Jag var sex år gammal när jag för första gången hatade mig själv, första gången jag såg mig själv som misslyckad och ful, första gången jag kände mig orkeslös. Jag kunde ligga vaken långt in på småtimmarna och kväva gråten i kudden, varför var jag så dålig? Som nioåring förlorade jag min underbara morfar, som många vet så var det även då min depression tog fart. Jag tog alla hårda saker jag kunde hitta och slog dom hårt i mitt huvud, för jag visste att under allt hår syntes inga blåmärken eller sår, där var dom begravda. Åren gick och jag försökte ständigt dölja det faktum att jag höll på att gå under fullständigt. När jag var elva år upptäckte jag rakbladen. Jag började skära sönder mina armar och gick alltid runt i långärmade tröjor för att dölja mina självförvållade sår. Ett år senare började det gå riktigt utför; jag försvann från skolan och hemifrån, jag bara stack. Ångesten tog över både kropp och sinne, jag visste ingenting annat än att jag ville bort. Skolan kallade in till möte med mig, mina föräldrar, Barn- och ungdomspsykiatrin, Socialen samt skolans kurator och sjuksköterska. Det bestämdes att jag skulle börja gå på möten hos BUP, så det gjorde jag. Det tog ett tag, men till slut kom allting ut. Jag berättade om mina mörka tankar och fruktansvärda känslor, jag visade mina sönderskurna armar och jag grät. 

När jag var fjorton år rasade allt. Rakbladet blev min bästa vän, varje kväll åkte det fram. Jag hade så ont inombords att jag var tvungen att göra smärtan fysisk istället, det låter sjukt för någon som aldrig varit där, men ni som varit i samma sits vet precis vad jag pratar om. Till slut hjälpte inte rakbladen längre, smärtan var som fastsvetsad i mitt inre. Istället började jag använda alkohol som smärtstillande, jag hade alltid några små flaskor med mig i väskan som jag drack några klunkar ur när ingen annan såg på. Det gick så pass långt att jag var onykter i skolan. Men mina föräldrar fick självklart reda på vad som pågick och efter ett tag lyckades jag komma ur alkoholens järngrepp.

Men jag mådde inte bra, tvärtom så grävdes det mörka hålet djupare och djupare. Jag övervägde självmord dagligen, jag ville inte gå till skolan, jag hatade allt och alla. Men mest av allt hatade jag mig själv. Jag skickades till behandlingshem men behövde inte stanna längre än en vecka eftersom dom bedömde att jag mådde helt okej. Dom var alltså mer lättlurade än jag trodde.

Någon vecka efter att jag kommit hem blev min panikångest extrem. Jag stack ut ensam en kväll, skrev hejdå till mamma, slängde mobilen i sanden och gick ner i vattnet. Jag kommer inte ihåg allt som hände, jag minns bara att mina föräldrar stod och höll om mig, att pappa la sin jacka runt mina axlar och kramade mig hårdare än någonsin och sa fina saker till mig. Att vi åkte hem till mamma alla tre, att dom gjorde varm oboy med minimarshmallows i och att vi satt och pratade länge.

Efter tag senare fick jag en kontakt på Socialen som jag gick och pratade med regelbundet. Jag älskade henne, hon var helt underbar. Vi kunde prata om precis allting. Tyvärr skulle hon flytta tillbaka till Norge så jag fick en ny kontakt. Men jag ville inte prata med någon ny, så jag struntade i det. Månaderna gick jag jag började ge upp hoppet fullständigt, jag var trött på att leva, jag ville dö. Men efter att ha blivit utnyttjad av ett flertal killar så träffade jag Felix. Han fick mig att känna något jag aldrig tidigare hade känt; jag var tillräcklig. Det hjälpte mig väldigt mycket.

För 1½ år sedan kom panikångesten tillbaka, den styrde mig och fick mig att göra saker jag aldrig trodde att jag skulle göra igen. Så i december 2012 orkade jag inte längre, jag hade fått nog av livet. Jag hamnade på sjukhus men lyckades på något sätt lura dom till att jag inte mådde dåligt, så jag slapp behandlingshem igen. Egentligen mådde jag nog sämre än någonsin förut, men det fick ju ingen veta. Jag försökte visa mig stark och jag skrattade högt, trots att jag kände mig helt död inombords. 

Än idag kan jag få panikångest och känna behovet av att göra mig själv illa, men jag har lyckats hålla mig ifrån det. Jag kan känna mig dålig, äcklig, värdelös etc., men av någon anledning ger jag inte upp ändå. För jag har mått så förut, jag har velat ge upp förut, trots det står jag här idag. Jag vet hur det känns när man trycker ansikten i kudden för att kväva skriken, jag vet hur det känns när man har gråten i halsen och stirrar blankt. Jag vet hur det är att vilja ge upp, jag vet hur hjärtat rusar vid tanken på att ta sitt liv. Men jag vet också att det kommer bli bättre. Kanske inte idag och kanske inte imorgon, men en dag kommer livet le mot mig och då kommer jag tacka mig själv för att jag har kämpat mig igenom allting. Jag har kommit så jävla långt så varför ge upp nu?

Till alla er där ute som gråter er till sömns om kvällarna, som inte ser någon mening med livet längre och som överväger självmord; Det blir bättre, jag lovar. Låt aldrig någon eller något trycka er till botten, ni är bättre än så. Kom ihåg att ni är värdefulla och att ni duger precis som ni är. Ni kan klara allt livet kastar åt erat håll. Kämpa på, ni är inte ensamma. Ni är starka.♥