Idag är det exakt en månad kvar tills jag äntligen får stå där i publiken med gåshud över hela kroppen, sjunga mig hes, känna musiken beröra allt jag är. Jag såg dem senast 2011, och jag har längtat i 6 år efter att få stå där igen, i ett hav utav människor som känner precis som jag. Rise Against gör den viktigaste musiken jag vet, de spelar inte bara för att vara kända och rika, de spelar för att öppna ögon, för att stå upp för det de tror på, för att vara äkta. Jag kommer att stå timtal ensam i en kö, och jag kommer stå ensam i ett publikhav, men det gör mig ingenting. Jag kommer ändå inte märka av något annat än den magiska känslan av musik som rör vid varje cell i kroppen. Så många gånger som deras musik fått mig gråta, le, känna mig mindre ensam. Jävlar vad jag längtar.