Under en lång period gick jag runt och var arg, besviken och så fruktansvärt ledsen. Faktum är att det var så under många år, och det påverkade alla mina relationer; vänner, pojkvän, familj. Jag blev sviken så många gånger, av människor jag skulle dött för. Människor jag älskade och var redo att gå genom eld för att se lyckliga, människor som svurit att alltid hålla mig om ryggen. Människor jag älskade helhjärtat. Vissa utnyttjade, vissa ljög, vissa pratade bakom min rygg, vissa slutade helt enkelt höra av sig. Och jag var så förblindad av ilska och sorg, att jag inte kunde ta vara på mina andra relationer. Helt plötsligt kände jag mig så fruktansvärt ensam, oavsett hur många människor som stod runtom mig. Jag insåg slutligen att det inte spelade någon roll hur många dåliga känslor som for genom min kropp, hur många som än svikit mig fanns det alltid dom som stod kvar. Till alla er som någon gång varit en del av mitt liv är jag evigt tacksam, för även om det inte alltid slutat lyckligt så var ni en del av mitt liv för en anledning; vid någon tidpunkt måste ni gjort mig jävligt glad. Fått mig skratta tills magen krampat, gett mig en axel att gråta mot, hållit min hand när jag varit rädd. Och för allt detta är jag evigt tacksam.

Det är så lätt att gå runt och vara bitter, skylla allt på "dom andra". Jag är inte perfekt, för det finns ingen som är. Vi har alla våra fel och brister, vi kan alla göra misstag, välja fel väg. Men om vi aldrig skulle förlåta, så skulle vi alla vara väldigt ensamma. Så, till alla föredetta vänner, pojkvänner, och andra människor som jag känt mig sviken av; Jag förlåter er, och jag önskar er all lycka. Hoppas ni kan göra detsamma för mig eller någon annan som sårat er.