Jag hade en uppgift i skolan idag med just den rubriken, "Varför ljuger man?". Satt längelänge och tänkte och svarade på frågan. Så nu tänker jag ta upp det här också, för är det något jag inte gillar så är det just lögner. Och varför ljuger man, egentligen?

Jag tror att lögner är det största beviset på osäkerhet och ett stort bevis på att man är missnöjd med något. Man vill verka lite mer intressant än i verkligheten, man vill att folk ska lyssna på varenda litet ord. Vi vill alla bli beundrade.
Och såklart är det kanske mer intressant att lyssna om någons jorden-runt-resa än att höra någon berätta om sin lilla tripp till sommarstugan. Dessutom har vi tröttnat på oss själva så himla mycket. Det är så tråkigt att höra sig själv berätta om det där töntiga bråket man hade med pojkvännen igår, och man ser hur kompisarnas blickar drömmande drar iväg när man berättar om hur fint man städade imorse.

Det är spännande att läsa bloggar om alla rika bloggare som lever livet på stureplan, med sina knarkproblem och ständiga festande -precis som man fastar totalt vid artikeln om en tjej som bor på gatan efter att ha blivit utslängd av sin alkis-morsa och nu har fått psykvård efter att ha försökt ta sitt liv. Jag märkte ju hur mitt läsarantal rasade när jag började må bra. När jag mådde dåligt så syntes det så himla väl genom bloggen, mitt självdestruktiva beteende som läsarna fastnade för helt och hållet. En tjej som blev tvingad till psykologer, gick på tabletter och hade en vidrig pojkvän var så jäkla intressant att läsa om. Man fastnar för trasiga armar och trasig själ. Men när jag äntligen får mitt sagoslut så blir det tråkigt. En lycklig medelsvensson är inte intressant helt enkelt.

Men vi vill ju vara intressanta, så vad gör vi? Vi ljuger. Vi överdriver saker för att fånga någons intresse, och när vi har det så ljuger vi lite till för bara några få sekunder i rampljuset. Små lögner blir till stora och till slut sitter man fast som i ett gigantiskt tuggummi av lögner där man inte kan ta sig loss. Man glömmer vad man ljugit om och får den där konstiga blicken och man vet att man är avslöjad, men för att rädda skinnet så hittar man på ännu en lögn och övertalar personen om att det är sanningen. Det finns lögner överallt, varje dag. I tidningar, i reklamer, på tv:n och i meningen man får höra av kompisen.

Sen finns det lögner som är mer okej än andra, även om inga lögner är helt okej. Vita lögner är ändå inte så fruktansvärt hemska. "Shit vilken snygg tröja du har!" säger man om kompisens nya tröja när man egentligen tycker att det var skitful. Eller "nej jag lovade mamma att hjälpa till och städa idag, men vi kan väl ses en annan dag?" när man egentligen inte alls ska hjälpa mamma, men man av olika anledningar inte orkar träffas. Eller så har man haft en riktig piss-dag, men sätter ändå ett leende på läpparna och försöker övertala grannen om att allt är kanon. Det är lögner man drar för att slippa undan, för att inte såra någon eller hamna i en jobbig situation.

Men egentligen är det aldrig bra att ljuga, för det blir alltid fel på ett eller annat sätt. Jag hatar verkligen lögner, har fått höra alldeles för många under mina 16 år och vill aldrig höra någon igen. Självklart går det inte att undkomma lögner, och vissa dagar när jag inte orkar gå ur sängen av skäl jag inte vill dra upp för mina lärare, så sjukanmäler jag mig. Såna där dagar då jag inte vill göra något annat än att äta choklad och kolla på må-bra-filmer, såna dagar drar jag en snabb lögn för att slippa förklara, slippa lyssna på mig själv. Men jag skäms alltid, för hur onödigt är det inte? Dom skulle förstå om jag hade en riktig skit-dag, dom skulle mer än förstå. Ändå säger jag det inte, för jag vill slippa.



Nej nu tänker jag äta lite morfar-gröt och vänta på min favorit. Sen ska jag gosa ner mig i hans famn framför lite bra program. Idag skiter jag i att all denna instängda pms vill skrikas och slås ut, jag mår fan bra.