clarity in the fog


Jag älskar när dimman drar över och gör allt synligt; När alla miljarder små trådar plötsligt pryder allt och ingenting, och omvärlden förvandlas till ett trolskt sceneri. Egentligen har jag en ganska rejäl spindelfobi (eller ja, fobi för allt med för mycket ben som jag brukar säga), men när dimman lägger sig såhär -då blir jag snarare förtrollad än förskräckt; Världen ser ut som en sida tagen ur alla sagor jag hittade på som barn, och jag älskar det. Det väcker nyfikenheten och fascinationen i mig. När skogen ser ut såhär så känns det som om det närsomhelst ska dyka upp något magiskt; så som Skogsrået eller Anansi.





Efter nästan en vecka med kortison så kan jag äntligen prata, äta och sova igen. Efter några rundor till läkare konstaterades det att jag högst troligt åkt på en rejäl inflammation i käkmuskeln/leden, som sedan spridit sig ut i varenda muskel på hela vänster sida huvud, hals och nacke. Allt detta på grund av att jag inte var riktigt beredd när jag åkte karusell för 1,5 månad sedan, och slog i käken ordentligt. Så typiskt mig. Jag mår som sagt bättre nu, men tar jag inte kortison så svullnar det och krampar igen. Väntar på att bli kallad till någon specialist så jag ska slippa detta helt. Jaja, jag är positiv och tänker att det rer sig, som vi säger i Västervik.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0