Om några minuter slår tiden om till en ny dag, 17 maj. Varje år har jag en klump i magen flera dagar i förväg, oavsett hur ont jag har de övriga 364 dagarna om året, så är alltid denna värst. Alla hemska känslor från den natten, rädslan som åt upp mitt inre, kommer tillbaka. Varje år är likadant. Jag känner samma saker, gör samma saker, som då. Varje år kniper jag händerna så hårt att de vitnar, låter tårarna rinna över mina fingrar, och ber till den Gud jag aldrig trott på. Det enda som skiljer sig åt från då, är vad jag ber om. Den natten bad jag om att få ha honom kvar, att få krama honom en gång till, sitta i hans soffa och äta kolor, fascineras utav hans myntsamling, sitta i hans trappa och räkna vagnar på tågen som susade förbi. Jag bad om en chans att få ta farväl. Jag fick aldrig den chansen. Tidigt på morgonen kom samtalet om att han tagit sitt sista andetag, resten utav dagen är ett suddigt blurr. Jag minns inte vad jag sa eller vem jag träffade, jag minns bara hur jag kände mig; Tom.
Åren därefter har jag bett om en enda sak; Att han ska vara lycklig. Jag vet inte om jag tror på någon himmel eller änglar i skyn, men jag tror på att bli fri. Jag tror på att själen frisätts från den smärtfyllda kroppen och att om det är någon gång man blir lycklig så är det då. Jag tror på att så länge en person finns kvar i hjärtat, så kan den aldrig riktigt försvinna. Jag tror på att alla former utav ren kärlek -familj, vänner eller partner- är odödlig. Jag tror på att när min egen själ sätts fri, så kommer den finna hans. Jag tror på att vi kommer sparka boll, räkna tågvagnar och äta kolor tillsammans igen. Jag tror på att han är lycklig.

Sorgen försvinner aldrig, men jag försöker minnas dom glada stunderna istället för dom jobbiga. Jag försöker hylla hans liv och turen jag hade som fick vara en den utav det. Borta, men aldrig glömd. Alltid älskad.

Nu slog klockan precis om till 00:00, datumet ändrades till 17. Om några timmar kommer vi och gör fint hos dig, hos er. Vi ses snart igen, min älskade morfar.♥

Häromdagen fick jag en kommentar med frågan om tips för att sluta röka, så här kommer ett inlägg om det. Hoppas ni upskattar det!

Jag slutade röka i februari 2015, jag hade då rökt sedan jag var 13 år och sista månaderna rökte jag cirka 2 paket om dagen, ibland upp emot 3. Idag är jag helt rökfri, jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig blev sugen längre, men inte så att jag vill ta en cigarett. Kan mer tänka "shit vad gott det skulle vara med en cigg nu" i vissa sammanhang, men såfort någon kommer förbi och luktar rök så försvinner det, det luktar fruktansvärt och jag kan aldrig förstå hur Felix stod ut i 4 år med den stanken haha. Men aja, här kommer några tips från mig:

 

►Det första man måste göra är att bestämma sig, och då menar jag verkligen bestämma sig till 100%. Känner du dig inte alls redo att sluta, så vänta lite. Slutar man utan att kanske egentligen ens ha kraften till det så är det väldigt lätt att snabbt falla tillbaka och då ofta med besvikelse på sig själv, vilket ibland får en att tappa motivationen till att sluta.

►Acceptera att du troligtvis kommer vara lite av ett monster första tiden. För ja, vissa dagar kommer du vilja slita huvudet av varenda människa som existerar helt utan anledning, bara för att dom andas ungefär. Se till att människorna i din omgivning är medvetna om att du försöker sluta röka, det kommer förhoppningsvis ge dom mer tålamod när du är ett riktigt pain in the ass.

►Dalta aldrig med dig själv. Låter kanske självklart för er, men när abstinensen håller på att driva er till vansinne och ni gråter av frustration så kommer tanken "jag kan ju köpa ett paket och bara ta en enda cigarett nu" snurra i huvudet många gånger, och det är jäkligt enkelt att övertala sig själv om att det är det bästa. Det är inte det bästa.

►Stå ut när abstinensen kommer. Jag vet, det är mycket lättare sagt än gjort, men abstinens varar inte förevigt. För mig varade den cirka 30 minuter och försvann, och kom tillbaka efter en stund igen. Desto längre man håller ut, desto mer sällan kommer den och det blir faktiskt mer uthärdligt allt eftersom.

►Utsätt dig för röklukt. Kanske inte allra första dagen, men då och då. När jag slutade så rökte i stort sett alla jag umgicks med, och till en början undvek jag att följa med dom ut och sprayade doftspray när dom kom in. Men jag insåg att det alltid kommer finnas människor som röker, och ska jag verkligen kunna sluta måste jag vänja mig vid det. Så jag följde med dom ut när dom rökte, det var jävligt jobbigt i början, men även det blev bättre.

 

►Straffa inte dig själv. Om du någon gång faller tillbaka och tar en cigarett, så försök att inte bli besviken på dig själv. Som sagt så är det lätt hänt, och ingenting du ska straffa dig själv för. Jag tror jag föll tillbaka och rökte 2 cigaretter första månaderna, sånt händer. Bara kämpa på igen.

►Hitta något annat som lugnar. Ofta använder man nikotin som lite "lugnande", t.ex. när man är arg, ledsen eller stressad. Man inbillar sig själv att det är det enda som kan lugna nerverna, när det i själva verket oftast är begäret efter nikotinet som sätter igång allt. När du känner att hjärtat börjar rusa och du känner dig skakig så hitta någonting som kan lugna dig. Jag lyssnade gärna på pianomusik, tog en promenad, städade eller gjorde någonting kreativt som att måla, skriva eller laga mat/baka.

►Hitta din motivation. Alla vet att rökning ger sämre hy, naglar, hår, munhygien, kondition, luktsinne, immunsystem (med mera) och är så pass farligt att man faktiskt kan dö, det är inte direkt någon nyhet. Men många behöver något mer för att sluta röka, någon form utav personlig belöning, någonting att verkligen se fram emot. Det kan vara allt ifrån att man ska fixa tandblekning när man slutat till att man vill kunna ta en löptur utan att det ska kännas som att lungorna håller på att explodera. Skriv upp saker du ser fram emot att göra när du slutat, och bär med dig det som en påminnelse.

►Kom ihåg att du röker, du är inte rökare. Många definierar sig själva som rökare, jag vet att jag gjorde det, och jag visste inte riktigt vem jag var eller vad jag skulle göra när jag slutade. Jag menar alla mina vänner rökte, och träffades vi inte på en cigg så pratade vi i telefon under tiden, och på t.ex. krogen/fester träffade jag flest människor under rökpauserna. Jag rökte åtminstone 1 cigarett per timme, varje dag.  Så förutom den fysiska abstinensen så kände jag mig faktiskt ganska tom, och ibland till och med lite utanför när alla andra rökte. Jag var ju rökare, det hade jag ju varit så länge. Men vet ni vad som är skönare? Att vara Bella, att definiera mig som den jag är istället för något jag gör. Du definieras ju inte som en "bajsare" för att du går på toaletten liksom.

►Bara du vet hur du lättast slutar. Vissa trappar ner, vissa byter ut cigaretter mot t.ex. nikotinplåster eller elcigg, vissa börjar tugga väldigt mycket tuggummi. Jag slutade tvärt, inga nikotinprodukter. Jag hade försökt med sådant innan men bytte alltid tillbaka till cigaretter igen då begäret fortfarande fanns där. För mig var det bäst att lägga av med det helt, även om det var ett jäkla helvete och mitt humör var som den värsta sortens PMS konstant i ca 1 månad. Hitta det sätt som är bäst för dig, och lyssna inte på vad andra säger om att deras sätt är bättre. Det finns inget sätt som fungerar för alla,tyvärr, men alla har ett sätt som fungerar för dom.

 

Så, det var dom 10 tips jag kom på just nu. Kom ihåg att man inte blir fri på en dag, det tar tid att komma ifrån suget. Vissa stunder kommer ni växla mellan hysteriskt gråt till vredesutbrott på tre sekunder, men det blir bättre. Och det är definitivt värt det.

Ligger här, omringad utav mörker i en stor säng. Inte ens gått ett dygn sedan jag träffade Felix, trots det kan jag inte låta bli att längta efter den trygghet hans armar alltid ger; känslan av att inte ens mitt eget huvud kan dra ner mig så länge det ligger mot hans hjärta, känslan av att ge någon all sin kraft utan att bli svag. Många skulle nog kalla mig beroende utav honom, och jag håller med. Men varför används 'beroende' som ett fult ord? Om min starkaste drog är en människa som får mig att känna mig komplett, hur kan det då vara något dåligt? Hur kan beroendet utav en glädje vara negativt? Och om kärlek är en drog, är det då verkligen något hemskt att älska det varma ruset kärleken ger? Jag vet att man brukar säga att kärlek förblindar, men denna kärlek får mig att se klarare än någonsin, jag ser mig själv med öppna ögon. Personen jag en gång blev från tidigare kärlekar, är helt annorlunda från den person jag blivit utav denna. Jag har förlorat mig själv fullständigt i en annan människa. Men om man aldrig gillat personen man var, är det då verkligen negativt att förlora sig själv? Borde man inte se det som en chans till att bli någon man faktiskt vill vara, istället för den man alltid blivit? Kanske måste man, likt fågel Fenix, brinna upp fullständigt för att någon gång födas på nytt ur askan från ett tidigare liv. Han gör mig knäsvag och för första gången i mitt liv har jag tillåtit mig själv att falla handlöst. Jag lägger mitt hjärta i hans händer och litar på att han kommer hålla det varsamt. Kanske kommer han en dag krossa det, eller bara ge det tillbaka. Vad som än händer så kommer jag inte att ångra mitt val, för oavsett om det kommer göra ont i framtiden, så formar hans händer mig till precis den jag vill vara nu; Hans. Aldrig trodde jag att ge bort en så stor del av mig själv, var det som skulle göra mig hel.