Så hur hamnar man i detta helvete? Det finns många olika sätt, tyvärr. Kanske vill man bara tappa några få kilon, men när man väl tappat dom så vill man tappa fler och fler. Kanske mår man inte så bra och har inte en tanke på att stoppa i sig mat. Kanske har någon någonsin sagt att man inte är fin, att man är tjock eller ful. Det är så enkelt att hamna där, men desto svårare att ta sig ur det.

 

Jag själv har väl aldrig varit fysiskt anorektisk, men ätstörningar har jag haft och i psyket har det suttit. Jag gick ner alldeles för mycket på för kort tid och efter ett tag stack revben och höftben ut, men jag såg ändå bara fett. Jag vågade inte ha tajta linnen för då skulle allt mitt fett synas och alla skulle stirra, dom skulle se mitt fett och dom skulle skratta åt mig. Så jag gick i mjukisbyxor och stora tröjor för att dölja min kropp, jag skämdes så mycket över hur jag såg ut. Så jag slutade äta. Jag åt 1-3 actimelburkar (ni vet dom där små?) om dagen, ibland ingenting alls. Hur jag hamnade där? Jag blev kallad knubbig som liten, folk sa att jag var tjock och min dåvarande pojkvän kallade mig dagligen ful och värdelös. Jag mådde så dåligt att jag vägrade äta. Tills slut tog inte min kropp emot maten så jag började få diarré och kräkas såfort jag åt. Jag fick uppsöka läkare och psykolog men kom inte ur det förän jag träffade Felix.

 

Ätstörningar är inte fånigt, det är inte töntigt, men det är livsfarligt. Det finns människor som dör i detta, människor som kunde haft ett så otroligt mycket bättre liv om de bara kunde ha självförtroende nog. Människor som är vackra, som är unika och speciella. Människor som är som vi.

 

Alla ni som hänger över toaletten med fingrarna i halsen, kastar dom där potatisarna eller ljuger om att ni ätit: Ni är vackra. Ni är speciella. Det finns hjälp att få och tillåt er själva att ta emot den. Tro inte att era nära och kära ljuger, lita istället på deras ord. Ni är värda så mycket bättre.