Jag sitter på en filt på trappan. De kalla vindarna omsveper mina ben, men de känns inte lika isande längre. Jag ser ut över vattnet; noterar hur sjön fylls utav små, mörka vågor; lyssnar till ljudet när de slår upp mot berget. En kylig söndag i januari. Medan The Fray's mjuka stämma sjunger ur mobilens högtalare, försöker jag minnas allt det bra. Inte det sista. Jag vill minnas dig så som du var, när du fortfarande orkade vara. Det finns ju så mycket bra, så mycket fint. Så många sommardagar i solen när du bara njutit, så många nätter du låtit din päls fyllas utav mina tårar, så mycket förståelse och omtanke i en så liten, liten varelse. Så mycket värme; så många år utav kärlek. Och jag är tacksam. Tacksam för att du valde just oss, tacksam för att du blev en viktig del av vår familj, tacksam för att vi fått älska dig. Och herregud, vad vi älskat dig. Du var liksom omöjlig att inte falla pladask för. Aldrig har jag stött på någon så snäll, så accepterade, som med en blick från de stora, blå ögonen kunde få vemsomhelst att mjukna. Det är så jag vill minnas dig. Och det är så jag kommer att minnas dig.


Vi står runtom dig; pratar om kärleken, skyfflar försiktigt lite jord över din viloplats. Vi säger att det känns bra att du slapp lida, att du aldrig behövde ha ont. Hade vi fått bestämma så hade du fortfarande sett på oss med de blå ögonen, gosat i våra knän, busat med flugor. Men det var inte upp till oss. Detta var vad du behövde, och dina behov går före allt vi vill och önskar. Du går före allt vi vill och önskar. Vi pratar om hur speciell du var; jag tänker tillbaka på mina tonår då du hjälpte mig genom panikattacker och hämtade de andra när du inte kunde lugna mig. Jag tänker på första gången du hoppade upp i mitt knä, satte framtassarna på mitt bröst, och försiktigt slickade bort tårarna från mina kinder. Jag minns när du for mellan golv och tak efter en liten studsboll jag hittat. Jag berättar om kvällarna då du vägrade lämna min sida, för du visste direkt när jag inte mådde bra. Vi pratar om hur alla som stött på dig, har älskat dig. Även de som egentligen inte varit förtjusta i djur, har fallit för dig. Du var fantastisk. Och det är förevigt så vi minns dig.

Våra ögon är tårfyllda, och det gör ont, men det känns samtidigt fint. Fint att vi fått dela ditt liv och fint att få stå bredvid dig när du nu påbörjat din nästa resa. Och så fint att du får vila på platsen du älskade. Tack, käraste lilla varelse, för allt du givit oss. Sov gott tills vi ses igen.