jag är deras sistahandsval. Men nu har sorgen övergått till att vara sjukt jävla bitter, jag är så jävla trött på att bli tagen för givet, trött på att ge min själ till människor som ändå inte bryr sig. Jag ger ut så många chanser, tror att en idiot någon gång ska bli någonting annat, att om jag bara kämpar så kommer det bli bra. Men vet ni vad? Det blir fan inte bra. Det går inte hålla ihop tusen trasiga bitar med endast två händer. Alla har en gräns och min är så jävla nådd, orkar inte bry mig om människor som inte bryr sig om mig. Jag har stått ut jävligt länge, bra mycket längre än vad dom flesta andra skulle göra. Ni tror att ni kan göra vad fan som helst och att jag ska stå kvar där med öppna armar, men vet ni vad? FUCK ER. Så jävla less på detta nu. 

Hädanefter ska jag ställa upp för dom som ställer upp för mig, vara snäll mot dom som behandlar mig med respekt. Jag har behandlat människor som jag själv vill bli behandlad, men nu tänker jag fan behandla människor som dom behandlar mig så får vi se hur ni gillar det.