Trött på att vara sjuk, trött på att min pojkvän vägrar följa med ut (jag är dödligt mörkrädd så vågar inte själv), jag är trött på att vara sjuk och jag är trött på att min visdomstand håller på att växa ut, igen, och gör skitont! Denna dagen kan bara dö. 

Nu tänker jag gå ut, sen krypa ner framför GG tills jag somnar. Hejdå.

Om du har en egen stil så är du konstig eller "tror dig", om du klär dig likadant som andra är du en wannabe. Om du är glad så är du självisk eller tror att du är överlägsen, men är du nere så är du otacksam. Vad man än gör, vad man än säger och hur man än klär sig så kommer någon att störa sig på det.

Jag har inte alltid stått med båda fötterna på jorden, jag har också vacklat sakta framåt, alltid några steg bakom dom andra. Jag har lagt ner blod, svett och tårar på att försöka passa in, allt för att vara likadan. Köpt samma kläder, börjat röka, tagit efter uttryck och betett mig på samma sätt som andra. Det var bara några år sedan jag insåg att jag aldrig kommer kunna vara en sån som går i stora gäng och ser likadana ut, jag kommer aldrig kunna bli en av alla andra och det säger jag stolt idag. Så jag valde att börja vara mig själv istället, vilket inte alltid var så uppskattat. Jag blev starkare som person, klädde mig som jag själv ville och började beté mig som jag hade lust. Självklart började det snabbt viskas bakom ryggen på mig, jag blev kallad både det ena och det andra just för att jag vågade sticka ut, för att jag vågade vara mig själv.

När jag inte tog folks skit utan konfronterade dom, då var jag en bitch. Såfort jag höll på med någon kille så var jag en slampa eller hora (trots att jag aldrig legat runt). Kom jag i mjukisbyxor så var jag whitetrash och hade jag många vänner så var jag status-kåt. När jag blev arg och sa ifrån till lärare så var jag en galen snorunge. Alltid fanns det någonting det skulle viskas om, alltid gjorde jag någonting som i andras ögon ansågs fel. 

Grejen är den att man väljer själv sina strider. Vill du hålla på och tjafsa med folk om vad som stämmer och inte så go ahead, ägna ditt liv åt det. Jag tog ett val och slutade bry mig om vad folk tycker och tänker, det viktigaste är ändå om jag själv är nöjd med personen jag är. Rykten är bara rykten, skitsnack är inte mer än så. Det är människorna bakom skiten som det verkligen är synd om i och med att deras egna liv är så otroligt ointressanta att dom av ren automatik börjar prata om andra.

Var alltid er själva, oavsett vem som ser er. Ni kommer vinna på det i längden. Som jag brukar säga: "Det är roligare att vara ett original än en billig kopia".

Fick gå hem från skolan förut, mår inte alls bra. Jäkla sjuka, blir så trött på skiten. Aja, har kollat lite GG och ska väl fortsätta med det eller något, blir hursom bara att ligga i sängen och ta det lugnt hela dagen så jag kan friskna till. Puss

Det var länge sedan jag tog på mig rollen som "den starka". Den som aldrig visar svaghet i form av tårar eller sorg, den som står pall för allting och aldrig viker sig, den som lyssnar på alla andras problem men aldrig berättar någonting om sina egna. Den som påstår att allt är bra när smärtan egentligen river upp hela ens insida. Jag vet inte varför jag tog på mig den rollen, kanske för det är sån jag ville vara, sån jag ville att folk skulle tro att jag var. Starkast på jorden. Sedan har det bara fastnat, som ett stort tuggummi under skorna -du ser det inte, men du känner att det är svårare att komma framåt, som om någonting försöker hålla dig kvar på samma plats.

Jag vet att mina vänner inte förväntar sig att jag ska orka hur mycket som helst, jag vet att dom skulle torka mina tårar om jag lät dom rinna och att dom skulle lyssna på vartenda ord jag sa om jag bara kunde berätta vad som tynger mig. Jag vet att dom ser rakt igenom mig, att allt det starka bara är en yta och inte den verkligen är. Dom vet att jag inte mår bra, så varför fortsätter jag att låtsas? Jag antar att det är någonting jag präntat in i mitt eget huvud, att jag måste stå stark. Jag har under så många år intalat mig själv att om någon ser mig gråta så är jag svag, om jag bryter ihop när någon ser på så har jag förlorat vadet mot mig själv. Så jag fortsätter att le det där falska leendet, jag fortsätter att svara "jag mår bra" på alla frågor.

 

Jag önskar att jag bara kunde lägga av med den här töntiga rollen, att jag kunde säga till mina vänner att jag inte mår bra, förklara varför och gråta ut hos dom. Jag vill ingenting hellre, men någonting tvingar tillbaka både ord och tårar. Dom kan ju prata ut hos mig, dom kan ju gråta med mig, så varför kan inte jag göra detsamma? Det handlar absolut inte om att jag inte litar på dom, för det gör jag, men jag kan bara inte. Så medan dom rör sig framåt i livet står jag kvar där med tuggummit under skon. Jag tänkte skriva hjälplös, men det är jag inte. Jag vägrar bara ta emot hjälp. Varför har jag ju redan förklarat i den här texten. Idiotiskt.

 
Everybody hurts some days, It's okay to be afraid
Everybody hurts, everybody screams
Everybody feels this way
And that's okay

Tänkte att jag skulle prova på att sälja mina kläder via bloggen, går det dåligt så kommer jag vända mig till Tradera eller dyl. Men kolla igenom grejerna och säg till om ni hittar någonting ni gillar!

Håller på och fotograferar kläderna jag ska sälja. Är fortfarande hos min syster och mår fortfarande skit, men sak samma, imorgon SKA jag till skolan och så är det bara.