Vi ser något, vi tjatar, vi får pengar, vi handlar. Vi ser något nytt, vi tjatar tills oss mer pengar och handlar ännu mer. Och om vi inte får 500kr till dom där skitsnygga skorna vi sett så blir det ett helvete för våra stackars föräldrar. Jag ska säga som det är, majoriteten av alla ungdomar idag är bortskämda snorungar. Vissa dagar är jag en av dom, vissa dagar skäms jag och hatar alla som bara tjatar om saker dom inte har. Nutidens 15åringar är dåtidens 4åringar. Precis som man grät över dendär glassen man inte fick innan maten, precis så skriker man över den där svindyra tröjan man inte får en vecka efter shoppinghelgen i New York.

Jag är en gud på att tjata till mig saker, det vet dom flesta som varit och shoppat med mig. Jag kan blicken, jag kan snacket, jag får som jag vill. Men nu mer försöker jag tänka till, jag och min familj är inte direkt en del av den stenrika överklassen som lyfter lillfingret från glaset när dom dricker. Vi har inte råd att åka på weekendresor till medelhavet varannan månad, vi kan inte köpa allt vi önskar. Men vi har mat, vi har hus och viktigast av allt så har vi varandra. Det är så enkelt att se något man vill ha, eller att vilja åka till varmare länder. Det är svårt att acceptera att man inte alltid får precis som man vill, för dom flesta av oss är så jäkla bortskämda att vi är vana vid att få viljan igenom oavsett vad det gäller. Men får vi aldrig ett nej kommer vi aldrig uppskatta ett ja.

Det finns dom som inte har mat, som inte har ett hem och dom som inte ens har familj. Dom ligger inte på kvällen och surar för att dom inte får köpa ett par skor för 1500kr, dom ligger på kvällen och gråter för dom inte har någonting kvar. Just nu dör folk pga torka i Afrika, en psykopat är tagen för att ha sprängt och skjutit ihjäl folk i Norge. Kan ni tänka er att se era vänner bli ihjälskjutna? Nej, för vi som har det bra är så förbannat upptagna med att tycka synd om oss själva. Det är vi allihopa som är dom riktiga psykopaterna.


"Va, svälter folk? Oj va hemskt. Men jag får inte domdär jeansen jag sett på JC så det är mer synd om mig" ungefär så resonerar svenska snorungar.


Är jag ensam om att tycka så otroligt synd om våra föräldrar som måste lägga ut tusentals kronor i månaden för att vara sina barn till lags, samtidigt som dom måste jobba hårt, hålla hemmet fräscht och försöka vara lyckliga när dom egentligen är på gränsen till att bryta ihop? Jag har lovat min mamma att inte tjata om pengar nu, och jag har lovat att när jag skaffar jobb ska jag ta hand om henne som hon alltid tagit hand om mig. Någon gång ska dom underbara människor som hjälper och försörjer oss genom barndomen få något tillbaka.


Min mamma är bäst, helt enkelt bäst. Jag visar inte alltid uppskattning, men hon är den personen jag alltid har sett upp till och alltid kommer att se upp till. Jag behöver inte alla nyaste dyraste grejer, för jag får känna mig behövd&älskad varje dag. Och det är inget man kan köpa för pengar.