Igår åkte jag och mamma ut för att ta lite bilder på varandra, och resultatet ser ni här. Vet ni vad? Jag älskar dessa bilder, allihop. Inte för att jag egentligen är sådär supernöjd med dom, men därför att de aldrig tidigare existerat. För några månader sedan, och i 23 år dessförinnan, var dessa bilder omöjliga. Aldrig hade jag aldrig varit bekväm med att någon annan ta bilder på mig, än mindre helkroppsbilder. Så många saker som varit otillräckligt, fult och rakt igenom fel. Varför skulle jag vilja föreviga något så motbjudande?

Men de där skrattet, med den lilla huggtanden synlig och smilegropar runtom, är inte längre något som äcklar mig; Det imponerar mig. Efter alla gånger jag varit övertygad om att jag aldrig ska le igen, all smärta och alla jobbiga år, så imponeras jag utav att ens kunna skratta, att ha förmågan att känna glädje. Jag tar det aldrig för givet, för vilken gåva det är att få skratta.
Den där gigantiska stjärten och de breda låren, de får mig inte längre att skrika åt spegelbilden. Tänk om 15-åriga jag, som svalt mig till den grad att jag svimmade dagligen och som var övertygad om att jag aldrig mer skulle kunna äta utan att kräkas, kunde se mig nu -kunde se att vi vann över alla hjärnspöken? Vad stolt mitt tonårsjag skulle vara om hon såg det arslet dansa loss utan att bry sig vad andra tycker.
Dom där små ögonen som jag avskydde och skämdes över, som jag önskade hade varit bruna istället för gröna under så många år -hur häftigt är det inte att efter allt dessa ögon tvingats se, så ser jag fram emot att öppna dom på morgonen?
De vidriga armarna och konstiga händerna som jag så många gånger svurit över, tänk så många kramar de givit? Så många saker de orkat bära, så mycket kreativt de skapat, så mycket tröst andra funnit i dem, så mycket de orkat med.
Läpparna, de där osymmetriska jäkla läpparna som jag så många gånger önskat jag fick slita av - de är det tydligaste genetiska arvet jag fick efter min älskade morfar med sin underbara hängläpp. Och vad de gjort mitt liv roligare; alla leenden de format, alla kyssar de stulit, alla godsaker de smakat, alla ord de sagt, alla låtar de sjungit med till.
Vad jag har avskytt brösten, som alltid varit för stora, i vägen, jobbiga, fula, tunga -men tänk att de är friska. För några år sedan hittade min läkare knölar i ena bröstet och jag förberedde mig på det värsta, men fick tacka gud när det sedan visade sig vara helt ofarligt. Vad tacksam jag bör vara, för att de faktiskt mår bra.
Och det där tråkiga, platta håret som jag bokstavligen slitit tussar ifrån när jag inte stått ut -tänk vad häftigt det är att trots alla hundratals färgningar, blekningar, avfärgningar, medel, tovor, ångestslitningar och övriga slitningar, så är det fortfarande tjockt, friskt och växer så det knakar.


Tänk hur många vi är som spenderat mer tid åt att må dåligt över hur vi ser ut, än vi gjort åt att skratta? Som ställt in planer för att vi känt oss fula, som fått ångest när någon tittat på oss, vars liv kretsat kring att trycka ner oss själva fullständigt. Jag har ägnat så många år åt att irriteras, störas, äcklas och hata mig själv, men varför? Okej, jag tycker inte att jag är någon modell direkt, men so what? Vi föds med olika utseenden, det är våra små olikheter som gör oss till dom vi är, och att vara unik bör aldrig vara någonting negativt. När jag nu tänker på hur mycket både min kropp och själ genomgått så känner jag mig både tacksam och glad, för att hela jag har orkat kämpa vidare. Och är det inte viktigare att vara lycklig, än att vara perfekt? Jag tycker det.