Han. (kvällstankar)

Jag minns en gång när vi hade bråkat, jag hade gråtit hysteriskt och haft riktig ångest. Han hade hållit mig hårt när jag försökte knuffa iväg honom, och nu låg jag där; i dom tryggaste armarna med huvudet mot hans bultande hjärta. Han sa att det inte kan fortsätta såhär, att det skar i hans hjärta varje gång jag grät, att han ville se mig glad, att han inte klarade detta om han fick mig att må dåligt. Trots att vi låg inlindade i varandra så försökte jag pressa mig närmare honom, kunde inte få nog av hans närhet. "Jag är hellre ledsen med dig, än glad med någon annan i hela världen" sa jag tyst.
För visst är det så, när man älskar någon så mycket att hela ens kropp skriker efter hans närhet så fort han är någon annanstans. Man skulle göra vadsomhelst för att få leva hela sitt liv vid just hans sida, man är alltid rädd att förlora honom. För om man skulle förlora honom så visst, man kanske skulle träffa andra, men det skulle aldrig fungera för dom skulle alla ha samma fel; dom skulle inte vara han
Kanske är det verkligen så att det finns en för alla, men att ingenting är så enkelt som det ibland kan verka. Ingenting kommer helt gratis, man måste jobba för att saker ska fungera. Vi lägger tusentals kronor och alldeles för mycket tid på skönhet, på materiella ting i allmänhet, så varför är det så fel att lägga all sin energi på en människa som kan få en varm och pirrig i hela kroppen? 
Jag tror att människor ger upp för lätt, att så fort dom stöter på en motgång i förhållandet ger dom upp, dom antar att det måste vara fel eftersom det gör ont. För mig spelar smärta ingen roll, hur många tårar jag än fäller och hur ont jag än kan ha, så är jag övertygad om en sak; han är värd det. 
Ni som sett filmerna med Tsatsiki kanske känner igen meningen "När den rätta dyker upp så säger hjärtat till, och då får huvudet säga vad det vill", - det är det bästa citat jag känner till. För hur ofta övertänker man inte allt som sägs i tjafs, hur många gånger har man inte gjort sig själv orolig genom att tänka att han inte kan älska en? Under hur många bråk överväger man inte om det är bättre att göra slut, men ändå stannar? Huvudet är fullt utav idioti, och jag tror att även dom smartaste människor kan bli dumma när det kommer till kärlek. Det är när man väljer att följa sitt hjärta som man lär sig att oavsett hur många gånger man fått sitt hjärta krossat så har det på något sätt varit bra, för det har lett en till den rätta. Den personen som ger dig en trygg famn att somna i och en morgondag att längta efter -det är den rätta. Alla par bråkar, alla människor kan bli trötta, arga, ledsna. Det handlar egentligen inte om hur ofta man är osams, eller vem som sagt och gjort dummast saker. Förr eller senare lär man sig att stunderna man tidigare kanske tagit för givet, som att bara ligga i varandras armar och prata om allt och ingenting, blir stunderna man lever för. Allt det som tidigare varit en självklarhet, blir något man kämpar för att hålla kvar. Och på något sätt blir det mer speciellt, att bara ligga och prata blir något fantastiskt, något fint. Något man ser tillbaka på senare och minns med glädje. Alla har ont ibland, men om man har turen att hitta någon som på en sekund kan ta bort all smärta och få en helt varm, då jävlar ska man hålla hårt i den. 

Felix, om du läser detta så hoppas jag att du förstår att min kärlek till dig är starkare än allt annat. Ingen kan någonsin ta din plats. Jag älskar dig förevigt min finaste pojkvän.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0