Hej Isabelle, mitt namn är Ångest.

Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.

Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.

Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest

Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.

Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.

Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.

Detta är krig.
Isabelle

[Bildkälla]

Dagens

Absolut bästa: Två saker; 1. Jag hade utsläppt hår en stund på jobbet(har alltid uppsatt) och en av mina skruttar drar fingrarna genom det och säger imponerat "va mjuuuuukt, är du prinsessa Isabelle?" 2. Hade kass morgon, så kommer jag till jobbet och får en bamsekram av ett barn som talar om för mig att den saknat mig. Finns inget bättre jobb asså<3333

Absolut sämsta: Morgonen. Så.mycket.ångest. Stod 40 minuter i duschen och skrek rakt ut av själslig smärta.

Soundtrack: James Arthur ft. Shotty Horroh - Sermon. Vill bara ta tag i Felix och krama halvt sönder honom när jag lyssnar på den.

Humör: Splittrad.

Smink: Använder mig utav en blåsvart concealer under ögonen utav märket "ej sovit på 3 dygn", ögonskugga kallad "tunga jävla ögonlock", läppstiftet "sluta gäspa nu förhelvete", en mixad produkt för hår, ansikte och armar kallad "snor, fuktig sand och eventuella matrester" och avslutar med parfymen "blöjdoft". I look flawless. Hahah..

Fundering: Är jag för gammal för att leta reda på vart jag kan se avsnitt utav Kim Possible? Kan fortfarande introsången ord för ord. (Ja, jag sökte upp den på youtube för att se om jag fortfarande kan, döm mig inte)

Sämsta låt: Woahhvicky's öronblödande, rasistiska "disslåt". Snubblade över den på youtube och mina öron värker ännu. Började av någon anledning direkt att tänka på "Naked mole rap" från Kim Possible och hur mycket jag älskade den i jämförelse. Därifrån min fundering startade.


Längtan: Längtar efter flera saker, men just nu längtar jag nog allra mest till nästa helg då jag ska till Kalmar för systermys, äntligen.

Materiella begär: Har craving efter ett eget flygplan så jag kan get the fuck outta heeeerräää. Behöver fan resa.

Beroende: Bita sönder läppen. Gör alltid så när jag har ångest, till slut brukar jag få en fet fläskläpp. 

Borde göra: Rädda världen. Ligger lite i underläge mot fröken Possible.

Drömmar: Reeesaaa. Island. Norge. Italien. Finland. Usa. Maldiverna. Nya Zeeland. Överallt.

Läsning: Läste bölande ut Livet efter dig igårkväll efter 3 dagars intensiv läsning, så nu ingenting.

Kiss and Cry är den inspirerande historien om Carley Allison, en lovande konståkerska och sångerska, som blev diagnotiserad med en extremt ovanlig cancerform (endast 1 på 3,5 miljader drabbas). Den är baserad på den verkliga tjejen Carley Allison, och huvudpersonen spelas av ingen mindre än Carleys real-life bästa vän Sarah Fisher. Filmen känns så äkta, och trots all smärta och sorg, så är den fin och positiv. Verkligen sevärd!


Om ni är intresserade av att lyssna på hennes sång finns här Carley Allison's riktiga youtubekonto [LÄNK]

Idag är det exakt en månad kvar tills jag äntligen får stå där i publiken med gåshud över hela kroppen, sjunga mig hes, känna musiken beröra allt jag är. Jag såg dem senast 2011, och jag har längtat i 6 år efter att få stå där igen, i ett hav utav människor som känner precis som jag. Rise Against gör den viktigaste musiken jag vet, de spelar inte bara för att vara kända och rika, de spelar för att öppna ögon, för att stå upp för det de tror på, för att vara äkta. Jag kommer att stå timtal ensam i en kö, och jag kommer stå ensam i ett publikhav, men det gör mig ingenting. Jag kommer ändå inte märka av något annat än den magiska känslan av musik som rör vid varje cell i kroppen. Så många gånger som deras musik fått mig gråta, le, känna mig mindre ensam. Jävlar vad jag längtar.

Är helt besatt utav dessa underbara låtar, eller ärligt talat är jag besatt av hela min "lugn-lista", startar fasen varje dag med den haha. Här har ni listan [LÄNK]

Idag fyller Felix år, så självklart gick jag upp tidigt för att göra pannkaksfrukost, slå in paket och sedan väckte jag honom med min vackra (om aningen falska, smått tondöva) "ja må han leva". Jag har sagt till honom i över 1 månad att han inte får några presenter för han varit sur och bara suttit vid datan hahaha (vem tror ens på det? Jag älskar att ge presenter) så han blev lite smått överraskad när han jag kom in med flera stycken. Dock blev det stora paketet inte så snyggt (läs: mosat med flera små hål) då jag hade två galna katter som gick till attack mot både det roliga, prasslande pappret och fantastiskt skojiga snöret...kattjävlar haha. Jag hade iallafall köpt en parfym + deodorant från Diesel, en marinblå kostym och en bukett med 30 rosor.

Idag ska vi handla, plocka lite här hemma och ikväll ha kalas. Samma sak imorgon. Mysigt :)


Vad gör ni idag?

Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark. Inte alltid söndertrasad, men aldrig hel. Inte alltid sämst i världen, men aldrig bra nog. Mörkret livnär sig på min själ, äter upp mig från insidan, gör mig till ett skal. Försöker känna efter, känna vad som helst, känna något, men vad är det meningen att jag egentligen ska känna? Känslomässig amnesi. Jag kan minnas platser där jag varit oförstörbar, stått på toppen med pumpande adrenalin, och jag besöker dem i mina drömmar. I mina mardrömmar. Platserna är inte längre starka eller ljusa, de är befläckade utav smärtan att vara föredetta. Föredetta lycklig, föredetta positiv, föredetta älskvärd, föredetta stark, föredetta någon. En sorgligt dyster föredetting. "Vem vill du vara?" Vem som helst. Vem som helst utom ett skal. Vem som helst utom jag. Vem som helst. Kämpar för att bibehålla förståendet, men det har kanske redan flytt. Är jag på väg att bli galen? Försöker pussla ihop alla söndertrasade själsbitar, försöker finna tillbaka. Men till vad? Vem är jag utan detta tillintetgörande mörker? Inte alltid svag, men aldrig tillräckligt stark.

Blogg.se har en pågående tävling som handlar om självpepp ( #urbanchallenge) vilket jag tycker är superbra, det behövs verkligen! Veckans utmaning är att dela med sig av sitt bästa självboost-citat. Jag har verkligen en hel drös med citat som jag tänker på när jag behöver knuffa mig själv framåt, och jag kan inte ta med alla (då tar inlägget aldrig slut haha) men jag tänker ändå dela med mig utav några stycken. Så här kommer dom:

#1 Jag har alltid älskat just detta citat av karaktären Luna Lovegood i Harry Potter. Jag må vara aningen partisk då hon är min absoluta favorit i filmerna (jag har inte läst böckerna, hemskt jag vet) men detta citat gör mig både full i skratt och peppad. Jag känner mig många gånger helt knäpp, jag tror allra mest precis när jag kommit ur en av mina hypomaniska episoder, och då brukar jag tänka på detta citat. Det känns som att det är okej att vara knäpp ibland, det är vi alla.

 

#2 Jag har så många rädslor och fobier, så många saker jag undviker att göra enbart på grund av en känsla utav obehag, så har det alltid varit. Men många gånger har jag pushat mig rakt igenom rädslan, och jag lovar att utsikten från andra sidan är rätt så jävla fantastisk. T.ex. är jag extremt höjdrädd(jag menar verkligen extremt, blir snurrig av att stå på en stol), men har trots det åkt London Eye, stått högst upp i Empire State Building och WTC, t.o.m klättrat upp längs ett berg med skakande ben efter att ha tappat balansen och trillat ner. Och jag har aldrig känt mig mer levande än då.

Hösten är min favoritårstid, den jag längtar efter hela året och blir överlycklig när den väl är här. Många tycker jag är lite knäpp som avskyr sommaren och bara vill ha höst, men här ska ni få 10 anledningar varför jag älskar hösten:


1] Lukten av höstregn
Vårregn och sommarregn är också härligt, men inget slår lukten utav höstregn. Direkt blir jag som Lorelai i Gilmore Girls blir med snön,
men istället "I smell autumn rain", jag kan stå och bara njuta verkligen.

 

2] Jag kan andas
Jag har pollenallergi, så hela våren och sommaren går jag runt med täppt, rinning näsa och röda, kladdiga ögon.
På vintern är jag  a l l t i d  förkyld, vilket gör att hösten är den enda årstiden då jag kan andas ren, underbar luft.

3] Mysig belysning
Tända ljus (helst doftljus för en doftljusnarkoman som jag), små ljusslingor med varmt ljus, små lampor här och var... Jag älskar det! (Köpte till och med en ny liten batteridriven borslampa igår, ska visa er någon dag)
4] Alla serier blir automatiskt bättre
Det kan ta mig tusan ingen säga emot! Alla serier blir bättre när man ligger nerbäddad under gosiga filtar, med en kopp te eller varm choklad, hör vinden susa utanför och regnet slå mot rutan.. Mina favoritserier att se på hösten är Gilmore Girls, The Vampire Diaries, Bones, Outlander, O.C, Hart of Dixie, Sex And The City, The 100. Tro mig när jag säger att jag kommer plöja igenom alla dessa gång på gång.

5] Regn mot fönstren
Det är nog mitt favoritljud i hela världen, mysfaktorn skjuter i höjden såfort man hör hur regnet
börjar slå mot fönsterrutan. Såå avslappnande.

6] Höstkläder, såklart
Mysiga koftor, stickade tröjor, stora halsdukar, sockor, höstboots, fingervantar. Längtar ni inte bara ni läser det??


7] Varma drycker
Det är helt enkelt inte lika härligt att dricka varma drycker när det är 25°C och man svettas som en gris. På hösten är det ju magiskt att dricka te, varm choklad, chailatte etc. Helst klädd i gosig morgonrock och mjuka sockor.

8] Det är okej att vara likblek
Jag har gått i långbyxor större delen utav sommaren (tappade bort påsen med alla kjolar och shorts hahah...), och har dessutom varit sjuk ca 7-8 veckor utav 15 med feber och hela köret vilket inneburit att jag haft koftor och tjocktröjor när jag jobbat. Detta har självklart gjort att jag nästan är självlysande haha, tror aldrig jag varit så blek en sommar! Men på hösten är det okej, för vem tusan går barbent på hösten? Embrace the zombie-look my friends.

9] Allt ändrar färg
Finns det ens någonting vackrare? 'Cause I don't think so.