en mysigare onsdag
2019-01-30 @ 18:22:34
Hittade ny gosjacka på H&M. Har varit småkär i den ett bra tag, men har så mycket jackor så kände att jag inte behövde en till. Men när de satt ned den till 120:-, då är man ju nästintill tvungen haha..
Hade inte druckit något kaffe än idag när vi kom till cafét, så var helt lycklig när jag äntligen fick en latte haha! Vi var på Trillin (tror jag det heter? Gamla Nilssons för er som känner till Västervik), och det var riktigt mysigt.
Fick stressa halvt ihjäl mig för att hinna med bussen till stan förut haha; lyckades lägga bort mina byxor 5 minuter innan jag skulle gå så irrade runt i lägenheten halvt hysterisk, så jäkla typiskt mig; tidsoptimist, senil och förvirrad. Undrar hur livet är för er som t.ex. inte letar efter nyckeln när ni faktiskt har den i handen, är det najs?
Hittade ny gosjacka på H&M. Har varit småkär i den ett bra tag, men har så mycket jackor så kände att jag inte behövde en till. Men när de satt ned den till 120:-, då är man ju nästintill tvungen haha..
Hade inte druckit något kaffe än idag när vi kom till cafét, så var helt lycklig när jag äntligen fick en latte haha! Vi var på Trillin (tror jag det heter? Gamla Nilssons för er som känner till Västervik), och det var riktigt mysigt.
Hur fina är inte dessa pärlor?? Vi hade en supermysig dag, bara babblade och skrattade som vanligt. Fyllt på energin lite♥
När jag kom hem från öppenvården sprang jag upp och hämtade Tom och gick en sväng, sedan har jag bara tagit det lugnt. Ska laga någon mat snart, har glömt att käka mat sedan i torsdags haha, hur ens?? Så nu är jag tvungen iallafall. Bäst jag drar igång musik och börjar direkt, annars lär jag bara glömma igen haha.
Vad har ni gjort idag? :)
När jag kom hem från öppenvården sprang jag upp och hämtade Tom och gick en sväng, sedan har jag bara tagit det lugnt. Ska laga någon mat snart, har glömt att käka mat sedan i torsdags haha, hur ens?? Så nu är jag tvungen iallafall. Bäst jag drar igång musik och börjar direkt, annars lär jag bara glömma igen haha.
Vad har ni gjort idag? :)
black and white
2019-01-30 @ 11:12:21
Två bilder jag tog på världens finaste mami♥
Jag vaknade för en stund sedan efter att ha somnat om någon timme, välbehövligt vill jag lova. Ska klä på mig och göra mig i ordning, gå en sväng med Tom, sedan ska jag till stan för att umgås lite med finaste Elin & lilla Svea innan jag ska på läkarmöte! Önskar er alla en fin onsdag♥
Två bilder jag tog på världens finaste mami♥
Jag vaknade för en stund sedan efter att ha somnat om någon timme, välbehövligt vill jag lova. Ska klä på mig och göra mig i ordning, gå en sväng med Tom, sedan ska jag till stan för att umgås lite med finaste Elin & lilla Svea innan jag ska på läkarmöte! Önskar er alla en fin onsdag♥
Låtar för själen
2019-01-28 @ 20:54:35
Alla som känner mig, på riktigt, vet att jag älskar pianomusik. För mig är det musik som inte talar om vad du ska känna, utan de bara träffar en i hela kroppen samtidigt. Jag har lyssnat mycket på det hela mitt liv, det lugnar mig och hjälper mig att sortera tankarna. När jag t.ex. inte kan sova på nätterna så sätter jag alltid igång denna lista i hörlurarna, och så målar jag, skriver, går ut och går eller bara ligger och lyssnar. "Song for Sienna" av Brian Crain är min absoluta favorit och har varit ett bra tag, känns som om hela själen andas när den spelas. Lyssna så får ni väl se om den har samma effekt på er.
Alla som känner mig, på riktigt, vet att jag älskar pianomusik. För mig är det musik som inte talar om vad du ska känna, utan de bara träffar en i hela kroppen samtidigt. Jag har lyssnat mycket på det hela mitt liv, det lugnar mig och hjälper mig att sortera tankarna. När jag t.ex. inte kan sova på nätterna så sätter jag alltid igång denna lista i hörlurarna, och så målar jag, skriver, går ut och går eller bara ligger och lyssnar. "Song for Sienna" av Brian Crain är min absoluta favorit och har varit ett bra tag, känns som om hela själen andas när den spelas. Lyssna så får ni väl se om den har samma effekt på er.
Det är okej att vara okej
2019-01-20 @ 16:56:14
Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?
Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.
Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.
Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.
Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen.
Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?
Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.
Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.
Varje år har jag sagt att det blir mitt sista, att jag inte överlever tills det nästa, och jag har menat det. Jag har varit död större delen utav mitt liv, men jag har äntligen börjat vakna till liv; med mer kämparglöd och positivitet än någonsin. Så detta är inte mitt sista år, det är mitt första. Mitt första år som levande; för jag har ett helt liv att leva, och jag vill inte gå miste om en enda sekund.
Jag vet att texten blev lite rörig och kanske ibland lite osammanhängande, men äsch ni förstår nog poängen.
Het tomatsoppa & hasselnötsfrallor på 30 minuter
2019-01-16 @ 18:08:22
De senaste dagarna när jag legat sjuk (och otroligt rastlös) så har jag provat lite nya matidéer, jag älskar ju att stå i köket och prova mig fram; hitta på egna recept och förbättra gamla.
Idag slängde jag ihop en het tomatsoppa toppad med körsbärstomater, fetaost och oregano, samt hembakade hasselnötsfrallor. Det är väldigt mättande, jäkligt gott och dessutom väldigt simpelt. Jag bakade frallorna och gjorde soppan under tiden de var i ugnen. Det tog endast 30 minuter allt som allt. Tänkte dela med mig utav recepten:
Het tomatsoppa Cirka 3-4 portioner
Du behöver:
1 paket passerade tomater (500g)
½ gul lök
2 stora vitlöksklyftor
ca ½ purjolök
3-4 morötter
1 grönsaksbuljontärning
Chilipulver, vitpeppar, oregano
Lite vatten
Körsbärstomater
Fetaost
Såhär gör du:
Släng gul lök & vitlök i en mixer tillsammans med ca ½-1 dl vatten och mixa till en smet
Skala & skiva morötterna, hacka även purjolöken i lagom bitar
Lägg allting i en stekpanna tillsammans med lite vatten, smula även ned buljongtärningen
Fräs det några minuter under omrörning
Häll i passerade tomater och krydda efter smak -jag gillar att ha lite extra chilipulver då jag föredrar en hetare smak, men smaka av under tiden det kokar så det passar din smak!
Låt det koka i cirka 5 minuter, under tiden kan du dela körsbärstomaterna och fetaosten
Häll upp soppan i en tallrik, lägg ner tomater & fetaost, och strö över lite extra oregano
Färdigt!
Tips: Denna soppa går att variera på många sätt, t.ex. tycker jag om att ha i quornbitar/färs, eller tillsätta lite pasta eller potatis. Om ni vill göra det så kom ihåg att öka mängden passerade tomater och vatten.
Idag slängde jag ihop en het tomatsoppa toppad med körsbärstomater, fetaost och oregano, samt hembakade hasselnötsfrallor. Det är väldigt mättande, jäkligt gott och dessutom väldigt simpelt. Jag bakade frallorna och gjorde soppan under tiden de var i ugnen. Det tog endast 30 minuter allt som allt. Tänkte dela med mig utav recepten:
Het tomatsoppa Cirka 3-4 portioner
Du behöver:
1 paket passerade tomater (500g)
½ gul lök
2 stora vitlöksklyftor
ca ½ purjolök
3-4 morötter
1 grönsaksbuljontärning
Chilipulver, vitpeppar, oregano
Lite vatten
Körsbärstomater
Fetaost
Såhär gör du:
Släng gul lök & vitlök i en mixer tillsammans med ca ½-1 dl vatten och mixa till en smet
Skala & skiva morötterna, hacka även purjolöken i lagom bitar
Lägg allting i en stekpanna tillsammans med lite vatten, smula även ned buljongtärningen
Fräs det några minuter under omrörning
Häll i passerade tomater och krydda efter smak -jag gillar att ha lite extra chilipulver då jag föredrar en hetare smak, men smaka av under tiden det kokar så det passar din smak!
Låt det koka i cirka 5 minuter, under tiden kan du dela körsbärstomaterna och fetaosten
Häll upp soppan i en tallrik, lägg ner tomater & fetaost, och strö över lite extra oregano
Färdigt!
Tips: Denna soppa går att variera på många sätt, t.ex. tycker jag om att ha i quornbitar/färs, eller tillsätta lite pasta eller potatis. Om ni vill göra det så kom ihåg att öka mängden passerade tomater och vatten.
Hasselnötsfrallor 12 st
Ugn: 200°C
Du behöver:
ca 9 dl vetemjöl (det går även att byta ut några dl mot t.ex. grahamsmjöl)
1,5 dl slätmixade hasselnötter
1 tsk salt
3 tsk bakpulver
1 ägg
4,5 dl vatten
Samt 1 uppvispat ägg till pensling
Såhär gör du:
Blanda ihop de torra ingredienserna i en bunke
Gör en grop i mitten och häll ner ägget, samt ca 3dl vatten
Arbeta in den torra blandningen lite i taget, och tillsätt resterande vatten lite i taget tills du fått en smidig deg (jag tyckte det var lättast att använda en gaffel för att röra ihop det)
Strö mjöl över bakbord/skärbräda, arbeta upp degen på den och dela sedan i 12 jämna bitar
Lägg bakpapper på en plåt, rulla degbitarna till bollar och lägg på plåten
Pensla alla ordentligt med ägget
Gräddas i mitten utav ugnen i ca 13-15 minuter, eller tills de fått fin färg. Ha koll.
Servera dem nybakade, tillsammans med soppan!
Tips: Detta är ett bra "grundrecept", du kan prova att tillsätta andra ingredienser du gillar. T.ex. kan det vara gott att strö dem med sesamfrön, eller att ha lite fetaost & hackade tomater i degen. De är även goda som frukostfrallor tillsammans med lite marmelad och ost. Testa dig fram!
Smaklig måltid!
Ugn: 200°C
Du behöver:
ca 9 dl vetemjöl (det går även att byta ut några dl mot t.ex. grahamsmjöl)
1,5 dl slätmixade hasselnötter
1 tsk salt
3 tsk bakpulver
1 ägg
4,5 dl vatten
Samt 1 uppvispat ägg till pensling
Såhär gör du:
Blanda ihop de torra ingredienserna i en bunke
Gör en grop i mitten och häll ner ägget, samt ca 3dl vatten
Arbeta in den torra blandningen lite i taget, och tillsätt resterande vatten lite i taget tills du fått en smidig deg (jag tyckte det var lättast att använda en gaffel för att röra ihop det)
Strö mjöl över bakbord/skärbräda, arbeta upp degen på den och dela sedan i 12 jämna bitar
Lägg bakpapper på en plåt, rulla degbitarna till bollar och lägg på plåten
Pensla alla ordentligt med ägget
Gräddas i mitten utav ugnen i ca 13-15 minuter, eller tills de fått fin färg. Ha koll.
Servera dem nybakade, tillsammans med soppan!
Tips: Detta är ett bra "grundrecept", du kan prova att tillsätta andra ingredienser du gillar. T.ex. kan det vara gott att strö dem med sesamfrön, eller att ha lite fetaost & hackade tomater i degen. De är även goda som frukostfrallor tillsammans med lite marmelad och ost. Testa dig fram!
Smaklig måltid!
ärliga ord ur gamla anteckningar
2019-01-16 @ 15:53:37
2 januari 2016
Visst kan jag ibland känna hur huvudet är på väg att explodera när hjärnans filter är helt avstängt, men jag känner ändå att det inte påverkar mig riktigt till samma grad som tidigare. Saken är den att när man är osäker i sig själv så är alla ens sinnen på helspänn (ännu värre när man har ADHD och faktiskt saknar filter vanligtvis) för att kunna uppfatta hot, vilket gör att om man känner sig otrygg i en situation så kommer hjärnan ta in precis allting som sker runtom för att kunna registrera eventuella hot. Men när man börjar finna tryggheten i sig själv så upptäcker man att det är ytterst få situationer som faktiskt är farliga, och även om filtreringen inte är på topp så slappnar hjärnan av på ett annat sätt och man kan hantera det betydligt bättre.
Vad tänker ni kring detta? Känner ni igen er i någon utav texterna?
Har fått igång min gamla telefon och har läst igenom lite gamla anteckningar i den (2015-2017). Jag skriver ofta ned tankar, idéer, dikter etc. i mobilens anteckningar, och fann en hel del gamla texter som jag helt hade glömt bort. Vissa smärtsamma, vissa tänkvärda, men alla får mig att se hur långt jag kommit idag. Delar med mig utav några här, och även mina tankar kring det idag.
10 oktober 2016
Jag är fortfarande en person med ett väldigt öppet hjärta, som alltid vill se det bästa i människor och gör vad jag kan för att andra ska må bra. Och visst kan det vara påfrestande, visst har det stundvis blivit ett slag i ansiktet när ens godhet utnyttjas, men jag vill inte ändra på det ändå. Det är just denna egenskap som gör att jag aldrig ser ner på människor, att jag försöker sprida glädje, att jag har träffat så många underbara människor, att jag är kapabel att förlåta och gå vidare. Så även om det ibland sliter mig itu, så ger det mig så mycket styrka och glädje. Varför skulle jag vilja ändra på det?
5 maj 2016
Jag vill fortfarande åka bort, börja om, se något nytt. Men inte för att jag behöver det, inte för att jag "måste", utan för att jag VILL. Det senaste halvåret har jag byggt upp mig själv från grunden, och jag tycker idag om mig själv tillräckligt för att inte bry mig om någon annan ogillar mig. Dom som viskar bakom ryggen kommer alltid att stå där bakom, men dom är just det; Bakom mig. Så jag lämnar dom där och fortsätter framåt.
10 oktober 2016
Jag är fortfarande en person med ett väldigt öppet hjärta, som alltid vill se det bästa i människor och gör vad jag kan för att andra ska må bra. Och visst kan det vara påfrestande, visst har det stundvis blivit ett slag i ansiktet när ens godhet utnyttjas, men jag vill inte ändra på det ändå. Det är just denna egenskap som gör att jag aldrig ser ner på människor, att jag försöker sprida glädje, att jag har träffat så många underbara människor, att jag är kapabel att förlåta och gå vidare. Så även om det ibland sliter mig itu, så ger det mig så mycket styrka och glädje. Varför skulle jag vilja ändra på det?
5 maj 2016
Jag vill fortfarande åka bort, börja om, se något nytt. Men inte för att jag behöver det, inte för att jag "måste", utan för att jag VILL. Det senaste halvåret har jag byggt upp mig själv från grunden, och jag tycker idag om mig själv tillräckligt för att inte bry mig om någon annan ogillar mig. Dom som viskar bakom ryggen kommer alltid att stå där bakom, men dom är just det; Bakom mig. Så jag lämnar dom där och fortsätter framåt.
2 januari 2016
Vad tänker ni kring detta? Känner ni igen er i någon utav texterna?
