bubble
2020-06-28 @ 20:44:43
En jäkla massa bilder från häromdagen då jag fick en liten fotoidé och bad min kära lillasyster knäppa lite kort på mig. Vad tycker ni om dem? Själv älskar jag dem faktiskt.
Jag spenderar mina dagar med härliga människor; badar, grillar, skrattar, mår bra. Riktigt bra till och med. Kan inte minnas senast jag mådde såhär bra under så lång tid, jag tror aldrig det hänt? Oavsett så njuter jag utav varje sekund.
En jäkla massa bilder från häromdagen då jag fick en liten fotoidé och bad min kära lillasyster knäppa lite kort på mig. Vad tycker ni om dem? Själv älskar jag dem faktiskt.
Jag spenderar mina dagar med härliga människor; badar, grillar, skrattar, mår bra. Riktigt bra till och med. Kan inte minnas senast jag mådde såhär bra under så lång tid, jag tror aldrig det hänt? Oavsett så njuter jag utav varje sekund.
Follow
midsommar med tjejerna
2020-06-20 @ 16:43:14
Igår var det midsommar, så kvällen spenderades i Annies sommarstuga tillsammans med några underbara tjejer. Vi åt en massa god mat, kämpade med (läs: svor åt) blomkransar (verkligen inte min starka sida haha!), sjöng snapsvisor, skrattade och pratade långt in på småtimmarna. En helt perfekt midsommarafton!♥
Hur firade ni midsommar?
Jag vet att uppdateringen här varit lite gles, och det kommer förmodligen bli så ett tag. Det är mycket som pågår och min fokus ligger inte alls på bloggen just nu. Livet är helt enkelt väldigt mycket viktigare. Men jag kikar in och gör något inlägg när det känns skoj.
Igår var det midsommar, så kvällen spenderades i Annies sommarstuga tillsammans med några underbara tjejer. Vi åt en massa god mat, kämpade med (läs: svor åt) blomkransar (verkligen inte min starka sida haha!), sjöng snapsvisor, skrattade och pratade långt in på småtimmarna. En helt perfekt midsommarafton!♥
Hur firade ni midsommar?
Jag vet att uppdateringen här varit lite gles, och det kommer förmodligen bli så ett tag. Det är mycket som pågår och min fokus ligger inte alls på bloggen just nu. Livet är helt enkelt väldigt mycket viktigare. Men jag kikar in och gör något inlägg när det känns skoj.
Follow
Vlogg - Tar hand om en skadad fågel♥
2020-06-14 @ 11:49:33
Alla som känner mig vet att jag älskar fåglar, alltså ä l s k a r. Förra helgen fick jag rycka ut och hjälpa en liten kaja som var skadad, rädd och som skatorna gav sig på. På bara några dagar fick vi ett sånt himla band, jag trodde verkligen inte att jag skulle få ett sådant band till en fågel, men det fick jag. Hon satt på min axel hela tiden; jag gick runt överallt och hon bara satt där (hon satt liksom där när jag gick på toa till och med haha). Jag döpte henne till Aryah Berit. I vloggen kan ni följa dagarna vi hade tillsammans♥
Alla som känner mig vet att jag älskar fåglar, alltså ä l s k a r. Förra helgen fick jag rycka ut och hjälpa en liten kaja som var skadad, rädd och som skatorna gav sig på. På bara några dagar fick vi ett sånt himla band, jag trodde verkligen inte att jag skulle få ett sådant band till en fågel, men det fick jag. Hon satt på min axel hela tiden; jag gick runt överallt och hon bara satt där (hon satt liksom där när jag gick på toa till och med haha). Jag döpte henne till Aryah Berit. I vloggen kan ni följa dagarna vi hade tillsammans♥
Follow
samma shorts och samma linne
2020-06-03 @ 17:47:38
Ibland känns det som att det står helt stilla, som att alla svettdroppar är för ingenting. Visserligen är träningen främst min ångestmedicin; mitt sätt att hantera allt det som annars hotar att slita sönder mig, och visserligen tycker jag oftast om mig själv. Älskar, till och med. Men jag vill ändå att det ska gå framåt, att någonting ska hända, att den psykiska styrkan även ska bli fysisk. Jag vill orka leva precis som jag vill. Och vissa dagar är hjärnspökena tillbaka; kallar mig elaka saker, hånskrattar åt det jag ser som framsteg. Vissa dagar känner jag mig äcklig, dålig och ful. Känslor så starka att jag liksom tappar andan, och jag ser på mig själv med besvikelse. Hur kunde jag tro att jag kommit någonstans? Viljan att slå sönder speglar kommer tillbaka och tankarna om att aldrig duga gör så jävla ont. Jag vill inte ha sådana dagar, men de liksom kommer iallafall. Jag kan inte hjälpa det. Det känns som om jag börjar om från ruta ett.
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Samma shorts och samma linne. Två år. -48 kg.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Den vänstra har jag aldrig visat. Min kära mor hade tagit en smygbild när jag fotograferade bröllop, och när jag hittade den för bara några veckor sen så brast jag ut i asgarv. Samtidigt sved det lite i magen. För jag vet att om jag hade sett den bilden när den togs, så hade jag velat dö. På riktigt. Jag kände mig nästan elak som skrattade, för jag vet hur dåligt jag hade mått om jag sett den för två år sedan.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
Follow
