Liza Koshy är definitivt den roligaste youtubern jag vet, passar perfekt min halvtaskiga superhumor.

En av de väldigt få svenska youtubers jag tittar på, tycker hon mosar fördomarna vissa har om att snygga tjejer skulle vara uptight haha, fullkomligt störtskön!

Någa bilder från goset med får och lamm för några veckor sedan ♥ Helt glömt bort dessa bilder så kommer fler efterhand, dom är ju så mysiga!


Idag är jag såhääär trött, hade jäkligt svårt att sova inatt och blev väckt före klockan 8 av muppen jag har till sambo. Igår var en himla bra dag däremot! Först lite marknad med Lizzie och Elin, sedan umgicks jag och bestbud, alltid skratt tills magen krampar med den där. Och bäst av allt; Vi bokade biljetter till Paramore i juli!!! Efter det var vi smått galna, studsade runt och sjöng till vårat älskade Paramore haha. Shit vad jag längtar nu!!

En sak som väldigt många tror om psykisk ohälsa, särskilt depression och ångest, är att det ska synas tydligt. Helst ska man ha en post-it lapp i pannan eller en t-shirt med texten "Jag mår inte bra", om man inte vill ha det så måste man gråta varenda vaken sekund eller gång på gång upprepa att man mår dåligt likt en skiva som hakat upp sig. Om man inte gör någon utav dessa saker måste man lyssna på kommentarer om att gud vad skönt att man är lycklig igen. Gärna ska dom se en några dagar senare när man inte orkar hålla skenet uppe och då får man den obligatoriska kommentaren "men du mådde ju så bra häromdagen".

Gjorde jag verkligen det?

Låt oss klara ut detta här och nu; Jag kan gå 10 månader i sträck och vara fast i ett depressivt skov, då menar jag inte att jag gråter ibland när jag kollar på Disney och är lite trött, utan då menar jag att jag är deprimerad. Jag har inga krafter, drar mig undan från allt och alla, har svårt att gå ur sängen, glömmer att äta, får skeva sömnvanor (som att sova hela tiden eller bara sova några timmar vartannat dygn t.ex.), har ont konstant både psykiskt och fysiskt, darrar i händerna/armarna nästintill hela tiden p.g.a stress, får kraftiga panikångestattacker då jag får minnesluckor och/eller svimmar, växlar mellan att vara hysterisk utav gråt och att vara totalt apatisk, känner mig alltid ensam, blir extremt känslig (kan gråta för att någon tittar på mig och jag känner mig ful). Med andra ord så mår jag jävligt kasst.

MEN

Detta betyder inte att jag aldrig har bra dagar, för även i mina absolut kämpigaste perioder kommer det någon dag då och då, när livet känns helt okej. En dag då jag får energi nog att kliva upp ur sängen och faktiskt göra någonting, en dag då jag städar hela lägenheten samtidigt som jag dansar till min favoritmusik, en dag då jag vill hitta på saker och hör av mig till vänner och familj, en dag då jag kan gå till affären ensam utan problem eller ta bussen till stan. En dag då jag är som vem som helst.

"Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti"

Men jag är bra på att dölja när jag mår dåligt, och kan många gånger se ut som att jag har en jättebra dag, fast jag egentligen har bitit sönder min tunga för att inte skrika av all smärtsam ångest. Det är nästintill omöjligt för andra runtom att se skillnaden på när jag bygger upp en glad fasad, och när jag faktiskt är glad på riktigt. Det är väl det som är det farligaste med psykisk ohälsa; Du kan inte ta ett blodprov eller röntgen för att se om någon mår psykisk dåligt, inga tester kan egentligen visa hur någon känner sig inuti. Någon kan verka som den gladaste människan på jorden, bara för att gå hem och ägna natten åt att skrika in i en kudde för att kämpa mot sina självmordstankar.

"Se mig bara som jag är för stunden"

Jag förväntar mig aldrig att någon ska se skillnaden på falskt och äkta leende, efter att ha levt cirka 16 utav mina snart 22 år med att lära mig dölja det så kan jag inte klandra någon för att inte se skillnad, det vore ju bara dumt. Så jag skriver inte detta för att på något sätt hacka på de som inte ser, jag vill bara få er alla att förstå att utsidan inte alltid speglar insidan, och att någon som är fast i långvarig depression kan ha bra dagar utan att depressionen faktiskt är över. Jag kan må riktigt bra i 5 timmar, och den 6:e timmen ligga hyperventilerande och skaka. Så om ni träffar mig en dag när jag är glad, och sedan träffar mig nästa dag och jag mår kasst -snälla påpeka inte att jag "var så himla glad häromdagen", för tro mig jag vet det. Och mitt i ångesten hatar jag mig själv för att jag inte kunde hålla fast vid glädjen, jag har så dåligt samvete över det att det gör fysiskt ont. Uppskatta gärna när jag är glad, men håll det inte över mitt huvud när jag mår dåligt igen. Se mig bara som jag är för stunden och ha förståelse för att jag kämpar varje sekund.


Ett konkret exempel; Dessa bilder tog jag häromdagen, jag hade gjort mig i ordning och tänkte ta några selfies då det var ett tag sedan jag tog någon. Jag ler och ser glad ut, eller hur? Ser ni att luggen hänger över ena ögat på alla tre bilderna? Vet ni varför? Därför att jag hade så jävla mycket ångest att det ögat var överfyllt utav tårar. Jag lyckades ta några bilder innan det andra ögat blev tårfyllt det med. Men tittar man på bilderna så ser jag glad ut, helt vanlig. Hade jag inte berättat nu att jag egentligen mådde skit när de togs så hade ni aldrig gissat det. Och så är det med psykisk ohälsa, man kan aldrig veta säkert hur någon mår.

Fina blogg.se har listat 20 bloggare som delar med sig av sin sjukdomskamp, och jag har fått äran att vara en av de 20. Jag skriver ju, som ni vet, en del om min psykiska ohälsa, och jag älskar att blogg.se väljer att uppmärksamma detta. Förutom psykisk ohälsa finner vi i listan bland annat muskelsjukdomar, ätstörningar och bröstcancer, och allt är lika viktigt att prata om! Jag personligen har en förmåga att känna mig väldigt ensam, och att då kunna läsa historier av människor som går igenom liknande saker -det hjälper mig. Jag kan inte bota alla sjukdomar hur gärna jag än vill, men tillsammans kan vi bota ensamheten, och det är ett stort steg på vägen.

Listan kommer att publiceras på startsidan den 3 maj, men redan nu kan ni se den HÄR
Tack blogg.se, för att ni hjälper oss bota ensamheten! ♥

Jag gick upp före kl 7 imorse, målade över en tavla jag var missnöjd med och målade sedan första lagret av det nya som ska bli där. I väntan på att det skulle torka la jag mig i soffan och satte igång Dirty Dancing. Förutom att det är den sexigaste filmen som någonsin gjorts (finns det någonting sexigare än dans? Och då menar jag inte stå på dyngrak på nattklubb och röra tuttarna upp och ner eller jucka på halvt skräckslagna brudar, utan riktig  d a n s ), så har Baby så jävla snygga outfits. Allt hon tar på sig ser ut som det direkt är taget ur en tidning, hur kan en människa se så jäkla perfekt ut i allting?? Penny har ju också galet snygga outfits, men Baby's är jag förälskad i.

Jäklar vad kallt det är idag?? Eller ute vet jag inte, men inne hos mig haha, sitter insvept i filt och fryser. Jag vaknade strax efter 7 imorse, men har inte ens ätit frukost ännu. Jag fastnade framför bloggen, ville prova att ha en "slideshow-header", så har försökt pilla ihop det. Det ville inte bli som jag ville, så efter flera timmar tröttnade jag och gjorde istället bara en ny header. Vad tycker ni om den? Jag ville ha med lite bilder istället för de vanliga simpla jag brukar göra, men ville samtidigt inte att den skulle vara jobbig att titta på. Tagit ett bra jäkla tag att välja hur jag vill ha den, vilka bilder jag ska använda och på vilka platser, vad för text och textfärg jag ska ha etc. Brukar bara ägna max 5 minuter på en header, men detta var mycket roligare haha!

Hursom så ska jag träffa Jennie idag, tror vi ska fota lite om det slutar vara så jäkla kallt. Men precis exakt nu ska jag publicera detta inlägg och sedan göra frukost för nu är jag hungrig. 

Detta är ett väldigt långt inlägg, har ni ej orken till att läsa så scrolla förbi.

Jag ska prata lite om att bli iproppad mediciner man ej borde, vikten av att stå på sig och lite allmänt om psykvården. Notera att detta är mina personliga erfarenheter och åsikter och att det jag upplevt ej stämmer för alla. Medicinering är jättebra när det fungerar då det räddar liv, och jag är oerhört tacksam att psykvården finns. 


"Men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin"

Jag har alltid haft svårt att hitta mediciner som fungerar, ett fåtal har varit alldeles för svaga och då inte gjort någon som helst skillnad, men de flesta har jag blivit fysiskt sjuk utav, vissa allvarligare än andra. Listan över de mediciner jag provat är lång, tillräckligt lång för att min nuvarande läkare skulle rycka till första gången hon scrollade igenom den och sa "men herregud man kan ju tro att du varit försökskanin" -då kanske ni förstår hur känslig jag är för mediciner. Det ännu större problemet är väl att jag egentligen inte vill medicinera, men verkligen skulle behöva, speciellt i mina olika episoder.

Men en tidigare läkare jag hade var medicingalen, och då menar jag GALEN. Alla problem skulle lösas med piller efter piller (trots att jag är en s.k "beroendemänniska" och egentligen inte borde ta någonting som har risk för beroende, om det är akut ska det tas under strikta regler och i små doser med regelbundna återkoller). Hon lyssnade aldrig någonsin på vad jag sa, jag tror att under dom år jag gick hos henne fick jag aldrig säga en hel mening. Ett tag åt jag ett helt gäng mediciner samtidigt, vilket inte var speciellt bra för mig. Jag kände mig som en laglig knarkare.

Bildkälla: google.se

För några år sedan åt jag Concerta som är ett narkotikaklassat läkemedel och kan ges vid ADHD-diagnos. Jag hade haft problem med just Concerta tidigare (när jag var 15 år) och därför slutat, bl.a då den ökat ångest, rastlöshet och ilska, gav mig full mättnadskänsla vilket bidrog till ätstörningar, framkallat häftiga kräkningar och hjärtklappning med mer. Som ni förstår är detta inte en medicin jag borde äta, man behöver inte vara läkare för att förstå det. Men hon satte mig på 54mg på morgonen och 18mg till lunch. När jag berättade att jag fick abstinenssymtom som vid nikotinberoende och började må allt sämre valde hon att öka på med ytterliggare 18mg till lunch, istället för att ta bort medicinen. Kan tillägga att enligt FASS är den högsta rekommenderade dagliga dosen 54 mg. Jag vägrade självklart ta den mer.

Orörlig i flera timmar

Samtidigt som Concertan så åt jag även en medicin som heter Quetiapin, en medicin jag inte alls mådde bra utav. Jag skulle ta 200mg varje kväll, en stund innan jag skulle sova. Jag tyckte att det lät som en hög dos att börja med för mig som inte riktigt tål mediciner, så jag tog en fjärdedel. Tur var väl det. Jag blev väldigt dåsig tills det att jag somnade, och vaknade igen ca 15 timmar senare. Jag vaknade och var så jäkla kissnödig, ni vet så man bara vill rusa till toaletten, men jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens lyfta mina händer. Självklart drabbades jag utav panik, jag ville ringa någon och be om hjälp, men telefonen låg på mitt nattduksbord och jag kunde inte ta den. Jag hade en klocka på mitt nattduksbord som visade att klockan var 12, vilket betydde att ingen skulle vara hemma på åtminstone 5 timmar. Så där låg jag, tills klockan var cirka 17:30 då min mamma äntligen kom hem; hon ropade och undrade varför jag ej svarat i telefonen alls, och jag bara skrek rakt ut. Hon kom springandes upp till mitt rum och fick hjälpa mig att ta mig till toaletten. Efter ett tag kunde jag röra mig igen, men varje millimeter kändes som att kroppsdel efter kroppsdel skulle explodera. Det tog 1-2 dagar innan smärtan försvann. Även detta tog jag upp med min läkare, som sa att jag måste fortsätta ta den och absolut måste ta 200mg.

"Får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?"

Där och då fick jag nog, så jävla jävla nog. Jag hade aldrig höjt rösten åt henne eller ens varit otrevlig, men nu blev jag totalt vansinnig. Jag skrek åt henne att hon var dum i huvudet, frågade om hennes uppdrag inom psykvården var att mörda sina patienter och vrålade "får du extra betalt för varje tablettjävel du skriver ut?". Det mötet slutade med att hon tyckte jag var instabil och borde läggas in, samt skrev ut ännu fler mediciner. Jag insåg att det var lönlöst, och bytte läkare samma dag.

Jag gick till denna läkare i flera år, trots att jag redan vid första mötet avskydde henne. Våran personkemi var mer en giftig gas och det var bara en tidsfråga innan det skulle explodera. Detta kände jag under den allra första timmen jag satt i ett rum med henne, ändå fortsatte jag gå till henne. Varför? Jag kände mig elak. Jag fick dåligt samvete och trodde att hon skulle bli ledsen om jag bytte läkare. Jag kände andra som gick till samma läkare och där det fungerade jättebra, så på något sätt fick jag för mig att jag var konstig. 

"Ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt"

Men vad är det egentligen för konstigt att byta läkare när det ej fungerar? Om vi har en partner där personkemin inte stämmer så gör vi slut, har vi bekanta där det inte fungerar så umgås vi inte, men det ska behöva kännas jobbigt att vi vill att den som ska hjälpa oss ta livsviktiga beslut för 200:- per tillfälle ska fungera med oss? Varför ska jag betala 200:- för att någon ska göra mig osäker och arg, är det inte då bättre att jag går till någon som faktiskt hjälper mig?

Det är så oerhört viktigt att stå på sig, speciellt inom vården. Jag har många gånger känt att "ingen kommer ju ändå tro på mig" eller "dom kommer ju bara tycka att jag är helt störd", men ändå har jag inte backat. Ingen känner mig bättre än jag, så ingen kan säga åt mig att det jag känner är fel bara för att de ej skulle känt på samma sätt. Hade jag inte vägrat ta alla de mediciner jag fick utskrivna så skulle min kropp brakat ihop fullständigt, det kan jag lova er. Men när jag ringde min sköterska för att tala om att jag ville byta läkare (och berätta varför) sa hon "men hon är en jättebra läkare, en av de bästa vi har! Har du verkligen gett henne en ärlig chans?". Jag kände inte alls för att diskutera och argumentera kring något jag har fullkomlig rätt till, så jag sa bara "ändra min läkare eller så sätter jag aldrig foten hos er igen, så är det bara".

Jag har varit med om en del skit inom psykvården, saker som fått mig överväga att ge fan i att gå dit igen. Men jag går dit. Jag behöver hjälp och det vet jag, och jag vet även att för varje rötägg finns det någon som faktiskt vill hjälpa. Jag har haft en hel del psykologer genom livet, bra som dåliga, men jag försöker minnas de bra. De som fått mig inse viktiga saker, de som lyssnat och gett uppriktiga råd, de som kallat mig intelligent och sagt att jag faktiskt hjälpt dom förstå andra bättre. De som hjälpt mig att leva. Ja, det finns en jävla massa saker som skulle behöva förbättras inom psykvården, och ja det kryllar utav människor som inte överhuvudtaget borde arbeta i närheten utav levande varelser. Men det kryllar också utav personer som ägnar sina liv åt att rädda andras, och de får aldrig bli bortglömda. 

Slutsatser: 1) Stå alltid, alltid, a l l t i d  på dig  2) Ta inga mediciner du inte känner fungerar  3) Byt läkare/psykolog om du ej trivs  
4) Psykvården är viktig   5) Men du själv är ännu vikigare

Har ju helt glömt bort massa bilder från i februari på min svinsnygga lillasyster, hur ens?? Här är ialllafall 2 stycken. Har även insett att jag har mängder utav andra bilder jag glömt dela med mig utav, t.ex. från New York i julas, så det kommer nog lite framöver.

Jag har sovit större delen utav dagen, men inte tusan hjälper det, känns som jag skulle kunna sova konstant i en vecka. Livet som sjuk är stressande, för ja jag blir väldigt stressad av att bara ligga i sängen/soffan, det händer för lite. Hursomhelst så blev det ju ingen fika för mig nu då, så jag ska göra mat lite snabbt och sedan krypa tillbaka ner under täcket.

#HappiChallenge  //  46x38 cm

Jag har lagt denna och även den förra tavlan under kategorin "Psykisk Ohälsa" (och såklart "Similar to art"), detta därför att de är mitt sätt att hantera ångest och panik, men även därför att de representerar någonting särskilt för mig.

"Hör min tystnad" (den förra) är för mig att ha så mycket man vill och behöver säga högt, skrika ut så alla hör -men inte kan. När jag mår riktigt dåligt vill jag mer än allt bara få lätta på trycket och prata med någon, gråta ut i någons armar och låta allt som gör ont rinna ut med tårarna, men det är så jävla svårt. Miljarder saker som snurrar i huvudet, men väldigt, väldigt få som faktiskt kommer ut. Så ibland önskar jag att någon kunde höra de extrema skriken av att inte säga någonting alls.

"Pink elephant in the room" är för alla hundratals gånger jag känt hur folk tippat på tårna runtom mig, rädda att råka nämna någonting om att må dåligt. Alla vill fråga saker, prata om det -men ingen törs. Som man säger "ska vi bara undvika elefanten i rummet?" när det är ett obekvämt ämne alla vet om men låtsas inte riktigt finns. Ibland har jag känt att jag är det där ämnet och istället för att folk ska fråga mig det dom undrar, så har det blivit en obekväm stelhet.

Så, där har ni historierna bakom mina två senaste kreativa utlopp.