Sockerfri äppelpaj







Jag hade några äpplen som höll på att bli dåliga, så idag improviserade jag fram en sockerfri äppelpaj. Den blev SÅ god! Smulpaj är ju något utav det enklaste som finns att baka, och så himla gott, så jag tyckte det var dags för ett recept utan vitt socker. Lite kardemumma i "degen" lyfte verkligen pajen på ett fint sätt –den är alltså inte absolut nödvändig, men den fyller definitivt ut smaken och gör sig otroligt bra ihop med honungens sötma. Äpple och kanel är en klar favorit här hemma, speciellt nu i vintermörkret då det känns så mysigt på något vis.
Några små tips:
- För allergivänlig paj: Pajen innehåller ingen mjölk, och havregrynen kan enkelt bytas ut mot glutenfria
- Byt ut kokosflingor eller lite havregryn mot hackade nötter om du föredrar en lite mer nötig paj
- Jag vill inte ha för mycket "deg" i smulpaj, men föredrar du mer deg kan du bara fördubbla smuldegsreceptet
- För mindre sötma, halvera mängden sötströ

Brownies –utan socker och mjöl













Dessa brownies är verkligen syndigt goda då de blir perfekta i både smak och konsistens –utan att behöva vara ohälsosamma. Jag har publicerat detta recept tidigare, för cirka 1,5 år sedan, men ville göra ett mer utförligt skrivet recept där jag nu även lagt till min väldigt goda frosting (som jag improviserade fram idag, haha). Perfekta när chokladsuget är smärtsamt påtagligt!
Några små tips innan jag avslutar:
•Vill man göra en väldigt snabb och enkel frosting kan man ta 1 dl färskost och 1 dl Protinella och vispa ihop, det är också jättegott –men orkar man så är min nya frosting definitivt godare.
•Dessa brownies blir ganska "tunga" och gör sig därför väldigt bra tillsammans med bär eller frukt, men är fantastiskt goda på egen hand.
•Vill man så kan man tillsätta t.ex. hackade nötter, chokladbitar eller torkad frukt/bär i smeten för det där "lilla extra". Jag hade faktiskt i lite torkade jordgubbar idag vilket var himla gott.
[ Om du är diabetiker så kom ihåg att även "sockerfritt socker" och fruktsocker/honung kan höja glukoset. För mig funkar dessa brownies ovanligt bra att äta och ger mig faktiskt ingen direkt märkbar höjning så som jag annars får utav det mesta. Men vi "reagerar" alla olika på olika livsmedel –Du känner din kropp bäst. Bara en "heads up" då det kan vara lätt att glömma av. ]

kaffe, depression och dissociation


Att halva ögonbrynen som försvann vid sköldkörtelproblemen inte verkar komma tillbaka påverkar verkligen min självkänsla mer än någonting annat. Det kan kanske låta löjligt, men jag tror vi alla har någonting i vårt utseende som vi är extra nöjda med; Som boostar och hjälper en känna sig som sig själv –vad än det må vara. För mig är (var) det mina ögonbryn. Jag har alltid haft väldigt fylliga ögonbryn och därmed kunnat forma dem hur jag vill, och så länge jag haft dem har jag känt mig som mig själv och kunnat vara bekväm oavsett hur jag sett ut i övrigt. De har liksom fungerat som ett slags ankare, hur knäppt det än låter; Så att när jag inte känner mig som mig själv har jag kunnat se i spegeln och fått lite fotfäste. Jag är jag. Men halva ögonbrynen består numer av något enstaka hårstrå och jag måste måla i dem för att se ut som mig själv, vilket gör att jag upplever en form utav depersonalisation när jag ser mig i spegeln, som i kombination med att varken min hjärna eller kropp fungerar som den gjorde innan gör att både min egen kropp och omvärlden ibland känns overklig. Jag antar att all sjukdom, sorg och smärta de senaste åren har satt djupare spår än jag egentligen velat erkänna och gett mig någon typ utav identitetskris där jag har svårt att både placera mig själv i världen och se världen som något verkligt eller viktigt. Inte på en psykotisk nivå, men som en dissociation till följd utav långvarig, hög stressnivå utan egentlig paus. Detta innebär självklart en fara för mig då jag har en kroniskt förhöjd suicidrisk p.g.a en otroligt romantiserad och längtande syn på döden –något jag oftast kan hantera tack vare min mer rationella sida, men som blir väldigt svårt att resonera med när världen inte riktigt känns begriplig eller meningsfull och därmed förlorar all rationalitet. Plötsligt flätas det rationella samman med det explosivt emotionella och jag har svårt att avgöra vad som styr vad och därmed brottas med vad jag egentligen borde göra och hur jag borde tänka. Alla former utav sociala sammanhang, t.o.m något så litet som ett meddelande, är extremt ansträngande och längre stunder (det vill säga allt som innebär mer än att nicka lite och säga "hej hej", ungefär) skapar minnesluckor och jag vet att jag umgåtts, men jag vet sällan mer än högst 30% utav vad som sagts och gjorts. Det gör att jag gärna isolerar mig, för socialt umgänge ger mig just nu ingenting annat än minnesluckor och utmattning och är inte riktigt för min skull, utan för andras. Jag finner liksom sällan någon glädje i det. Självklart kan jag känna att jag saknar dem jag älskar, depressionen raderar inte kärleken, men den raderar glädjen och meningsfullheten. Så även när jag är där så är jag inte där, för medvetandet liksom kopplas ifrån och allt jag säger och gör går på autopilot. Jag vet, det är snurrigt och det är mörkt och det är inte bara lite simpel lördagsläsning man snubblar in på när man inte har något bättre för sig. Men för mig är detta vardagen.
Ja, jag har nu tätare kontakt med psykologen då livet hunnit ifatt mig, så inget att direkt oroa sig över på så vis. Ibland behöver jag bara få skriva och sätta ord på det jag känner och upplever då jag aldrig riktigt vill prata med andra än vården, men behöver få ut det i små doser. Skriva är hur jag förstår och bearbetar, och bloggen är ju min ventil och min dagbok. Och sanningen är att jag sedan en tid tillbaka mår väldigt, väldigt dåligt och inte alls känner mig som mig själv. Det enda som får mig att känna mig som mig själv –när ångesten tar en paus, jag kan andas, känner glädje och är här och nu– är barn. Jag vet inte om det är någon biologiskt inbyggd mental mekanism, men så är det; Då finns jag. Men resterande utav tiden... vet jag inte alls vem jag är längre. Och det är ärligt talat ett helvete.

lite mysbilder från veckan
ONSDAG
Spenderade dagen med att vara barnvakt åt Hailey hemma hos mamma, så det var riktigt familjehäng hela dagen vilket var så himla mysigt. Cera var supernöjd som fick springa som en tok på gården (skogarna där vi vanligtvis brukar släppa henne har varit fyllda med snö, vilket gör att hon inte kan springa där) och sedan sov i olika knän i soffan.


TORSDAG
Även igår var jag barnvakt hemma hos mamma, och vi hade minst sagt en underbar dag. Det är så roligt att se hur Haileys personlighet utvecklas och hon är så full utav bus och kärlek. Hade med mig kameran och fick lite underbara bilder, då jag har vridbar skärm kan jag vända så Hailey ser sig själv och det tyckte hon var så himla roligt. Jag och Pelle passade på att ta en promenad i solen när det var sovdags –det var så pass varmt att jag var tvungen att öppna jackan innan jag smälte bort fullständigt. Jag passade även på att ta en kaffe på trappan i solen (utan jacka, ja det VAR så varmt) medan hon sov, och jag njöt utav varje sekund. Så, så tacksam för såna härliga dagar med familjen!







söndag på en måndag

Igår fortsatte jag bocka av listan –listan som jag konstant fortsatt fylla på under helgen allt eftersom jag kommit på fler saker som behövt göras. 55 utav 62 punkter är avbockade och det känner jag är jäkligt bra jobbat faktiskt! Resten ska bockas av idag.



Recept: Kardemummascones






