Mamma kom precis och hämtade mig, i bilen berättade hon att hon gärna ville ta med mig på en föreläsning. Jag tänkte att är människan galen? Ska jag sitta still i timtal och lyssna på någon fjant när jag blir rastlös efter en halv minut? Sen berättade hon att det handlade om ADHD, tror den hette "Flickor med ADHD" eller något sådant, och att det var en kvinna som själv har diagnosen som håller i föreläsningen. Man får även rabatt om man själv har diagnosen eller har någon anhöring med den. Så den 17 september ska jag och mamma dit för att lyssna på henne och jag ser faktiskt fram emot detta! Ni som bor i Västervik kan ju pallra er dit ni med? Biljetter skaffar ni här.

Jag har skrivit om detta ämne cirka 641635 gånger, typ. Men jag kommer tjata om det miljarder gånger igen, för jag tycker det är viktigt. Vet att det finns så himla många som går igenom exakt samma saker som jag gör varje dag, människor som känner sig utanför och annorlunda, människor som finner tröst i att någon annan står upp för sin sjukdom. Jag kommer aldrig säga att jag "lider" av min sjukdom, för det gör jag inte. Vissa dagar är jobbigare än andra, vissa situationer önskar jag att den inte fanns, men oftast går jag rakryggad. Jag är stolt. Stolt över vem jag är, stolt över personen ADHD hjälpt mig formas till. Jag är stolt över att jag är envis, att jag är ärlig, att jag står upp för mig själv och inte tar någon skit. Jag är stolt över att jag inte backar, stolt över att jag är en känslosam person.

 

ADHD gör att alla känslor blir tusen gånger starkare, vilket självklart kan vara väldigt negativt när jag är deppig. Men är jag glad så är jag lycklig, är jag arg på någon så ger jag mig inte utan då är jag förbannad och älskar jag så kan du ge dig fan på att jag älskar extremt. Ja ni fattar grejen, det finns så himla mycket bra saker med att ha ADHD, även om dom flesta tror tvärtom. Visst kan jag bli aggressiv, visst kan jag bli galen, visst kan jag bli deprimerad. Ibland slår jag i väggarna och skriker mig hes, men oftast är jag glad. 

 

Det negativa handlar egentligen bara om att växa upp och lära sig att kontrollera sig själv. När jag var yngre, för bara ungefär två-tre år sedan, så höll ADHD:n i tyglarna och jag gick åt det håll den styrde. Idag är jag starkare och kan många gånger känna stolthet över att jag inte börjat skrika för jag inte fick den skönaste kudden i sängen liksom (ja, det är såna skitsaker som kan få mig vansinnig). 

 

Jag minns en gång i somras när Felix var på sånt där riktigt ret-humör och verkligen gjorde mig galen. Jag ville egentligen hoppa på honom eller börja skrika att han skulle hålla käften och allt dumt jag kunde komma på, men istället tog jag ett djupt andetag, blundade några sekunder, tog hans hand och gick vidare. Efteråt var jag så sjukt stolt över mig själv, att jag klarat av att behålla lugnet, för det kan jag annars inte utan jag går loss totalt. Tror han blev ganska chockad han också, haha. Men ni förstår, det går att klara av det svåra och hålla kvar i dom bra bitarna med ADHD.

Innan jag avslutar denna text ska jag tipsa om en person som hjälpt mig så sjukt mycket under min uppväxt: P!nk. Låtar som Raise Your Glass, So What,  Cuz I Can, Runaway eller Perfect är till enorm hjälp på vägen mot att acceptera sig själv. Dom är fantastiska, hon är fantastisk.

Min mejl är även öppen för er som inte har någonstans att vända er och bara behöver lätta lite. Har haft flera stycken som mejlat till mig och bett om hjälp, jag ligger inte under tystnadsplikt enligt lag, men enligt mig själv gör jag det, så allting stannar mellan oss. Stor fet kyss på er vackra människor!