Ibland kommer det stunder då man bara sitter och tänker. Tänker på det som varit, alla sår som idag endast är bleknade ärr. Tänker på alla gånger jag gråtit mig genom nätterna, alla gånger jag tryckt huvudet i kudden för att kväva mina skrik. Tänker på alla gånger jag försökt fly från den inre smärtan med hjälp av alkohol eller rakblad, alla gånger jag har fått höra hur dålig jag är och hört orden eka i mitt huvud nätterna igenom. Alla gånger jag tänkt att fan, jag orkar inte mer, inte en sekund till i detta helvete. Men här står jag idag. Jag tänkte skriva att jag är starkare än någonsin, men det stämmer inte, jag har alltid varit stark. För varje gång någon knuffat mig över kanten så har jag gett mig fan på att klättra upp igen, hur många gånger jag än fått knivar i ryggen så har jag gått rakryggad och hur många tårar som än runnit längs mina kinder så har jag alltid gått med ett leende. Så styrkan har alltid funnits där, skillnaden är bara att nu har jag lärt mig att använda den.

Vissa minns mig som den galna tjejen med fetaste attityden, tjejen som inte fick vara med på lektionerna eftersom hon varken kunde sitta still eller hålla käft. Tjejen som skrek på lärarna och kastade saker omkring sig, tjejen som stod och rökte där man inte fick bara för att jävlas eller förstörde saker. Det ni aldrig visste, det jag aldrig visade eller berättade, var att jag vände taggarna utåt eftersom dom annars stack sönder mitt inre. Mitt beteende var ett rop efter hjälp, ett rop efter att någon gång bli förstådd. Jag ville bara vara som ni.
Men jag är inte den tjejen längre, jag behöver inte självmedicinera med alkohol, jag behöver inte hata alla, jag behöver inte riva halva stan och jag behöver inte gå runt med taggarna utåt konstant. Jag har äntligen funnit mig själv, jag vet vem jag är och jag vet att hjälp finns om jag bara ber om den. Det finns ingen anledning för mig att hata mitt liv bara för att jag stöter på en motgång, jag vet att motgångar är det som stärker bandet till mig själv och hjälper mig att använda min styrka på ett bra sätt.

Jag har dåliga dagar, men det har alla. Alla gråter, alla känner smärta, alla lider någon gång. Men det är fan dags att sluta tycka synd om sig själv hela tiden och ta tag i sitt liv medan man fortfarande lever. Jag är trött på att känna mig otillräcklig, jag är trött på att hjärnspökena påminner mig om den osäkra tjej jag brukade vara. Mitt förflutna är som en tung ryggsäck som jag bär med mig vart jag än går, så det är dags att slänga av sig bagaget och gå vidare. Efter 19 långa år är det äntligen min tur att leva.