Ligger här, omringad utav mörker i en stor säng. Inte ens gått ett dygn sedan jag träffade Felix, trots det kan jag inte låta bli att längta efter den trygghet hans armar alltid ger; känslan av att inte ens mitt eget huvud kan dra ner mig så länge det ligger mot hans hjärta, känslan av att ge någon all sin kraft utan att bli svag. Många skulle nog kalla mig beroende utav honom, och jag håller med. Men varför används 'beroende' som ett fult ord? Om min starkaste drog är en människa som får mig att känna mig komplett, hur kan det då vara något dåligt? Hur kan beroendet utav en glädje vara negativt? Och om kärlek är en drog, är det då verkligen något hemskt att älska det varma ruset kärleken ger? Jag vet att man brukar säga att kärlek förblindar, men denna kärlek får mig att se klarare än någonsin, jag ser mig själv med öppna ögon. Personen jag en gång blev från tidigare kärlekar, är helt annorlunda från den person jag blivit utav denna. Jag har förlorat mig själv fullständigt i en annan människa. Men om man aldrig gillat personen man var, är det då verkligen negativt att förlora sig själv? Borde man inte se det som en chans till att bli någon man faktiskt vill vara, istället för den man alltid blivit? Kanske måste man, likt fågel Fenix, brinna upp fullständigt för att någon gång födas på nytt ur askan från ett tidigare liv. Han gör mig knäsvag och för första gången i mitt liv har jag tillåtit mig själv att falla handlöst. Jag lägger mitt hjärta i hans händer och litar på att han kommer hålla det varsamt. Kanske kommer han en dag krossa det, eller bara ge det tillbaka. Vad som än händer så kommer jag inte att ångra mitt val, för oavsett om det kommer göra ont i framtiden, så formar hans händer mig till precis den jag vill vara nu; Hans. Aldrig trodde jag att ge bort en så stor del av mig själv, var det som skulle göra mig hel.