Som många av er vet så har mitt liv kantats av både upp- och nedgångar, men det som märkts mest är väl nedgångarna då det är dessa som hållit i längst och det har varit många intensiva år för både mig och mina nära. Jag har begått många misstag under mina år på jorden, misstag jag ångrar än idag och jag kan fortfarande gå och tänka "vad fan gjorde/sa jag sådär för?". Jag började bli deprimerad som 9-åring, började med självskadebeteende och hemska tankar om mig själv. När jag var 14 år hade jag hunnit med att både börja röka, bli utnyttjad av killar och ha gått igenom ett alkoholberoende. Jag gick ständigt runt i långärmade tröjor och långa byxor för att dölja mina självförvållade sår. Jag struntade i skolan och i stort sett allting annat, för jag orkade helt enkelt inte. Jag sa till mina nära att jag aldrig kommer hinna bli 16 år, jag skulle ta mitt liv innan. Jag såg ingen framtid alls.

Men här står jag idag, snart 19 år gammal, starkare och stoltare än någonsin. Visst har jag dagar då livet inte tycks ha någon som helst mening, dagar då jag vill avsluta mitt liv föralltid, dagar då jag känner mig så otroligt svag. Jag har en lång väg kvar tills jag kan kalla mig själv lycklig, men ärligt talat så är jag inte olycklig, för jag vet att jag har ett bra liv. Allt dåligt som tidigare hänt i mitt liv, alla saker och människor som har knuffat mig utför stupet, det är dåtid. Självklart kan jag tänka tillbaka och känna klumpen i magen, jag är trots allt bara människa och vi ältar saker in i det sista, men jag låter det inte förstöra mig. Inte längre. Vet ni varför? För jag är så jävla stark, min envisa vilja och mitt hopp kommer följa mig till slutet och det är jag glad för. Jag är ingen person som ger upp i första taget, en motgång trycker oftast bara ner mig en kort stund och sedan ställer jag mig upp igen som tusen gånger starkare, redo att kämpa på. Det spelar ingen roll hur många knivar som sätts i min rygg eller hur många gånger folk stampar på mig, jag kommer alltid att resa mig och gå framåt med stolthet. För jag ÄR stolt, stolt över att jag har förmågan att släppa taget om allt gammalt och gå vidare, stolt över att trots all den fruktansvärda skit som hänt så står jag här idag, stolt över att jag är jag.

Idag när jag skriver detta så har jag en bra dag, vilket ni kanske förstår, och när jag har bra dagar så känner jag mig "on top of the world" så att säga. Men jag tror att om jag aldrig hade dåliga dagar, så skulle jag inte märka av dom bra heller. Det måste helt enkelt regna ibland för att vi ska märka att solen finns där, för tro mig den är där. Även om det känns som att alla dagar förvandlats till kolsvarta nätter och all glädje försvunnit ur hela världen, så kommer man till slut upptäcka att bakom molnen finns solen, vi måste bara lära oss att se ljuset i mörkret.

Jag säger inte att jag aldrig kommer må dåligt igen, för det vet jag med all säkerhet att jag kommer. Jag kommer gråta, jag kommer skrika, jag kommer vilja ge upp precis allting och bara försvinna. Men jag kommer också stanna kvar, jag kommer torka tårarna och jag kommer resa mig och gå framåt. Vi har allihopa styrka inom oss, det gäller bara att använda den till någonting bra.