Bloggar jäkligt dåligt för är inte direkt på topp men aja. Puss

Är just nu med Lizzie och Alvzor och väntar på mat. Myspys.

Var på bio förut med några fina, såg Everest och jag tyckte den var bra (har iofs sett riktiga dokumentären tidigare så visste allt som skulle hända men aja). Nu har jag krupit ner med två favvosar och ska sova snart, godnatt

Kom till Banani för kanske två timmar sedan, vi har bakat god kaka och haft mys. Ikväll blir det systermys! Puss

Ska snart hämta Anna, sen vid 13 ska jag till öppenvården på möte. Sedan umgås med Anna och Felix, och ikväll först ut på middag med Felix, Mathilda och Fabbe, sedan till mamma och umgås lite.

Åkte ut till stugan med tre mysbollar, några fiskespön och lite gott. Sånt som behövs för att muntras upp.

 

 

Igår var jag också hemma, träffade Anna en stund och sedan kom Alva till mig. Massa mysigt prat och god tacos. Guld värt.

..färgade ju håret igår. Mörkare brunt. Trivs bättre i mörkare hår, det blektes så otroligt mycket under sommaren. Så ja, skönt.

Just nu ligger jag i sängen, har ingen ork men måste nog laga någon mat snart.

Läkaren bad mig att förklara det. Ångest. Hur kan man få någon som aldrig känt det att förstå känslan? Dom flesta har någon gång känt rädsla, sorg, ilska, panik, oro och utmattning. Men tänk er att alla dessa fruktansvärda känslor exploderar inom er på samma gång. Tänk att alla dessa känslor, som var för sig är hemska, trycks ihop och sedan spränger erat hjärta och själ. Lämnar, förutom tomhet, endast trasiga spillror efter sig. Som att någon våldtagit ens själ och lämnat den söndertrasad i mörkret. Efteråt skäms man, för att man varit svag. För att man inte kunde kämpa emot, för att ångesten var starkare. Och det enda man verkligen, verkligen kan tänka på är att få hamna under jord. Att befria sig själv från smärtan. Men man gör det inte, och han undrade varför, läkaren. Kanske finns det, långt inom mig, en liten gnutta hopp kvar. Men mest är det på grund av dom jag bryr mig om, jag vill aldrig att de ska känna dom vidriga känslor som jag känner. Jag bär hellre på smärtan själv än lägger den på någon annans axlar. Jag stoppar i mig mina receptbelagda mediciner, som panodil fast för själen. Och hur stor min dödslängtan än är, så är min kärlek till mina närmaste större. Så jag fortsätter kämpa, haltar fram genom det eviga mörkret. Då och då kommer någon med en fackla, lyser upp vägen och får mig att se vart jag sätter mina fötter. Går bredvid mig och gör vägen lättare att vandra. Och det är för er jag lever, mina fackelbärare.