Var sjuk ett par dagar igen ju, men igår och idag har jag jobbat igen. Jag har för tillfället lite lunchrast och ska strax gå tillbaka och jobba. Är helt slut men fyfasen vad skönt det är att inte ligga feberdäckad på soffan haha. Smått meningslöst inlägg men skulle bara visa att jag lever. 

</div

[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]

Jag är sjuk, igen. Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.

Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.

Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.

Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.

Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre. 

Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.

Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.

 

Jag hade en bra dag på jobbet, men när jag kom hem var jag väldigt trött och med tröttheten kommer även ett tråkigt humör. Hade det funnits en tävling i tjurskallighet så hade jag vunnit med rejäl marginal. Men för cirka 20 minuter sedan gick jag från att muttrande redigera bilder, till att sitta på golvet och skratta så jag trodde huvudet skulle explodera.

Från datorn ser jag rakt ut i vår lilla hall, och till badrummet. Där inne satt Russin i lådan, hon sitter på kanten och balanserar på tre ben när hon bajsar (man kan ju inte riskera att få skit i pälsen liksom). Men så ser jag någonting i ögonvrån och tittar dit, och ser då hur hon sätter sig på rumpan med bakbenen rakt upp i luften och börjar släpa stjärten i golvet genom att dra sig fram med bakbenen. Att det är nästan 10 centimeters höjdskillnad i golvet från badrummet till hallen, och dessutom en rejäl tröskel, det bryr hon sig inte om. Hon drar till och flyger över tröskeln som en bajsbeklädd, halvförlamad padda, och landar rakt på stjärten. Hon är jäkligt snabb när hon sedan drar sig genom hallen och lämnar ett spår av skit efter sig. Vanligtvis är jag inget fan av kattbajs på andra ställen än i kattlådan, men att se henne flyga över tröskeln och sedan slå världsrekord i arselkana är något av det roligaste jag sett. Så jag, som hade ställt mig upp för att se vad som hände, faller dubbelvikt på golvet och kväser fram skrattet, med tårarna strömmande och ett tomatrött ansikte. Ni som sett mig bryta ihop i riktigt asgarv vet exakt hur jag låter då haha. Felix var en ängel och städade upp i hallen, medan jag ringde Anna och skrekskrattade (vi gör så ibland, bara ringer och skrattar en stund och sedan lägger på hahah!). Önskar jag hade haft en kamera framme, det går inte att återberätta, ni kan aldrig förstå hur extremt roligt det såg ut.

Torsdagskvällen räddad av en envis bajskorv. Humor för femåringar.. och Isabelle Thörner.

 

Idag är det tre(!!!) år sedan jag slutade röka. Helt sjukt att det gått så länge, men såå skönt. Jag rökte liksom 2-3 paket OM DAGEN, det är runt 700-1000:- i veckan jag la på att förstöra mina organ. När jag slutade så minns jag att jag tänkte "jag kommer fan aldrig klara detta", men jäklar vad härligt det var att då faktiskt klara det. Nu vill jag knappt vara nära mina vänner när de rökt, jag kan inte för mitt liv förstå hur någon ville vara inom 5 meters radie för fyfasen vad det luktar vidrigt. Hur jag kunde gå runt och lukta sådär i 7 år är något jag inte kan förstå, haha!



Har ni slutat med något beroende någon gång? Hur känns det nu? 

Mobilbilder från min instagram, därav den pinsamt dåliga kvalitén, kommer kamerabilder under veckan!

Idag började jag dagen med nyttig mangosorbet till frukost (kan fasen äta ihjäl mig på det!), Grey's Anatomy på tvn och en filt runt mig. En rätt så bra start. Sedan tog vi med Mollie och åkte ut till stugan en sväng, jag var inte säker på om hon skulle våga gå ur min famn, men hon var så himla nyfiken att hon sprang runt med yrande snö runtom sig haha! Väl hemma så kom pappa förbi ett par timmar för lite fika och en massa prat, och strax efter han åkt så kom mamma och Pelle för att spela bingolotto. Nu har jag dessutom precis färgat håret (blev ingen jätteskillnad, men slapp flera centimeters utväxt iallafall) och ska krypa ner framför lite film tills jag somnar. Imorgon blir första jobbdagen på flera veckor, som jag längtat!♥


Ingen söndagsångest här som ni kanske märker, jäklar vilken bra dag jag har haft! Hur har eran söndag varit?

Imorse var jag hos läkaren (ovanligt ju?) då jag fortfarande inte mår speciellt bra och måste få "okej" för att arbeta som vanligt igen. Att jag är väldigt trött kan jag förstå då hjärtmuskelinflammation är rätt utmattande, men jag blir tokig på att vara så jäkla andfådd. Jag trodde det berodde på medicinen jag åt, men jag slutade med den för 1 vecka sedan och kan fortfarande inte ta på mig en tröja utan att kroppen reagerar som om jag varit ute och sprungit. Jag kan inte gå genom en mataffär utan att ha någon med mig då jag plötsligt blir jätteyr och måste hålla fast i något för att inte falla ihop, och det känns inte helt rätt. Så de tog lite prover och ska ringa mig under dagen så får vi se vad de säger. Vill inget hellre än att få komma tillbaka till jobbet, längtar så jag blir tokig efter att få vara med alla goa ungar och fina kollegor!

Bild som ej är från idag då jag ser aaaningen risig ut idag haha

 

 

"..kan du få åka hem Isabelle"  Dessa ord fick jag höra utav läkaren idag efter att mina nya prover visade sig ha förbättrats en hel del. Så länge jag kommer tillbaka på måndag för ett nytt ultraljud av hjärtat så får jag åka hem redan imorgon. Blev så glad att leendet var från öra till öra och jag tror att jag tackade läkaren iallafall 20 gånger. Jag är helt övertygad om att det är min positivitet som gjorde mig bättre såhär snabbt, och hade jag istället varit bitter eller ens yttrat meningen "fyfan så orättvist mitt liv är" så hade jag fortfarande legat däckad. Ingen tvekan. "The mind is a powerful tool" brukar man ju säga.

Idag har jag haft besök utav Felix, Natta, pappa, Jocke & Helene (Felix pappa och hans fru) vilket gjorde mig ännu piggare och gladare. Jag har blivit bortskämd med jordgubbar och andra godsaker, och Felix tog med sig mormor Evas blåbärsbullar vilket gjorde mig överlycklig. Så nu sitter jag med fönstret öppet (frisk luft är underbart) och äter mumsiga saker. Snart kommer mamma och Pelle en sväng, och jag drar igång lite serie medan jag väntar.




Hur går eran lördag? ♥

Jag har sovit helt okej, trodde det skulle vara svårare (speciellt då jag har en klocka på väggen som låter tick..tick..tick..) men jag knöt en skjorta runt huvudet så jag inte skulle höra den och sedan slocknade jag haha! Det enda jobbiga var att jag hade en brutalt hemsk mardröm och vaknade alldeles genomsvettig, och visste först inte vart jag var. Tog ett par sekunder innan jag kom på haha, har ni haft så någon gång?

De kom in tidigt imorse för lite blodtryck och blodprover, men jag var så trött så jag märkte knappt av när de stack mig haha. Det positiva med att ha varit sjuk så mycket som jag har, är att jag är botad från min nålrädsla. Förr fick de påminna mig att andas (ja, jag glömde bort det), lägga mig ner, och det satt alltid med en extra person bara för att lugna mig. Det blev värre av det faktum att jag är väldigt, väldigt svårstucken. Nu säger jag bara "stick på, gräv runt tills ni hittar något, det är lugnt" haha! Finns positivt med allt.



Nu sitter jag på sängkanten och har fått värsta lyxfrullen; yoghurt med müsli, kokt ägg, smörgås med ost och grönsaker, och juice. En hotellvistelse med lite mer sladdar och nålar. Typ.

Och ja, just det! Idag släpps E.T fri! Eller ja, ut ur karantän iallafall. Jag ska till och med få duscha, och det är jag såå lycklig över! Dessutom är det ett helt gäng som vill komma och hälsa på mig, får nästan göra upp ett schema för dagen haha. Och tack för alla fina meddelanden på facebook! Jag är riktigt lyckligt lottad med alla dessa fina människor i mitt liv<3

Jaha, då var man här igen, inlagd på sjukhuset. Vad som började som en magsjuka och hög feber, gick inatt över till fruktansvärd smärta i bröst/axel/nacke/arm och efter lite telefonövertalning från mamma hämtade hon upp mig så gjorde vi ett besök på akuten. "Så onödigt, jag har kraftig magkatarr efter magsjukan och en vidrig muskelsmärta, bättre de tar sig tid till något viktigare" muttrade jag surt när mamma hjälpte mig in. Men är det något jag borde lärt mig så är det väl att med min tur är det aldrig så enkelt..? Haha. 

Så nu sitter jag här, över 12 timmar senare. Inlagd på HIA för hjärtmuskelinflammation. Trött, med en massa sladdar och nålar, och nästan jobbigast av allt; väldigt rastlös.

Jag blev faktiskt inte det minsta bitter när de sa att jag skulle ligga kvar, jag börjar bli van och har bestämt mig för att ta allt med ett leende så jag började istället skratta och sa "klart jag har det, vad annars?". Sedan frågade jag läkaren om jag ändå fick jobba på måndag, men han skrattade och sa att det nog inte var aktuellt. Nu har de bestämt att jag ska stanna kvar tills måndag, sedan hoppas jag på att få komma hem och äntligen få somna bredvid Felix igen (vi har ju för tusan inte fått sova tillsammans sedan i tisdags!!).


Gammal bild på mig och bubb♥

Annars är det bra. Jag är inte magsjuk längre vilket gör mig mer positivt inställd till...allt. Precis exakt allt. Jag sitter i E.T-karantän (jag kallar det så för allt blir så mycket roligare då) då det fortfarande finns risk att jag smittar andra stackare med magsjuka. Jag får alltså inte vara bland de andra, äta bland de andra och all personal måste va lite inplastade hos mig. Men det är helt okej det med. Alla är snälla och härliga och jag blir snart bra igen, så det så.

Hur mår ni andra?

Jag kom äntligen tillbaka till jobbet i måndags efter nästan 3 veckors sjukskrivning (efter operationen), och var såå glad att få jobba igen. Inatt vaknade jag strax före halv 3 då jag blivit magsjuk, och har sedan dess fått springa minst 1 gång i timmen. Försöker få i mig vätska men det är jäkligt svårt när man inte får behålla den, så jag börjar bli väldigt uttorkad. Som grädden på moset har jag feber och vidrigt ont i varenda muskel. Fyfan va livet är onajs idag.

 

Igår eftermiddag åkte jag ut till Natta & Pierre, behövde verkligen komma utanför lägenheten lite. Idag var det strålande solsken, så jag gick ut på en timmes promenad med Torsten vilket var superskönt. Vi gick väääldigt långsamt haha, är fortfarande himlans slut och halsen är ju inte läkt ännu, men behövde komma ut i friska luften. Nu är jag dock hemma i lägenheten igen, ska lägga mig framför lite film tills jag somnar. Hoppas ni haft en bra fredag!

Jag har gått förbi denna gamla vagn på många promenader, och jag tycker den är underbar. Den är fylld utav mossa och växter, ibland i olika färger. Så mycket liv som växer på något så bortglömt. Imperfekt perfektion; Poetisk skönhet.