Brevväxling; Till Isabelle, från Ångest
Det är jag som styr dig, det är jag som bestämmer om du ska gå utanför dörren idag eller kväva smärtfyllda skrik i kuddar. Jag mår bäst av att trycka ner dig, för det är då jag blir riktigt stark, nästintill oförstörbar. Jag äger din kropp och själ, Isabelle. Min sambo Panik och mina bästa vänner Dödslängtan och Självhat är också här ganska ofta, vi reser liksom i flock. Visst är det bra? Eller, kanske inte för dig, eftersom vi livnär oss på din glädje, suger ut den likt dementorerna i Harry Potter. Minns du när du var 6 år och trodde att du skulle dö när jag hälsade på för första gången? Eller när du var runt 9-10 år och slog sönder en spegel för jag berättade hur ful du var? Kommer du ihåg när du var 15 år och de tog dig till behandlingshem för saker jag hade gjort? Eller när du var 17 år och hamnade på sjukhus efter att jag tvingat i dig en massa tabletter? Eller alla gånger jag manipulerat dig till att tro att ingen bryr sig om dig, att alla bara skrattar åt dig bakom din rygg? Alla gånger jag skrikit åt dig tills du sjunkit ihop till en patetisk hög på golvet? Alla gånger jag hjärntvättat dig till att knuffa bort alla som ställer upp för dig, sagt att de skulle få det bättre utan dig? Vilka härliga stunder vi delat va, Isabelle? Det tycker iallafall jag.
Jag vill tala om för dig att jag har hört dina böner, dom där du ber mig att sluta. Jag har hört när du hyperventilerande skriker mitt namn och ber mig att lämna dig, att det gör för ont. Men jag kommer inte lämna dig, aldrig någonsin. Vi hör ju ihop du och jag. Utan varandra, vad är vi då? Jag är här tills döden skiljer oss åt.
Med vänliga hälsningar
Din vän Ångest
Hej Ångest, det är jag som är Isabelle.
Jag vet att du tror att du kontrollerar mig, och många gånger har du rätt, många dagar lyder jag din minsta vink. Många dagar är jag bara ett skal om du inte fyller min insida. Men jag skriver för att berätta att det ska få ett slut. Du, din sambo och dina vänner kan allihopa dra åt helvete. I 16 år har jag varit din slav, men jag är så less på att inte vara en egen person. Jag är så less på dig.
Det kanske tar 16 år till innan jag lyckas frigöra mig från dina smärtsamma klor, men jag ska frigöra mig. Du och jag tills döden skiljer oss åt, Ångest. Och det kommer inte bli min död.
Detta är krig.
Isabelle
Follow
Starkt och viktigt!
Isabelle. Så gripande du skriver om dina hjärnspöke.
Har du läst Boken om Malin Ovesson 34 å, där hon beskriver sin Ångest,tvångssyndrom, Aspbergers mm Boken heter" Hoppas att jag inte råkar döda dig". Mailn Wendel dar skrivit ned Malin O;s tankar. Malin har även blogg hör hops oss Grymt bra bok. Som jag tror alla borde läsa för att få med medkänsla och förståelse hur ångestladdade människor har det
Du får ha en bra fredag och helg
Så starkt och ledsamt. Jag blev verkligen berörd. Och precis som du säger, detta är krig. Jag hoppas att din ångest aldrig någonsin vinner.
You go guuurl!! <3
Så otroligt modigt och starkt skrivit. Fortsätt kämpa och kriga. Ångesten ska inte vinna.
Stor kram och Trevlig helg!
Vilken stark och beskrivande text du har skrivit. Jag blir lika glad och lättad varje gång jag dimper in på en blogg som berör ämnet psykisk ohälsa då jag verkligen tycker att det är något som borde lyftas mer. Jag kände igen mig mycket i det du skrivit!
väldigt starkt & modigt av dig att skriva om de <3
Vilket starkt inlägg! Kram <3
Vilket starkt inlägg! Kram <3
Vackert och viktigt! Tack! Tillsammans är vi mindre ensamma <3
mycket bra skrivet.. jag tror vi är många som behöver läsa detta
Jättebra inlägg! Du kommer att vinna detta!🌺💪
Så smärtsamt att läsa.. Är som om det var jag som skrivit det, eller någon skrivit det till mig. Men så himla bra.
