} Han ser på mig, skakar sitt huvud i missnöje, och jag vet att han ser mig som fånig. Jag har stått vid fönstret i tjugo minuter nu och kämpat. ”Varför ska du tvunget släppa ut flugan? Skit i den" säger han till mig. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Jag tittar på flugan som kryper mellan persiennernas springor; hur den drabbas utav paralyserande panik varje gång mina händer närmar sig, hur den stelnar och spelar död. Jag noterar de desperata försöken till flykt när jag kommer för nära, det sorgsna surret när fönsterrutan återigen stått som en genomskinlig barriär mellan flugan och dess frihet. Jag ser hur den varje sekund förlorar mer kraft, att den sista energin går till att försöka bli fri. Den vill inte vara till besvär, och den är livrädd för att hamna i vägen. Den vill inte vara här.


”Det är bara en fluga" säger han och gör sin suckande sorti, som alltid när jag gör något fel. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


För jag vet inte hur jag ska berätta att jag har mer gemensamt med flugan än med honom; att jag också är instängd, panikslagen, livrädd och omgiven utav osynliga väggar som håller mig ifrån allt jag vill och borde. Att även mina muskler stelnar när händer närmar sig, att jag också flyr när någon kommer för nära, att mina krafter också börjat sina. Vi båda gör vad vi kan för att överleva. Den enda egentliga skillnaden är att flugan spelar död, medan jag spelar levande. Den försöker övertyga mig om att dess hjärta har stannat, medan jag ständigt kämpar för att intala mig själv och andra att mitt hjärta ännu slår. Annars är vi likadana, jag och flugan.


”Låt den vara, den dör snart ändå" ropar han från hallen, och jag undrar för en sekund om det är så han tänker om mig också. Men han förstår inte. Och jag säger ingenting.


Så jag kan inte lämna flugan där i fönstret, det måste ni väl förstå? För jag vet hur det är att förtvivlat slå huvudet mot fönsterrutan gång på gång i hopp om att en dag få ta ett befriat första andetag. Hur kan jag neka någon sin frihet, när jag vet hur riktig längtan känns? Vem är jag att bestämma vem som har rätt till frigörelse och inte, när ångesten alltid tagit ifrån mig alla mina egna rättigheter? Jag vill inte att någon ska uppleva de känslor jag slåss mot dagligen. Inte ens en fluga i fönstret.


Efter en lång stunds räddningsförsök ser jag hur de små benen kryper mot öppningen, jag ser vingarna röra sig och hör det glada surret när den äntligen omges utav den friska vårluften.


Och jag tänker att en dag kanske, bara kanske, någon öppnar mitt fönster också. ~

 

 

En gammal text ur ångestdokumenten

Jag har hatat dig i hela mitt liv. Synen av dig har plågat mig, så i gengäld har jag torterat dig. Jag minns första gången jag hatade dig så mycket att jag slog sönder spegeln i ren panik. Vi var 6 år. Jag minns första gången jag stoppade fingrarna i halsen för att du äcklade mig. Vi var 10 år. Jag minns när gympaläraren förbjöd oss från att delta i friitdrottsdagen för att jag svalt dig och du inte kunde behålla vatten. Vi var 12 år. Jag minns alla gånger jag skar sönder dig för du var så ful, alla gånger jag hällde i dig alkohol och mediciner för att du var vidrig, alla piller jag tryckte i dig den där kvällen, alla hårda ord jag skrikit. Jag har torterat dig, och det enda du har gjort... är kämpat -för mig. Du har vägrat ge upp oavsett hur illa jag har behandlat dig.

Jag har hatat min kropp hela mitt liv. Det har aldrig spelat någon roll hur jag sett ut, jag har ändå mått illa varje gång jag passerat en spegel. Den har alltid varit..fel, inte tillräcklig, och aldrig någonsin bra.

Men jag är äntligen färdig med det.

Varför ska vi tycka illa om oss själva, egentligen? Vi säger att alla är fina som dom är, sedan ställer vi oss i spegeln och pekar ut allt vi "borde" ändra på; för tjock eller för smal, för lång eller kort, för sladdrig här och benig där, för stora eller små bröst, för stora eller för små muskler, etc. Allting är FÖR. Men räcker det inte med att vara alla dessa saker, punkt? Inget för mycket eller för lite, utan bara ett konstaterande och en acceptans, och kanske slutligen en kärlek till oss själva? Det finns trots allt ingenting här i världen som är perfekt, så varför ska vi någonsin förvänta oss att vi själva ska vara det?

2019. Det första året jag startat utan att hata mig själv, det första året jag verkligen känner att det är helt okej, och det första året jag inlett med den uppriktiga känslan av vem-fan-bryr-sig.

Jag hade inga nyårslöften i år, bara en påminnelse på 5 ord nedskrivna i den lilla svarta boken: Fyfan vad du är bra.