Timmarna innan "ja" #2
2018-04-29 @ 15:12:23
Lite fler bilder från då Elin & Robin gifte sig, de andra bilderna kan ni se under "Foto" eller genom att söka på "Elin & Robin" här i bloggen.♥
Lite fler bilder från då Elin & Robin gifte sig, de andra bilderna kan ni se under "Foto" eller genom att söka på "Elin & Robin" här i bloggen.♥
Fredag
2018-04-27 @ 15:56:00
Idag är det fredag och jag stänger på jobbet runt 19. Ska direkt hem för tar laga mat och sen kommer jag däcka i soffan, utan tvekan. Ha en bra fredag allihop!
Att gråta i duschen och skrika i prydnadskuddar
2018-04-25 @ 22:15:15
Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?
Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.
För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.
Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.
Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag är född i oxens tecken, vilket betyder något för mig då jag lägger pinsamt mycket tro och hopp i händerna på tidningshoroskop. Jag upptäckte nyligen att jag inte gillar makaroner, trots att jag ätit det hela mitt liv. Jag avskyr att vara ensam men älskar att vara själv. Jag är en kreativ dagdrömmare. Materialistiska ting är inget jag lägger särskilt mycket värde i, så det bästa presenten att ge mig är något personligt. Jag tycker att solrosor är de vackraste blommorna som finns. Ballonger gör mig glad. Jag dömer aldrig människor efter utseende, men jag dömer alltid mat direkt, ser det äckligt ut kan du få kämpa som fasen för att jag ska smaka. Jag rappar Eminem och gamla svenska hiphoplåtar när jag är ensam. Den disneyprinsessa jag gillar bäst är Belle, men som barn ville jag helst vara Pocahontas då hon hade djurkompisar och bodde vid vattnet. Jag är positiv, (lite för) pratsam, sprallig, skrattfylld, envis, glad, fantasifull och lite konstig. Nu känner ni mig. Visst?
Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
Här är jag. Glad och fånig. Så som de flesta antagligen ser mig.
Mitt namn är Isabelle Thörner. Jag gråter nästan alltid i duschen. Tack vare erfarenhet vet jag att en iskall ögonmask hjälper söndergråtna ögon att se mindre söndergråta ut. Jag sover aldrig mer än max 1,5 timme i streck. Jag vaknar hyperventilerande minst 1 gång varje natt. Jag hittar ofta på ursäkter för att gå hem när jag är ute bland folk. Jag använder åtminstone 50% av all min dagliga energi åt att inte självskada. Jag sätter på hög musik och skriker i soffans prydnadskuddar. Jag har dåligt samvete för precis allt, t.ex. att jag ej är i krigsdrabbade länder och hjälper till. Min sambo har olympiska medaljer i att trösta, linda in i filt och famn, och distrahera hyperventilering. Jag har legat ihopkrupen i fosterställning så mycket att jag numer automatiskt sover så. Jag har två självmordsbrev någonstans hemma som jag skrivit när jag varit redo att ge upp. Jag får övertala mig själv att klä på mig och gå utanför dörren varje dag. Jag får blackouts p.g.a ångest flera gånger i månaden. Jag lider av det smärtsamma velandet att vilja bli lämnad ifred, och inte vilja bli lämnad. Mina katter är så vana vid mitt mående att de vet när jag håller på att få en ångestattack och kommer direkt för att försöka lugna mig. Jag har alltid en sten i bröstet och en klump i magen. Jag kräks minst 1 gång i veckan till följd utav panikångest. Jag behöver bara sminka av mig 4/10 gånger, oftast gråter jag bort det. Jag är trasig, nedbruten, orkeslös, ångestfylld, sjävhatande och alltid precis på gränsen till att bryta samman. Ni trodde att ni kände mig. Visst?
Här är jag. Den obekväma sanningen.
Jag skriver inte om min psykiska ohälsa för att någon ska läsa och tänka "stackars lilla gumman", för medlidande är inget jag känner något begär efter. Jag skriver för att uppmärksamma, för att informera och sprida kunskap, för att skapa mer förståelse. Jag skriver för alla de som aldrig vågar yttra ett enda ord, för de som alltid lider i det tysta, för de som är lika mycket ensammast på jorden som jag. Jag skriver för att berätta att ja, det är jävligt illa och ja, det gör förbannat ont, men det är inte slutet.
För 3 timmar sedan fick Felix leda mig in till sängen, bädda om mig, sitta nedanför sängen och säga åt mig att försöka andas. För 3 timmar sedan pressade jag naglarna in i pannan och kved att jag inte ville mer. För 3 timmar sedan var jag redo att dö. Och nu, endast 3 timmar senare, är jag stark nog att skriva detta här, öppet för världen att se. Det är såhär mina dagar ser ut, och det är såhär mina dagar har sett ut sedan jag var 6 år ung. Jag vill ge upp hälften utav min vakna tid, och den andra hälften är jag så jäkla glad och tacksam att jag ännu står här.
Det kanske inte blir världsbäst, mitt liv kanske aldrig blir det livet andra ser på med avund, men jag är okej med det. Jag är lycklig och söndertrasad om vartannat, men det är fan okej ändå. Jag kommer aldrig glömma all smärta och alla tårar, men det jag verkligen kommer att se tillbaka på och minnas är all glädje och alla ont-i-magen-skratt. Och det är faktiskt mer än okej.
Timmarna innan "ja" #1
2018-04-25 @ 16:46:00
Lite bilder ifrån timmarna innan Elin & Robin gifte sig, alltså då de gjorde sig i ordning och vi hade så trevligt och skoj! Har fler bilder från förberedelserna och de kommer. Vill ni se de bröllopsbilder jag lagt ut tidigare klickar ni er in under "Foto" eller min facebooksida.
Jag är verkligen låg just nu, mår inte alls bra vilket nöter ut mig även fysiskt med kontant huvudvärk som nästan varje kväll exploderat till migrän då jag inte tål varken ljud, ljus eller att ens existera. Jag är verkligen tömd på energi, och den lilla jag har använder jag till jobbet så till er som inte får svar när ni hör av er; Förlåt, jag uppskattar er och ni är underbara, men jag måste lappa ihop mig lite igen.
Lite bilder ifrån timmarna innan Elin & Robin gifte sig, alltså då de gjorde sig i ordning och vi hade så trevligt och skoj! Har fler bilder från förberedelserna och de kommer. Vill ni se de bröllopsbilder jag lagt ut tidigare klickar ni er in under "Foto" eller min facebooksida.
Jag är verkligen låg just nu, mår inte alls bra vilket nöter ut mig även fysiskt med kontant huvudvärk som nästan varje kväll exploderat till migrän då jag inte tål varken ljud, ljus eller att ens existera. Jag är verkligen tömd på energi, och den lilla jag har använder jag till jobbet så till er som inte får svar när ni hör av er; Förlåt, jag uppskattar er och ni är underbara, men jag måste lappa ihop mig lite igen.
Senaste tiden har jag...
2018-04-24 @ 14:42:46
Senaste tiden genom min telefon
Haft mysfika i vårsolen med både mor och far. Bara suttit och pratat om allt och ingenting, medan solen gick ned bakom oss. (Och då även insett hur jäkla vacker stad vi faktiskt bor i, man tar det ofta för givet)
Vad har ni gjort den senaste tiden?
Fått ny telefon av min älskling (hur snäll??) och då upptäckt att en utav jobbets toaletter har sjukt bra selfieljus. Även, på nytt, insett hur mycket jag älskar tofflor och hur jäkla fult det är haha.
Bakat dessa gudomligt goda bars och då insett att nyttigt inte alltid smakar bajs. Och sedan ätit ihjäl mig på dem...
Firat min extrapappa Pelle på födelsedagen, och känt min OCD stillas när hans tröja matchade Kajsas ögon.
Mått riktigt jävla dåligt, och försökt hantera det genom att åka ensam till stugan och köra yoga, andningsövningar och lättare träning vid havet.
Rensat garderoben och "fått hjälp" utav Russin, som för övrigt sover väldigt sött. Hon är underbar. Tills hon ställer sig och river ur precis alla kläder jag vikt så fint endast en minut tidigare.
Vad har ni gjort den senaste tiden?
Vi är inte som gjorda för varandra
2018-04-22 @ 10:44:20
Som barn trodde jag att den rätta kärleken var den där man passade perfekt tillsammans; där ens tycke och smak överensstämde med partnern, där åsikterna aldrig riktigt gick åt varsitt håll, där man var "two peas in a pod". Jag trodde att när man hittade den rätta så skulle allt kännas enkelt och bra, hela tiden. Man skulle vara samma person i två kroppar. Men så är ju inte riktigt fallet.
Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.
" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "
Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.
Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.
" Vi får varandra att se världen på nya sätt "
-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva.
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.
Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.
Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.
Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤
Jag fann min stora kärlek som 15-åring, blev störtförälskad i en människa som i mina ögon var perfekt. Han tog fram något i mig som jag inte trodde fanns, och fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut. Men det var ärligt talat förvirrande för mig, på många sätt, men främst därför att vi inte hade något gemensamt mer än några låtar vi båda gillade. Felix och jag är verkligen inte som gjorda för varandra, vi är inte den stereotypiska "perfect match" som filmer gärna målar upp. Vi tycker olika om det mesta; vi gillar sällan samma kläder eller musik, vi har otroligt olika syn på de flesta saker, vi har helt skilda intressen, vi har varsitt liv som vi delar med varandra. Väldigt många har sagt "ni är verkligen ett omaka par, varandras raka motsatser" och det är helt sant, för vi har egentligen bara en riktig sak gemensamt; Vi älskar varandra och vill vara tillsammans.
" Kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val "
Hur många gånger har man inte fått höra människor som gjort slut för "vi var så olika" eller "vi hade inte samma intressen"? Men det är ju egentligen inte olikheterna som gjort slut på relationen, det är personerna i den. Tar ett förhållande slut så har en eller båda parter gett upp, och visst kan olikheterna bidra till detta, men kan man inte vara med någon för att man är olika personer -då är det inte riktig kärlek. "Love conquers all" sägs det ju, och jag helt säker på att det är sant. Kärlek kan övervinna allt, men inte på egen hand. Många människor tror att en motgång innebär att man då inte är menade att vara tillsammans, men låt mig berätta en hemlighet; Det finns inga som är menade för varandra. Jag tror absolut på ödet, två personer kan mötas av en anledning, men vad som sker därefter är ens eget beslut. Om du lägger hela ditt kärleksliv i händerna på ödet eller universum, då kommer du aldrig finna kärleken. Du måste vara beredd att ge blod, svett och tårar. Så enkelt är det.
Kärlek är aldrig givet. Alla sorters känslor är en berg-och-dal-bana, och så även kärlek. Alla känslor är under ständig förändring. Men kärlek är mer än bara en känsla. Det är mer än något annat ett val; ett val att kämpa, ett val att leva tillsammans, ett val att älska. Man kan inte bestämma vem man fattar tycke för, men man kan bestämma vem man kämpar för, och det är där kärleken tar riktigt fart. När man hittar någon som är värd att ge allt för, som är värd det arbete ett förhållande faktiskt är -då har man hittat kärlek.
" Vi får varandra att se världen på nya sätt "
-Felix och jag lyssnar vanligtvis inte på samma musik; men detta får oss att upptäcka nya artister vi annars aldrig hade lyssnat på.
-Jag är väldigt impulsiv medan han gillar genomtänkta beslut; detta gör att han håller mina fötter på jorden och jag får honom att vara mer spontan.
-Han är en känslomässigt tyst person, medan jag bär känslorna utanpå; jag får honom att öppna upp sig mer, och han hjälper mig att kontrollera mina känslor.
-Vi gillar väldigt olika kläder; men det öppnar upp en värld av nya stilar vi annars inte hade sett.
-Vi har helt olika intressen; men detta gör att vi alltid har något att prata om och lära varandra.
-Vi tycker om olika resmål; vilket gjort att vi tagit varandra till platser vi annars inte fått uppleva.
-Han är en "konkret" person som föredrar fakta, medan jag är den typiskt konstnärliga personen; men detta gör att han alltid har koll på läget och får mig att förstå världen bättre, medan jag får honom att se det vackra och drömmande i allt. När vi reser har han alltid koll på vart vi är och vart vi ska, medan jag är förtrollad av omgivningarna.
Vi får varandra att se världen på nya sätt, ger varandra nya perspektiv. Vi är varsin hjärnhalva och kompletterar varandra.
Han är min raka motsats, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Tack vare honom fortsätter jag ständigt att utvecklas som person och får en helt annan förståelse för saker jag tidigare inte ens sett. Han har gjort min värld så mycket större. Man behöver inte vara lika för att vara tillsammans, man behöver bara vara öppna för nya saker och vilja vara med varandra.
Håller ni med eller tycker ni att jag är galen? Hur ser ni på kärlek?❤
