...Jag antar att samhället ser och hör vad dom vill, resten stänger dom ute. Dom ville att jag skulle säga att allting var bra, så när jag gjorde det lät dom bli att fråga något mer även fast motsattsen bevisades så självklart. Att se någon som mår psykiskt dåligt är någonting jobbigt, en börda, för samhällets uppmålade ideal. Dom vill att alla ska vara likadana och må på samma sätt, så när någon sticker ut gömmer dom denne och låtsas att den är en av alla andra. Vi tillåts inte att vara annorlunda, för då är det någonting som är fel.

Jag har haft det riktigt jobbigt och stått på klippkanten många gånger, men jag skulle ändå vilja säga att jag har haft en sån jävla tur. När jag började må sämre och sämre, när jag var tolv år, så hade jag en fantastisk lärarinna som såg mig precis som jag var och bestämde sig för att hjälpa mig. Det var tack vare henne jag fick ha det där första mötet i skolan, mötet då Barn- och Ungomspsykiatrin kopplades in i mitt liv och började göra utredningar och letade förklaringar till varför jag var/är såhär. Jag har en underbar familj och helt otroliga vänner som alltid gjort precis allting för att hjälpa mig upp på benen igen. Hur många gånger jag än försvann så slutade dom aldrig leta, hur många tårar jag än fällde så gav dom sig fan på att torka varenda en och vad jag än gjorde och sa så slutade dom aldrig tro på mig.
Efter att ha varit med helt fel killar så träffade jag den rätta, Felix, och han fick mig att inse att jag var värd något bättre än dom killar jag träffat tidigare.

Efter många om och men fick jag gå nionde klass i specialskola, Lanternan, och jag är säker på att det var min räddning. Jag trodde inte på mig själv ett dugg, jag hade förlorat all självkänsla jag någonsin haft. Jag hade tvingats gå i vanlig klass trots att skolan var fullt medvetna om mina svårigheter och det var ett rent helvete för mig, jag klarade inte det som är en självklarhet för andra ungdomar. Men på Lanternan fick jag vara mig själv, det var okej att vara annorlunda och mina svårigheter vände dom till fördelar. Jag kunde vända mig till dom om allt och dom förstod mig, dom pushade mig aldrig till att berätta någonting utan jag fick prata med dom för att jag själv ville. Jag har aldrig stött på några människor som är såna fantastiska lärare och underbara pedagoger som dessa människor var. Efter ett tag började min självkänsla byggas upp igen och dom fick mig att inse någonting som var värt allt för mig; Jag var duktig. Jag började tycka att saker som tidigare varit omöjliga, dom var enkla att förstå. Jag lärde mig så mycket på det året, speciellt om mig själv. Jag fick chansen att lära känna mig själv på riktigt tack vare denna skola och dess fantastiska arbetande. Jag kan aldrig tacka dom nog för allt dom gjort för mig.

Nu ska denna skola tas bort, barn och ungdomar med samma svårigheter som jag ska tryckas in i vanliga, stora klasser med orden "Alla ska behandlas lika". HA säger jag bara, lika? Är det verkligen lika för alla? Är det samma sak för ett barn med extrema koncentrationssvårigheter, som tar in varje andetag från en klasskamrat, varje drag någon gör med en penna mot pappret, varje viskning och varje fågelkvitter utanför, är det verkligen samma sak för detta barn att sitta i en vanlig klass som för ett barn utan några svårigheter? Svaret är nej, för tro mig jag vet. Jag har suttit i klassrummet och drivits till vansinne av alla tusentals ljud, ljud som ingen annan ens tänker på. Jag har suttit där och försökt läsa en text medan några andra kastar boll utanför fönstret och jag har känt mig otillräcklig alldeles för många gånger på grund av skolans idiotiska motto att alla ska behandlas lika. Ge barn och ungdomar den hjälp dom behöver och har rätt till istället för att ta deras framtid ifrån dom. 


Ge gärna några egna åsikter på det jag har skrivit nu, varje ord uppskattas.