Jag är sjuk. Det syns inte på min utsida, jag tappar inte allt mitt hår eller får stora förändringar på min kropp. Men jag är sjukare än dom flesta andra är, sjuk på insidan. Vissa dagar är det dödligt, vissa dagar inte. Mina mediciner hjälper mig att leva längre, dom hjälper mig att ta mig igenom vardagen utan skakningar eller andningsproblem. Jag är psykiskt sjuk. Inte på så sätt att jag någonsin skulle göra illa någon annan eller att jag behöver låsas in bakom galler, men psykiskt sjuk. För ADHD, Bipolär Syndrom, depression och panikångest är psykiska sjukdomar, vissa av dom är farliga. Inte farliga för någon annan, men farliga för personen som bär på dom. Det är inte så att jag bara har ett år kvar att leva, för jag kan aldrig veta säkert. Kanske har jag bara några dagar kvar, eller kanske har jag femtio år framför mig, jag vet inte. Mina hjärnspöken och demoner kan komma och ta över min kropp och mitt sinne på bara någon sekund, är jag inte stark nog att stå emot så kan jag förlora föralltid. Jag måste ständigt vara beredd på strid, kämpar dagligen för mitt liv. Ger jag efter för demonerna, om så bara för en kort sekund, kan mitt liv ta slut. Jag har försökt att begå självmord, inte för att jag ville dö, utan för att demonerna övertalade mig om att jag inte ville leva. Kan ni förstå hur det känns att skära armarna blodiga, ta tabletter, dunka huvudet i saker tills du nästan svimmar, springa iväg från alla du älskar, helt emot din egen vilja? För jag valde inte att vara sjuk, precis som alla andra med psykiska sjukdomar. Jag har inte valt att leva mitt liv i rädsla för vad jag ska göra mot mig själv, men det blev så ändå. Så vad ska jag göra åt saken mer än att äta mina mediciner och försöka att omringa mig med människor som får mig på bättre tankar?

Alla ni som kollar snett på folk som skadat sig eller bara mår dåligt, som viskar bakom deras ryggar och kallar dom för elaka saker; fyfan för er säger jag bara. Ingen, absolut ingen, vill må dåligt och göra sig själv illa, det bara blir så för man inte vet vad man annars ska göra när man inte mår bra. Man vet inte hur man ska få smärtan ur kroppen om man inte sätter den på utsidan, man vet inte hur man ska kunna prata om det när man inte vet varför man mår dåligt.
Om ni har en vän som mår dåligt, pressa den aldrig till att berätta vad som står på, fråga bara hur det är och visa att ni finns där även om ni inte vet vad som hänt. Något utav det värsta jag vet är folk som försöker tvinga ur en varför man är ledsen, för det är kanske inte alltid man vill prata. Men att veta att någon finns där ändå, att den vill ställa upp vad det än är, det betyder mycket. Tänk på det.

Att må dåligt är ingenting att skämmas över, det är ni oförstående, iskalla människor som borde skämmas.