Större delen utav mitt liv har jag lidit rejält utav min psykiska ohälsa; i perioder har jag inte klarat enkla vardagssaker såsom att gå ut bland folk eller överhuvudtaget ta mig ur sängen, haft kraftiga hjärtklappningar och andra fysiska problem p.g.a panikångest/ångest. Jag har år utav självskadebeteende i bagaget, tusentals nätter utav panikslaget gråt och skakningar, slagit sönder speglar för att jag hatat personen som tittat tillbaka på mig. Så många gånger jag i ren panikångest rivit sönder mina ben med naglarna, slitit hår från mitt eget huvud, slagit i väggar eller dunkat huvudet i dörrar tills jag nästan svimmat. Så många gånger min ångest fått mig att hyperventilera tills det faktiskt svartnat för ögonen.

Jag kan inte räkna alla gånger jag fått höra att jag ska skärpa mig, vara positiv, försöka tänka på annat, att det blir bättre om jag kommer ut lite eller att jag bara ska sluta vara så nere. Att om jag bara gör si eller så, då blir det bättre. Som att jag själv valt att känna såhär, att må såhär, att vara orkeslös. Som att jag inte redan kämpar hårdare än ni någonsin kommer behöva göra, som att jag inte försökt med allt men ingenting verkar hjälpa. Som att ni, som aldrig har sett döden som den enda utvägen, skulle veta mer om mitt mående än jag själv.

Jag får ofta höra utav psykologer, läkare och sköterskor att jag är väldigt medveten om mitt mående och hur jag själv fungerar. Och visst är det sant, jag känner i förväg när ångesten närmar sig osv, men jag kan ändå inte göra någonting åt den så vad hjälper det? Vad hjälper det att veta när den kommer, om den ändå kommer bemästra min kropp och mitt sinne, styra varje steg jag tar och varenda tanke som far genom mitt huvud? Är det verkligen bättre att en människa som insjuknat i obotlig cancer vet om att den ska dö så den får oroa sig och känna rädsla, istället för att den bara får somna in?

 

Jag vill inte ha medlidande, jag vill ge er en chans till att förstå. Det är alldeles för många som lider utav psykisk ohälsa, och ännu fler som inte har den minsta förståelsen för det. Men vem är jag att döma, för vem vet egentligen hur det känns att flyga om man aldrig haft vingar?