Din pappa är homosexuell, din mamma är arbetslös. Din bästa kompis har konstiga kläder och din pojkvän har utländsk bakgrund. Din hund har ingen svans och din farmor har ett galet humör. Men vem bryr sig, egentligen? Du älskar dom precis som dom är. Precis som dom älskar dig för ditt låga temperament, din morgonfrisyr och dom där stora mjukisbyxorna du envisas med att gå runt i dag efter dag, bara för dom är så jävla bekväma. Varför ska du låta folk se ner på dig och dom du älskar, varför ska du låta folk trycka ner dig med sitt meningslösa skitsnack?

Jag och några kompisar blev mobbade ett tag när jag gick på mellanstadiet. Vi kunde inte ens sitta och äta i klassrummet, för då fick vi hela tiden höra dumma saker. Jag var dessutom så jäkla osäker på mig själv att jag var helt säker på att det var mig det var fel på. Jag var övertygad om att varje gång dom skrattade så var det åt mig, varje viskning var något elakt om mig och varje blick var menad att trycka ner mig. Dom ville mig illa, det visste jag ju. Ändå såg jag upp till dom. Dom har så många vänner som dom gick runt med på rasterna, dom hade så många som stod bakom dom när dom sa elaka saker. Dom verkade så lyckliga och deras liv så perfekta. Alla ville vara som dom, speciellt jag.

Jag var liten och tjock. Jag klädde mig inte som dom andra och mitt hår var fult. Hela jag var bara ful och äcklig, så dom hade ju rätt att vara dumma mot mig, eller? Det tog tid innan dom slutade, men såren sved länge. Jag var alltid rädd att det skulle hända igen, rädd att bli kallad saker eller skrattad åt. Rädd för att tvingas gå till skolan och se dom i ögonen. Jag tror inte dom var medvetna om hur illa dom gjorde mig bara genom att ge mig en elak blick.

Idag skulle jag aldrig ta att någon kallade mig något. Jag har vuxit och blivit en riktig människa, istället för den lilla grå rädda tjej jag en gång var. Saker som folk säger rinner av mig, jag har inte tid att bry mig om vad andra säger. Vad jag insåg just under mobbningen, var att jag var ju inte ensam. Vi var flera stycken som höll ihop, stöttade varandra och höll varandra om ryggen. Jag hade dom finaste vänner man kunde önska sig, som hela tiden fanns där. Världens finaste tjejer hade jag vid min sida hela tiden, och jag har nog dom att tacka för allt jag orkat med. Den där mobbningen blev grunden till starkare självkänsla, men utan dom tjejerna hade jag aldrig gått ur sängen varje morgon. Tack för allt ni gjorde, alla gånger ni fanns vid min sida. Tack för ni aldrig gav upp, tack för åren vi kämpade tillsammans. Tack för precis allting, ni är underbara!