Tre minnen med dig är extra starka, minnen jag nog aldrig glömmer och som gör mig varm i kroppen. Det första är när jag satt i din trappa, såg på tåget som for förbi och jag grät. Du frågade hur det var fatt, och jag berättade hur rädd jag var för döden. Du sa att du kommer dö långt före mig och att du skulle vänta på mig, att jag inte skulle vara rädd för vi skulle gå hand i hand. Det andra är kanske fånigt för någon annan, men så otroligt värdefullt för mig. Det var du, jag och Nathalie. Vi var på din trädgård och sparkade boll. Inget mer, inget mindre. Det sista starka minnet jag har med dig är sista kvällen jag träffade dig. Jag skulle säga godnatt, jag kramade dig. Jag sa att jag älskade dig och du svarade detsamma. Helt enkelt en stark känsla utav både trygghet och kärlek.

Jag var nio år och fick mitt hjärta krossat på ett sätt jag aldrig skulle önska min värsta fiende. Jag förlorade en del av mig själv dagen du försvann, tomrummet är stort och gör ibland väldigt ont. Men jag kommer aldrig minnas dig som någonting annat än den glada, full-i-fan krutgubbbe du var. Han som absolut skulle klättra på tak och vedhögar, som inte ville ha sin rullator för han ansåg sig vara för ung trots sina 90 år. Han som hade en stor myntsamling i en burk som jag alltid fick hälla ut och fascineras utav, han som älskade sin familj högst på jorden och som var omöjlig att inte tycka om. Han som jag är stolt över att kalla min morfar, som jag förevigt kommer bevara i mitt hjärta. Han som jag alltid kommer älska för den fantastiska människa han var.

Jag kämpar för dig.