Kärlekens dag - Sprid kärleken vidare
Jag älskar kärlek i alla former och konstellationer, och denna dag kretsar ju kring just kärleken. Det handlar inte om att köpa dyra presenter, tävla om vem som har den lyxigaste instagrambilden eller äta på den finaste restaurangen, utan det handlar om att se och uppskatta varandra och oss själva just så som vi är; en dag att sprida lite extra kärlek. Alla hjärtans dag är en hyllning till vår förmåga att älska; vem vi än älskar och hur vi än älskar den.
Jag vet att många känner sig ensamma just idag, då det har blivit någon allmän missuppfattning om att man måste ha en partner för att få fira dagen, när en partner inte är något som helst krav. Det enda kravet är att du har kärlek att ge; sen kan du ge den till en partner, en förälder, ett barn, en kollega, ett husdjur, en främling, en vän, eller dig själv. Som singel firade jag alla hjärtans dag med fokus på kärleken till mig själv; Jag gjorde saker jag mådde bra utav, tog hand om mig själv, överöste mig med uppskattningen jag behövde och förtjänade. Att ha en partner kan vara underbart, men lås dig inte i tanken att ditt hjärta måste tillhöra någon annan för att få hyllas, detta är trots allt ALLA hjärtans dag, inte romantiska partnerrelationers dag.
Alla former utav kärlek är det vackraste vi har, och det är värt att både hyllas och spridas. Jag har en liten tradition på alla hjärtans dag; Jag vill sprida lite extra kärlek någonstans där den behövs. Så istället för att spendera onödiga pengar på något jag egentligen inte behöver, så väljer jag årligen en organisation att skänka några kronor till. Det kan vara 20 kronor eller 500 kronor, beroende på vad man har möjlighet till. Tidigare har jag skänkt några hundra till bl.a UNICEF, WWF, Aldrig Ensam och olika djurskydd/shelters. Att sprida kärleken vidare är ett sätt att ta hand om varandra och att ett steg i taget försöka bege oss mot en vackrare morgondag.
I år har jag valt att sprida lite kärlek och skänka några hundra kronor till Women To Remember, därför att jag anser att det enorma arbete de gör är så viktigt. Jag har varit med i facebookgruppen under samma namn ett bra tag, och berörs dagligen utav de kvinnor som tvingas kämpa, eller som fråntagits rätten att kunna kämpa längre. Då jag själv tidigare har utsatts för både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, så ligger denna organisation mig varmt om hjärtat och kvinnors rättigheter är något jag brinner för. Vi är alldeles för många med personliga erfarenheter inom detta ämne, och WTR kämpar för att ingen ska behöva få genomgå det, speciellt inte ensam. En fantastisk organisation som är värd att spridas och delas, som är viktig för att göra vårat samhälle till en tryggare plats för kvinnor och barn. Klicka er in på www.womentoremember.org och läs mer om deras livsviktiga arbete.
Jag vet att många känner sig ensamma just idag, då det har blivit någon allmän missuppfattning om att man måste ha en partner för att få fira dagen, när en partner inte är något som helst krav. Det enda kravet är att du har kärlek att ge; sen kan du ge den till en partner, en förälder, ett barn, en kollega, ett husdjur, en främling, en vän, eller dig själv. Som singel firade jag alla hjärtans dag med fokus på kärleken till mig själv; Jag gjorde saker jag mådde bra utav, tog hand om mig själv, överöste mig med uppskattningen jag behövde och förtjänade. Att ha en partner kan vara underbart, men lås dig inte i tanken att ditt hjärta måste tillhöra någon annan för att få hyllas, detta är trots allt ALLA hjärtans dag, inte romantiska partnerrelationers dag.
Alla former utav kärlek är det vackraste vi har, och det är värt att både hyllas och spridas. Jag har en liten tradition på alla hjärtans dag; Jag vill sprida lite extra kärlek någonstans där den behövs. Så istället för att spendera onödiga pengar på något jag egentligen inte behöver, så väljer jag årligen en organisation att skänka några kronor till. Det kan vara 20 kronor eller 500 kronor, beroende på vad man har möjlighet till. Tidigare har jag skänkt några hundra till bl.a UNICEF, WWF, Aldrig Ensam och olika djurskydd/shelters. Att sprida kärleken vidare är ett sätt att ta hand om varandra och att ett steg i taget försöka bege oss mot en vackrare morgondag.
I år har jag valt att sprida lite kärlek och skänka några hundra kronor till Women To Remember, därför att jag anser att det enorma arbete de gör är så viktigt. Jag har varit med i facebookgruppen under samma namn ett bra tag, och berörs dagligen utav de kvinnor som tvingas kämpa, eller som fråntagits rätten att kunna kämpa längre. Då jag själv tidigare har utsatts för både psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, så ligger denna organisation mig varmt om hjärtat och kvinnors rättigheter är något jag brinner för. Vi är alldeles för många med personliga erfarenheter inom detta ämne, och WTR kämpar för att ingen ska behöva få genomgå det, speciellt inte ensam. En fantastisk organisation som är värd att spridas och delas, som är viktig för att göra vårat samhälle till en tryggare plats för kvinnor och barn. Klicka er in på www.womentoremember.org och läs mer om deras livsviktiga arbete.
Jag vill förtydliga att man inte behöver ge pengar för att hjälpa till; Genom att sprida organisationer som WTR vidare och uppmärksamma dem så kan du bidra till att någon som behöver deras hjälp upptäcker och vågar kontakta dem. Det gör också att fler människor får upp ögonen för de stora samhällsproblem som WTR uppmärksammar, vilket sprider kunskap och förståelse.
Relaterat: Läs min dikt "Jag hatar inte alla män, men" där jag beskriver en bråkdel utav de saker män utsatt mig för.
några såna dagar
Välkomna in i min snurriga, utmattade hjärna.
samma shorts och samma linne
Ibland känns det som att det står helt stilla, som att alla svettdroppar är för ingenting. Visserligen är träningen främst min ångestmedicin; mitt sätt att hantera allt det som annars hotar att slita sönder mig, och visserligen tycker jag oftast om mig själv. Älskar, till och med. Men jag vill ändå att det ska gå framåt, att någonting ska hända, att den psykiska styrkan även ska bli fysisk. Jag vill orka leva precis som jag vill. Och vissa dagar är hjärnspökena tillbaka; kallar mig elaka saker, hånskrattar åt det jag ser som framsteg. Vissa dagar känner jag mig äcklig, dålig och ful. Känslor så starka att jag liksom tappar andan, och jag ser på mig själv med besvikelse. Hur kunde jag tro att jag kommit någonstans? Viljan att slå sönder speglar kommer tillbaka och tankarna om att aldrig duga gör så jävla ont. Jag vill inte ha sådana dagar, men de liksom kommer iallafall. Jag kan inte hjälpa det. Det känns som om jag börjar om från ruta ett.
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Men det är så viktigt att se vart man började, hur ruta ett verkligen såg ut, påminna sig själv om hur oändligt många steg man faktiskt tagit. Andra kanske inte ser skillnaden, alla kanske inte förstår den, men jag gör. För jag minns varje millimeter utav vägen som tagit mig dit jag är idag. Jag minns varje promenad, varje löptur, varje styrketräning, varje intervall. Jag minns alla asfalterade vägar, tyngdökningar, stigar i skogen, flåsande backar. Varje panikgråt i duschen, jävlar anamma, träningsvärk från helvetet, besvikna suckar, och varje stolt endorfinberusat gapskratt. Jag minns varje låt som spelats i hörlurarna; hur de fått mig att pusha mig själv lite till; springa några meter till, höja vikterna lite, bara ett set till, ta en omväg. Jag minns varje klädesplagg jag så gärna ville bära, men inte vågade sätta på mig. Jag minns allt. Och jag ser det i dessa bilder.
Samma shorts och samma linne. Två år. -48 kg.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
Den första bilden är tagen för 2 år sedan. Jag körde min allra första intervallträning, ganska lugnt, och jag har aldrig varit så slut som då. Jag minns hur benen skakade, munnen fylldes utav blodsmak och jag trodde att jag skulle svimma. Vi tog en kort paus och personen jag körde tillsammans med sa "ska jag ta en bild på dig, så du har någonting att jämföra med sen?" och jag minns hur hjärtat nästan stannade. Ta en bild, på mig? På hela mig? Jag avskydde att se mig själv på bild, jag tyckte att jag var äckligast i hela världen. Och inte en chans att jag skulle ha någonting att jämföra den med sen, jag var för dålig, för lat. Jag låg ju bara i sängen och grät 90% av min lediga tid. Detta lilla pass var en engångsföreteelse. Jag skulle aldrig ha orken att ta mig ur sängen om ingen släpade mig. Jag ville ju bara få gå hem och lägga mig igen. Men jag vågade inte erkänna att jag inte alls trodde på mig själv, så jag sa okej. Motvilligt. När jag såg bilden ville jag kräkas, och jag fick hålla andan för att inte börja gråta. "Spara den" sa han. "Du kommer tacka mig."
Den andra bilden är tagen idag. Jag var ute på en liten promenad med hundarna och en vän, och insåg att jag hade samma kläder som på den där bilden från två år sedan, så jag bad henne att knäppa ett kort. Jag ville sätta bilderna sida vid sida och se hur det kändes, om jag skulle se någon skillnad. När hon höjde mobilen för att ta bilden så kände jag inget sug i magen, inget hugg i bröstet, inga hjärnspöken som sa ifrån. Det var liksom ingenting jag ens reflekterade över. När jag såg bilden så kände jag inget självhat. Inte så att jag tänkte "jävlar, vilken pudding", men det var ju bara jag. Inga konstigheter liksom.
Den vänstra har jag aldrig visat. Min kära mor hade tagit en smygbild när jag fotograferade bröllop, och när jag hittade den för bara några veckor sen så brast jag ut i asgarv. Samtidigt sved det lite i magen. För jag vet att om jag hade sett den bilden när den togs, så hade jag velat dö. På riktigt. Jag kände mig nästan elak som skrattade, för jag vet hur dåligt jag hade mått om jag sett den för två år sedan.
Jag tänker tillbaka på hur jag fick kämpa för att gå den där 15 minuters promenaden till jobbet, hur jag flåsade och kroppen blev helt slut. Jag tänker på när jag lekte med barn i min närhet och var tvungen att sätta mig efter en kort stund därför att jag knappt kunde andas. Jag tänker på hur det enda jag gjorde på min lediga tid var att lägga mig i soffan eller sängen. Jag tänker på hur ont jag hade i kroppen, hela tiden. Och ännu mer; Hur ont jag hade i själen.
Så ser jag på mig själv nu. Jag är fasen aldrig stilla. Jag gymmar, promenerar med hundarna, leker med barnen, springer. Sitter jag still för länge så kryper det i hela kroppen. Jag kan inte ens laga mat utan att dansa som en idiot. Den enda värken jag har nu är träningsvärk, all den andra fysiska smärtan är borta. Och jag är glad nästan hela tiden.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Jag kommer aldrig fokusera på hur jag ser ut, utan alltid på hur jag mår inombords. Men faktum är att det yttre ibland speglar det inre; Nu är jag piggare, jag orkar mer, jag har kraft (och vilja) att leva. För två år sedan var jag glad ibland, men ändå alltid ledsen och svag. Nu är jag ledsen ibland, men ändå alltid stark och lycklig. Och just den skillnaden, den är ändå vad som fortsätter hålla mig motiverad.
mer än en konsert
Det är mer än en konsert.
Det är att få stå framför någon man ser upp till, någon vars musik förändrat en och kanske även räddat en. Att få uppleva personen som mer än en tvådimensionell bild eller video, att få uppleva dennes mänsklighet. Få höra små bristningar i rösten när en text betyder något, att tillsammans få uppleva det meningsfulla bakom varje ton. Att vara mänskliga ihop.
Det är att få känna hur musiken rör sig genom hela kroppen. Hur de glada låtarna får ansiktet att skina, hur de kärleksfulla orden pirrar i fingertopparna, hur de sorgsna tonerna biter tag på det mest bitterljuva sätt. Få föras tillbaka till varje gång man tryckt hörlurarna i öronen, skriksjungit på fester, hållit varandra nära, svettats på dansgolv, sett världen åka förbi genom en bilruta, och sjunkit ihop i tårar. Till varje skratt, varje skrik, varje gråt, varje lyckorus och varje långt samtal då bakgrundsmusiken hjälpt att styra känslorna. Få vara på alla platser samtidigt; Uppleva den mest poetiska nostalgi tillsammans med tusentals andra.
Men för mig har alltid det absolut mest berörande varit samhörigheten. Att få stå i ett stort publikhav fyllt med så oerhört många olika personligheter. Oändligt med människor från världens alla hörn; så olika bakgrunder, religioner, politiska åsikter, sexualiteter, åldrar, uppfostran, utbildningar, familjesituationer, erfarenheter, utseenden, språk och syn på världen. Jag har lagt armarna om pensionärer, dansat med tuppkammar, skrattat med barn, gråtit med spanjorer, sjungit med till mina favoritlåtar tillsammans med människor jag aldrig ens veta namnen på. Vi har kanske ingenting gemensamt, ingenting förutom det faktum att det som strömmar ur högtalarna på någon sätt berör oss, betyder så mycket mer än vad vi kan förklara. Vi kommer från olika delar utav världen, men just där och då talar vi ändå samma språk; Musiken. Hundratals, kanske tusentals, människor som kanske aldrig skulle ses tillsammans, men som just nu hör samman. Allihop. Varje konsert jag varit på har jag sett mig omkring, noterat alla våra olikheter och fått ett rus utav det. Man känner sig liten, men på ett positivt sätt. Inte som att man är betydelselös, snarare tvärtom; Som att man är en del utav något så mycket större än en själv. I detta hav utav människor spelar det ingen roll vad för misstag som håller dig vaken om nätterna, vem som krossat ditt hjärta, eller ens vad du drömmer om för framtid, ingen kommer att döma dig eller ens bry sig om vem du är. Här är du en del utav en gemenskap, en kärleksatom. Tusentals människor som aldrig samlats förut och troligtvis aldrig samlas igen, men som för all framtid är sammanbundna utav denna delade stund. Och vad som än händer så delar man förevigt ett minne fyllt med alla känslor själen orkar med.
Så det är mer än en konsert. Det är så mycket större än en själv, större än artisten, till och med större än musiken. För några timmar blir denna konsert en plats att samexistera utan några som helst åsikter kring människorna som omger en, utan den stress, de förutfattande meningar och de krav som vardagligen präglar oss. För några timmar är vi alla en.
dansa i regnet
"Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Tacksam för känslan när regndropparna landar i mitt ansikte, för långa samtal om saker som betyder något, för att få skriksjunga med till musik. Tacksam för att sprudla utav energi, för ljudet av regn som smattrar mot bilrutan, för hur den första klunken kaffe smakar, för att stå och dansa i kön på affären. Men mest av allt är jag tacksam för att jag är här och får uppleva det, alltihop. För att jag inte gett upp.
Kära dagbok, jag vill inte dö längre. Åtminstone inte hela tiden.
För alla dessa små saker är så överväldigande vackra, så obeskrivligt underbara. Jag förstår inte hur jag under så många år kan ha missat dem; hur jag kunnat vara blind inför all den magi som omvärlden besitter. För det är verkligen magiskt. Jag vet inte hur annars jag ska beskriva denna pirrande förälskelse jag känner. Under så många år var jag död, hela själen kliade utav likmaskarna som åt upp mig inifrån. Trodde jag. Nu vet jag att det inte var likmaskar. För nu har de blivit till tusentals fjärilar i magen, som får hela kroppen att kittla på det mest fantastiska sätt.
Kära dagbok, idag är jag lycklig. Och tacksam.
Så jävla tacksam för att jag existerat länge nog att äntligen få leva. Länge nog för att få uppleva lycka, och länge nog för att få förälska mig i livet. För jag är verkligen kär i det, livet menar jag. Att vara levande. Ibland gör det ont och ibland orkar jag inte tjafsa mer, men jag antar att det är så det är att vara kär. Vissa dagar vill man skrika och lämna, vissa dagar drivs man nästan till vansinne. Men man slutar aldrig kämpa för vad man älskar. För hur jobbigt det än känns ibland, så är det värt det. Värt att kämpa för att få uppleva magin som kärlek är."
dear diary
" Ibland brister det. Ibland gör det så jävla ont att existera. Som igår. Igår gick jag sönder. Jag låg på soffan, inlindad i filtar, och hörde det sprickande ljudet av en själ som går i bitar. Det gjorde så ont. Så ont att jag varken kunde prata eller gråta, inte andas eller ens röra mig. Jag bara låg där; stirrade på mörkret, lät det omfamna och ta över mig. Och det kändes som om jag dog.
Detta är en sida ur min ångestbok, där jag samlar alla tankar och känslor, spyr ur mig smärtan och påminns om lyckan. Den ger mig en chans att se tillbaka, på hur det varit, för att hjälpa mig se hur långt jag kommit. Den hjälper mig att hantera motgångar, förstå mig själv bättre, och utvecklas som person. Så jag kan gå tillbaka och se saker ur andra perspektiv, vrida och vända på tankarna tills jag finner ett sätt att gå vidare. Jag blir lite som min egen psykolog.
Den första sidan i boken är skriven den 21 november 2016, den senaste är skriven idag. Den är fylld av så mycket smärta, så mycket sorg, så mycket självhat och osäkerhet. Men också av kärlek, av glädje, hopp och styrka. Jag skaffade den från början för att få ut allt jag inte vågade säga högt, men har sedan blivit mitt viktigaste verktyg i kampen mot min psykiska ohälsa. Även om det ibland gör ont att läsa om hur illa det varit, så är det en obeskrivlig känsla när jag ser vilka enorma framsteg jag gjort under dessa år; ha svart på vitt hur jag blivit starkare och starkare. Hur jag gått från att vara ingen alls, till att stå rakryggad och acceptera vem jag är; Allt jag är. Från att skämmas över precis allt jag var, till att vara stolt över den jag är. Och det är en jävligt stärkande och motiverande känsla.
