Idag är det fredag och jag stänger på jobbet runt 19. Ska direkt hem för tar laga mat och sen kommer jag däcka i soffan, utan tvekan. Ha en bra fredag allihop!

 

 

Igår gick jag tillbaka till jobbet och det var så himla skönt! Avskyr att ligga hemma. Dock är inte bihålorna bättre så måste ringa läkaren, igen. Blir tokig snart. 

Efter jobbet cyklade jag hem och tog det lugnt en stund, sedan åkte jag till öppenvården för möte. När mötet var slut gick jag och mötte upp mamma, sedan gick vi till Guldkant och hade middagsdejt. Riktigt mysigt! Vid kl. 20 var det dags för "genrep" (vet inte vad man säger när det gäller bröllop) i kyrkan så jag sprang runt och kollade vinklar haha!

Nu ska jag göra frukost och sedan göra mig redo för jobb! Ha en bra torsdag!

Alla dessa är från påskhelgen då jag var ute hos min storasyster för att ta hand om djuren ♥


Jag ligger fortfarande sjuk, vaknade imorse med 38,5°C i feber och en timme senare låg tempen på 39,3°C. Nu har jag precis vaknat efter att ha sovit ett par timmar, ska mitt penicillin (tar 3 ggr/dag) och sedan slänga ihop något lätt till lunch. Sedan kommer jag nog fortsätta att försöka sova större delen utav dagen, det är det enda sättet att bli av med skiten.

Vad gör ni idag?🙂

Jag är fortfarande sjuk, har bara blivit sämre sedan i lördags. Igår var jag hos läkaren som konstaterade vad jag redan visste; en rejäl bihåleinflammation, IGEN. Så nu käkar jag penicillin igen och hoppas att det snart ska lägga sig. Penicillinet i sig gör mig ännu mer utslagen, men tar det död på skiten så är det värt det. Jag är riktigt sur då jag verkligen inte får vara sjuk denna helg, men jag kan tyvärr inte göra någonting åt det. Igår gick febern över, men för en stund sedan kom den tillbaka. Jag undrar när tusan jag ska få bli helt frisk?

Som grädden på moset la min mobil av igårmorse, och har inte gått att starta sedan dess. Jag har försökt få igång min gamla telefon, som inte heller den vill starta. Så nu måste jag skaffa en ny mobil också. För att krydda på lite extra har jag universums värsta pms och växlar mellan att vilja utplåna mänskligheten, och att gråta till tv-reklamer. Skjut mig, någon? 

En liten bit in i skogen finns ett förfallet torp. Taket har fallit in på flera ställen, och är på god väg att falla in i hela huset. Färg och tapet har lossat från väggar och dörrar, nycklar är täckta i rost, och av torpet ovanför finns endast ruiner. Tänk att dessa bortglömda torp en gång var någons älskade stuga, där de spenderade tid åt att hänga tavlor, sätta upp gardiner och sola på trappen. Jag är väldigt nyfiken av mig, och framförallt fascinerad av övergivna platser. Någon gång vill jag definitivt ta en roadtrip och besöka övergivna, förfallna byggnader. 



Det var minst 20 cm snö i skogen, på vissa platser gick snön till och med över knäna, så det var ganska ansträngande att ta sig runt. Jag gjorde faktiskt illa mitt knä då jag hoppade över en liten bäck och landade snett p.g.a att snön var betydligt djupare på andra sidan. Bilderna är inte från idag, då jag idag ligger sjuk igen. Men vad tycker ni om bilderna?


Har ni besökt någon övergiven plats? Har ni några tips på platser i Sverige?

På pappas sida utav familjen har vi en härlig påsktradition, nämligen att alla samlas på långfredagen och så gör vi kroppkakor. Jag frågade pappa hur traditionen startade, och tydligen var det hans öländska mormor som började. Därefter tog min farmor över, och sedan har det fortsatt. Det är en underbar tradition som gör att vi alltid träffas minst en gång om året ♥


I fredags vaknade jag runt 05:30 till denna utsikt och fågelkvitter. Då blir man automatiskt på bra humör!



Efter en dusch och lite frukost gick jag ut på en promenad med Torsten. Skrållan (katten) ska alltid hänga med på promenaderna.



När jag kom tillbaka från promenaden hade pappa & Sabina kommit för att hämta mig och Torsten. Så åkte vi mot min gammelmoster Maja.



Vi var först på plats, så vi satte igång med kaffe och dukade fram för att fika.



Sedan började resten utav släkten komma. Här är min pappa med sina två bröder.



Torsten behövde ju komma ut, så jag och Sabina tog med honom på en sväng.



Det finns en klippa ganska nära, och det är alltid sådan fin utsikt därifrån. Visst är det vackert?



När vi kom tillbaka var kroppkakebaket i full gång. Pappa och mina farbröder brukar stå för matlagningen, tidigare även farfar men då han börjar bli lite trött och har ont så får han stå med och prata. Själv stod jag och värmde mig framför vedspisen, haha.



Det blir en hel del smet, två stora hinkar fyllda. Vi dukade upp långbordet så alla skulle få plats. Själv är jag snart 23 år gammal och hamnar fortfarande vid "barnbordet" med lillasyster, kusin och kusinbarn. Jag sitter nog fasen kvar där 15 år, haha!



Som barn vägrade jag att äta kroppkakor. Jag kallade dem för sjögräsbullar, då jag på fullaste allvar var helt övertygad om att farfar och hans söner gick ner till sjön för att plocka sjögräs som de sedan mixade smet utav och gjorde kroppkakor på. Kan ju inte klaga på fantasin iallafall! Nu älskar jag dock kroppkakor, mina görs med quornfärs och jag äter tills jag nästan kräks.


När jag kom hem på kvällen var jag helt slut, somnade i soffan 4 gånger innan jag slutligen insåg att jag måste gå och lägga mig haha. Men vilken härlig dag jag hade! Så värdefullt att få umgås med släkten.


Har ni några speciella påsktraditioner? Eller vad gör ni under påskhelgen? 🐣🐥

Igår var jag hos frisören och fick en rejäl uppfräschning. Var flera år sedan jag var hos frisören, så det var himla skönt att bli ompysslad. Är såå nöjd, älskar det!

 

<
Några mobilbilder från i fredags då jag slutade tidigare och tog ett mysigt cafébesök med Jennie, Caroline och såklart William. Det var så himla mysigt♥


Igår var jag ute hos Natta med mami, fikade och pratade lite skit. Gick även på en liten promenad med favvo-Torsten, hade kameran med mig så bilder kommer någon dag. Nu ska jag sätta i linserna och klä på mig, så ska jag ut och knäppa lite bilder på fina Elin & Robin!


Vad gör ni idag?

Var sjuk ett par dagar igen ju, men igår och idag har jag jobbat igen. Jag har för tillfället lite lunchrast och ska strax gå tillbaka och jobba. Är helt slut men fyfasen vad skönt det är att inte ligga feberdäckad på soffan haha. Smått meningslöst inlägg men skulle bara visa att jag lever. 

</div

[VARNING FÖR ETT JÄKLIGT GNÄLLIGT INLÄGG]

Jag är sjuk, igen. Fick i torsdags gå hem från jobbet vid lunchtid då jag var så pass sjuk att jag inte kunde jobba resten utav dagen. Genomförkyld, feber, hosta, ont i hela kroppen...det är skoj. Väldigt skoj.

Jag är en väldigt positiv person, ni som läst bloggen ett tag vet att utan min positivitet så hade jag inte haft något liv idag. Och jag har fasen hållt mig positiv trots att jag under årets knappt tre första månader hunnit med feberinfluensa, operation av halsmandlarna, 3 veckors sjukskrivning pga infektion med feber efter operationen, vinterkräksjukan med 40-41°C feber, några dagar på hjärtintensiven pga hjärtmuskelinflammation till följd utav vinterkräksjukan, ca 2½ veckas sjukskrivning därefter, och nu feberinfluensa igen.

Jag var för fasen inte ens bitter när jag fick kissa i en jäkla vuxenpotta, när jag blev nålstucken i fötterna 6 gånger på en dag, när det tog 1,5 vecka för mig att kunna äta normalt igen, eller ens över det faktum att jag lades in på sjukhus trots att jag har panikartad sjukhusskräck. Jag var inte bitter. Jag var fortfarande glad och positiv, skojade med vårdpersonalen, skrattade med min familj, tjoade "wiiie" när de körde mig i rullstolen, hälsade inplastade sköterskor "välkomna till E.T's katanrän" och var tacksam över att bli så väl omhändertagen. Men jag har varit någorlunda frisk kanske 2-2½ veckor sammanlagt sedan årsskiftet och nu börjar jag ärligt talat få slut på positiva tankar. Jag har legat i hög feber genomsnittligen varannan vecka de senaste 2 åren, jag hinner inte bli frisk förrän jag blir sjuk igen.

Allt detta fysiska ska jag behöva kämpa med, samtidigt som jag dagligen slåss mot det psykiska. Jag har gått igenom traumabehandling helt på egen hand (min psykolog förklarade att det var det jag gjort, jag visste bara att jag kämpat arslet av mig), vägrat medicinera för varken panikångest, GAD, Bipolär, sömnsvårigheter eller ADHD (alla mediciner har gjort mig fysiskt sjuk så jag har valt att avstå helt), blivit helt nykter och kämpat med abstinensen, varit tvungen att hitta olika sätt att hantera min ångest och faktiskt hittat många nya sätt, gjort en lista på saker från förr som jag ännu inte kommit över och steg för steg börjat bearbeta dem. Jag har äntligen börjat bygga upp mig själv igen, enda från den krossade grunden, och det är ett heltidsjobb. Men jag gör det.

Att ständigt vara sjuk börjar ta alla mina krafter. Jag har börjat känna hur jag blir mer och mer frustrerad, och blir då arg för allt och ingenting. Hela min kropp och själ är rastlös, vilket leder till att jag blir ännu mer lättirriterad. Jag blir tröttare och tröttare, vilket gör att jag inte riktigt vill umgås med vänner då jag ärligt talat inte riktigt orkar. Att vara fysiskt svag så mycket och så ofta gör att jag känner mig instängd, vilket sakta men säkert börjar göra mig mer deprimerad. Vissa dagar har jag känt att jag bara vill skita i allt, att det räcker, jag står inte ut längre. 

Men jag har ju kommit så långt. Jag har överkommit så många hinder, slagits mot så många hjärnspöken, gjort fina flätor utav knutarna i mitt trassliga huvud. Jag vill inte ge upp, inte när jag kommit så jäkla långt.

Jag har för första gången i mitt liv ett liv jag faktiskt vill leva, jag har flera gånger under vintern kommit på mig själv att känna mig fri och genuint glad. Dessutom har jag ett arbete som jag verkligen älskar, där jag uppskattas utav såväl kollegor som barnen. Jag vill inte behöva vara hemma från arbetet hela tiden bara för att jag är sjuk, och det skapar en oerhörd frustration att inte kunna vara på jobbet fem dagar i veckan som jag vill. Jag vill så gärna fortsätta leva mitt liv, på riktigt leva.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta röriga inlägg, jag tror att jag bara behövde få det ur mig, kräkas ut lite frustration på en plats där ingen är tvungen att höra på mitt gnäll. När jag började skriva var jag i "ge-upp-stadiet", men på något sätt kom jag fram till att jag inte alls vill ge upp. Kanske behövde jag bara skriva detta för att påminna mig själv om det. Jag vet inte. Jag är bara så trött.

 

Jag hade en bra dag på jobbet, men när jag kom hem var jag väldigt trött och med tröttheten kommer även ett tråkigt humör. Hade det funnits en tävling i tjurskallighet så hade jag vunnit med rejäl marginal. Men för cirka 20 minuter sedan gick jag från att muttrande redigera bilder, till att sitta på golvet och skratta så jag trodde huvudet skulle explodera.

Från datorn ser jag rakt ut i vår lilla hall, och till badrummet. Där inne satt Russin i lådan, hon sitter på kanten och balanserar på tre ben när hon bajsar (man kan ju inte riskera att få skit i pälsen liksom). Men så ser jag någonting i ögonvrån och tittar dit, och ser då hur hon sätter sig på rumpan med bakbenen rakt upp i luften och börjar släpa stjärten i golvet genom att dra sig fram med bakbenen. Att det är nästan 10 centimeters höjdskillnad i golvet från badrummet till hallen, och dessutom en rejäl tröskel, det bryr hon sig inte om. Hon drar till och flyger över tröskeln som en bajsbeklädd, halvförlamad padda, och landar rakt på stjärten. Hon är jäkligt snabb när hon sedan drar sig genom hallen och lämnar ett spår av skit efter sig. Vanligtvis är jag inget fan av kattbajs på andra ställen än i kattlådan, men att se henne flyga över tröskeln och sedan slå världsrekord i arselkana är något av det roligaste jag sett. Så jag, som hade ställt mig upp för att se vad som hände, faller dubbelvikt på golvet och kväser fram skrattet, med tårarna strömmande och ett tomatrött ansikte. Ni som sett mig bryta ihop i riktigt asgarv vet exakt hur jag låter då haha. Felix var en ängel och städade upp i hallen, medan jag ringde Anna och skrekskrattade (vi gör så ibland, bara ringer och skrattar en stund och sedan lägger på hahah!). Önskar jag hade haft en kamera framme, det går inte att återberätta, ni kan aldrig förstå hur extremt roligt det såg ut.

Torsdagskvällen räddad av en envis bajskorv. Humor för femåringar.. och Isabelle Thörner.