Hej Isabelle, mitt namn är Ångest.

Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.

Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.

Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest

Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.

Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.

Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.

Detta är krig.
Isabelle

[Bildkälla]

Dagens

Absolut bästa: Två saker; 1. Jag hade utsläppt hår en stund på jobbet(har alltid uppsatt) och en av mina skruttar drar fingrarna genom det och säger imponerat "va mjuuuuukt, är du prinsessa Isabelle?" 2. Hade kass morgon, så kommer jag till jobbet och får en bamsekram av ett barn som talar om för mig att den saknat mig. Finns inget bättre jobb asså<3333

Absolut sämsta: Morgonen. Så.mycket.ångest. Stod 40 minuter i duschen och skrek rakt ut av själslig smärta.

Soundtrack: James Arthur ft. Shotty Horroh - Sermon. Vill bara ta tag i Felix och krama halvt sönder honom när jag lyssnar på den.

Humör: Splittrad.

Smink: Använder mig utav en blåsvart concealer under ögonen utav märket "ej sovit på 3 dygn", ögonskugga kallad "tunga jävla ögonlock", läppstiftet "sluta gäspa nu förhelvete", en mixad produkt för hår, ansikte och armar kallad "snor, fuktig sand och eventuella matrester" och avslutar med parfymen "blöjdoft". I look flawless. Hahah..

Fundering: Är jag för gammal för att leta reda på vart jag kan se avsnitt utav Kim Possible? Kan fortfarande introsången ord för ord. (Ja, jag sökte upp den på youtube för att se om jag fortfarande kan, döm mig inte)

Sämsta låt: Woahhvicky's öronblödande, rasistiska "disslåt". Snubblade över den på youtube och mina öron värker ännu. Började av någon anledning direkt att tänka på "Naked mole rap" från Kim Possible och hur mycket jag älskade den i jämförelse. Därifrån min fundering startade.


Längtan: Längtar efter flera saker, men just nu längtar jag nog allra mest till nästa helg då jag ska till Kalmar för systermys, äntligen.

Materiella begär: Har craving efter ett eget flygplan så jag kan get the fuck outta heeeerräää. Behöver fan resa.

Beroende: Bita sönder läppen. Gör alltid så när jag har ångest, till slut brukar jag få en fet fläskläpp. 

Borde göra: Rädda världen. Ligger lite i underläge mot fröken Possible.

Drömmar: Reeesaaa. Island. Norge. Italien. Finland. Usa. Maldiverna. Nya Zeeland. Överallt.

Läsning: Läste bölande ut Livet efter dig igårkväll efter 3 dagars intensiv läsning, så nu ingenting.

Kiss and Cry är den inspirerande historien om Carley Allison, en lovande konståkerska och sångerska, som blev diagnotiserad med en extremt ovanlig cancerform (endast 1 på 3,5 miljader drabbas). Den är baserad på den verkliga tjejen Carley Allison, och huvudpersonen spelas av ingen mindre än Carleys real-life bästa vän Sarah Fisher. Filmen känns så äkta, och trots all smärta och sorg, så är den fin och positiv. Verkligen sevärd!


Om ni är intresserade av att lyssna på hennes sång finns här Carley Allison's riktiga youtubekonto [LÄNK]

Idag är det exakt en månad kvar tills jag äntligen får stå där i publiken med gåshud över hela kroppen, sjunga mig hes, känna musiken beröra allt jag är. Jag såg dem senast 2011, och jag har längtat i 6 år efter att få stå där igen, i ett hav utav människor som känner precis som jag. Rise Against gör den viktigaste musiken jag vet, de spelar inte bara för att vara kända och rika, de spelar för att öppna ögon, för att stå upp för det de tror på, för att vara äkta. Jag kommer att stå timtal ensam i en kö, och jag kommer stå ensam i ett publikhav, men det gör mig ingenting. Jag kommer ändå inte märka av något annat än den magiska känslan av musik som rör vid varje cell i kroppen. Så många gånger som deras musik fått mig gråta, le, känna mig mindre ensam. Jävlar vad jag längtar.